En del av hjärtat

En stor del av mitt hjärta bor utanför kroppen. De har jag skoningslöst lämnat över till andra. Våghalsigt och helt utan kontroll. Väl medveten om att det kommer göra ont. Att de kommer vara smärtsamt. Men vad ska jag göra med mitt hjärta helt för mig själv...
Maximus och Tova. Fotograf: Marlene Nilsén
Det är en ynnest att få älska så innerligt. Det är helt magiskt att få känna sig uppslukad av kärlek. Lika fullkomligt skrämmande är det. Kärlek och sorg är egentligen samma känsla. Sorgen är när kärleken inte längre har en mottagare. När de istället blir ett stort tomrum, ett svart hål där allt gör ont. All den där ogränslösa kärleken vet inte längre vart den ska ta vägen.
Maximus har fått fylla 12 år. Det trodde vi aldrig. Vi har levt på lånad tid längre. Jag vet att han är ganska klar här, men han hänger kvar här med oss ett tag till - för att han vet att jag kommer att sluta andas när han går. Han ger mig tid. Ibland tror jag den tiden handlar om dagar, ibland känns det som att vi har en sommar kvar tillsammans. Försöker att inte tänka så, försöker att njuta av varje dag vi har. Men de är så svårt. I hörnet lurar sorgen, jag vet att den kommer, jag vet att den kommer lamslå mig. Den finns där som en skugga varje dag. Jag vet att det bara är en tidsfråga innan den inträder. 
Bilderna på Tova och Maximus skulle egentligen inte alls funnits. Men som vanligt så sker saker utan att man förstår hur, det är bara att följa med när de sker.
När fotografen kom hade vi bestämt oss för att Is skulle få modella med Tova. Finns redan tusentals bilder på Maximus och Tova. Is är resligare, ståtligare, han är vital och stark. Det skulle bli bra bilder.
Fotografen började prata om hur hon hade tänkt sig bilderna, hon pekade på Maximus och sa att hon ville att han skulle vara med. Jag fann inga ord att säga att vi tänkt oss en annan hund. När vi är på väg till platsen vi ska fotografera på så säger hon, efter att känt Maximus i enbart 30 minuter, "Det är någonting speciellt med den där hunden", jag vet svarade jag och log. "Nej men det är verkligen någonting speciellet med honom". Jag vet. Jag har hört det hela hans liv. 
Jag har ingen aning om vad det är. Men är oändligt tacksam för att han valt att bo hos just mig. Den dagen han försvinner så tar han med sig en bit av mitt hjärta. En bit jag gärna ger bort även om de kommer kännas som någon river det ur min bröstkorg med sin bara händer. Jag bävar den dagen. Outgrundligt mycket.
Fotograf: Marlene Nilsén
Fotograf: Marlene Nilsén
 Fotograf: Marlene Nilsén
Bilderna blev magiska. Det är hur självklart som helst att Maximus skulle vara med här. Tacksam för att saken togs i egna händer, för jag saknade förståndet. Is är speciell på alla sätt och vis, men Maximus han delade med sig av hela sitt väsen i bilderna. Han behövde göra det. Jag behövde få se det.
 Dessa bilder är kärlek på pränt. Oändligt tacksam för att jag har dem i mitt förvar. För den dagen jag slukas av de svarta hålet.
Tack Marlene för att du fångade någonting fullkomligt magiskt och ovärdeligt för mig att spara i all framtid.
Ni kommer i framtiden få se fler av henes bilder!
 

Wheeldogs

Det är de två hundar som går längst bak i spannet, de som faktiskt drar de tyngsta lasset bokstavligt talat. I årets spann har de hundar som ska vara haft svårt att riktigt hittat dit, men nu känns de som att vi har dem på plats.
 Mitt gäng för den här säsongen, Töya prövar lite på ledarrollen med mamma Canada

Fröya krävde nämligen lite övertalning för att lämna över sin plats som wheeldog. Hon är envis den där damen, minst i hela spannet envisas hon med att gå på den platsen som kräver mest muskler. Tycker att det sliter onödigt mycket på en liten kropp som hennes. Men hon har blankt vägrat ta ett endaste steg om hon inte fått ha den platsen. Då blir jag hellre släpad har hon sagt och gjort, och jag har lydigt satt bak henne på sin älsklingsplats.

Förra veckan stod jag och såg på hur hon slet där närmast mig på släden, är väll onödigt sa jag, på en sådan duktig draghund som du att slita ut kroppen i förtid. Du är ju liten och egentligen ganska snabb. Du kanske skulle hoppa fram i alla fall ETT steg i spannet? Stannade ankrade upp, bytte plats på henne och Leya. För hundrade gången. Plötsligt så händer det. Fröya sa ”okdå” och så sprang hon på sin nya plats. Med ett lite lättare steg, de var nog inte så dumt ändå. Tog ju bara tre år att få henne att inse det.

Så nu har jag Leya och Modig längst bak. Leya är något av de bästa jag har, hon jobbar JÄMT och ger alltid sitt yttersta. Den hunden alltså, många gånger har jag tackat henne för hennes aldrig sinande engagemang i selen. Häromdagen när de brann i huvudet på samtliga sju av åtta hundar och de tog avstickarspår till både höger och vänster, bestämde sig för fikaraster i form av ren spillning och hade ett väldigt behov av att kissa helt plötsligt, Leya hon jobbade fortsatt fokuserat på och desto flamsigare de övriga blev desto mer tog hon i själv för att kompensera. Ibland vill jag säga till Leya, passa på och vila lite du, de andra jobbar så bra nu, du förtjänar det. Men hon skulle förmodligen inte lyssna i alla fall. Fantastisk hund.

 

Modig som hon springer bredvid. Modig, hunden som fick fel namn. Den mest ängsliga och oroliga själ. Hans ledord i livet är nog ”-Ojojoj, hur ska detta gå?”

Men han levererar alltid ändå, när jag satte fram honom som ledarhund på Polardistans för några år sedan, när alla andra utom Talila hade checkat ut. Då tittade han förtvivlat på mig, med en desperat blick av ”-Nu matte, nu har du tänkt helt fel, här ska inte jag gå!” Talila drog tag i honom via nacklinan och sa, ”-Kom igen nu, nu går vi”. Och Modig, han levererade. Han gick (även om han ibland var tvungen att titta bak på mig och försäkra sig om att jag visste att han egentligen varpå fel plats) och tog oss de sista fyra milen i mål tillsammans med Talila.

Så han må vara en ängslig och ganska delikat själ. Men han är pålitlig och förutsägbar. Jag vet hur han tänker, hur han resonerar och vill ha det. Jag vet också att han kan mycket mer än han själv tror, därför måste man putta honom över kanten ibland, så han inser att han visst kan flyga. Älskade hund.

 Modig
Så det är mina två wheeldogs för den här säsongen. Leya och Modig.
Dagar som den här, gör det ont i själen av allt de vackra
 

Tolv år

I snart tolv år har vi vandrat sida vid sida. Mycket har vi hunnit gå igenom. Du fanns här hos mig innan jag träffat Tobbe, långt innan Tova fanns i bilden, vi började i två rum och kök i Enköping du och jag. När du kom in i mitt liv var jag precis färdigutbildad instruktör. Du fanns hos mig när du var den enda polarhunden i mitt liv. 25 hundar har du varit med och lärt om livet, lika tålmodig med alla, nästan i alla fall, vissa har kanske slitit mer på dig än andra.

 Maximus i somras med Fröya och Is valpar

Finns ingen här på gården som inte vördnadsfullt viker undan när du kommer, på vingliga ben, i långsam takt och med begränsad syn. Din kropp har börjat svika dig, men din pondus tar igen ifrån dig, lika självklar då som nu.

Att Tova inte kommer minnas dig gör så ont. Jag fotograferar och fotograferar, för att kunna visa och berätta, sägnen om dig kommer göra dig rättvisa. Din magi har hon upplevt och den kommer hon bära med sig. När hon lägger ned huvudet på din mage och säger ”mmm” då går nog hjärtat sönder av kärlek. Vet att även om hon inte kommer minnas dig, så kommer du alltid finnas hos henne genom livets alla skeden.

Strax innan jul trodde jag att han skulle lämna oss, han gick ned sig väldigt. Sov hela dygnen och ville inte alls vara med längre. Han hade börjat checka ut och livsgnistan var svår att finna. Många gånger gick jag fram och kände efter så att han andades, ropade hans namn för att se öronen röra sig. Varje ”godnatt” ett potentiellt sista hejdå. Tänkte, måtte han bara hänga med över jul!

Med julen kom också familjen på besök, Maximus kom tillbaka till oss. Nu spratt det bokstavligen till i gubben och han gick på förvånansvärt lätta ben. Helt plötsligt fanns det alltid någon som hade tid att klappa och alltid en smörgås att få sista biten av. Gamla goda vänner han återsåg och deras kärlek var en energiinjektion av rang. Han deklarerade tydligt, att han nog tänkte stanna ett tag till. Jag drog en lättnades suck, jag vet att vi väntar på de oundvikliga, men jag är så tacksam för allt vi får.

 Nyårsafton

Jag vet att jag kommer att överleva hans bortgång, de vet jag av dyrtköpt erfarenhet, att trots att de känns som hjärtat slits ur kroppen så slutar de på något sätt inte att slå. Så jag kommer överleva hans bortgång, men jag vet också att livet aldrig någonsin kommer att bli detsamma.

Grattis min gamla gubbe, 12 år idag inte mindre än 84 människo år. Tack för att du fortfarande vill vara här. Idag firar vi livet.  Femte januari tvåtusensexton.