Ordlöst

Jag vet. Att jag flera gånger försökt beskriva känslan av att stå bakom hundarna som susar fram i ett tyst landskap, det kan kanske verka tjatigt att återkomma till det. Till magin, till harmonin, lyckan. Men har så svårt att låta bli.

Finns ett behov av att vilja dela känslan, upplevelsen. Jag står där ensam bakom åtta hundar och försöker hitta adjektiv som beskriver det obeskrivbara. Är kanske det som får mig att inte kunna låta bli, jakten på orden som inte finns. För hur beskriver man tystheten, det oändliga, storheten i att stå där med solen i ansiktet och åtta hundar som utan ansträngning nästan flyter ovanpå snön. Deras kroppar arbetar så synkroniserade och harmoniskt att det känns som de skulle kunna springa i all evighet. Bergen ramar in oss och snön gnistrar som tusentals kristaller. Vi tar oss fram nästan ljudlöst över sjöar, myrar och slingriga skogspartier. Det må låta som en kliché, men nio själar blir en. Det är som att vi alla tänker samma tankar, tar samma andetag. Tillståndet är övermänskligt. Är kanske därför de inte går att beskriva det.
Den känslan, den upplevelsen, tankar mina batterier, fyller på mina depåer, gör insättningar på alla mina konton. Där och då är jag precis hur lycklig som helst. Sex timmar bara flyger förbi. Herregud, att få uppleva den känslan av total lycka i sin renaste form. Inte konstigt att man vill beskriva det. Beskriva det obeskrivbara.
Det var dags för att stanna för lunch, hundarna hade gått klockrent 45 kilometer, de behövde få stanna. Jag ville inte, ville inte sluta, inte ens för en sekund, men det var det rätta att göra för hundarna. Jag ber Canada ta höger, ut från spåret mot ett vindskydd, hon vägrar, hon som alltid tar direktiv nästintill fläckfritt. Jag ankrar upp, går fram och visar henne, här ska du gå, sväng in här.. Hon demonstrativt hoppar tillbaka till spåret framåt. Ok, säger du det så gör vi så. Hon ville fortsätta. Alla ville fortsätta. Vi körde de resterande 15kilometrarna hem och hundarna hade därmed sprungit sex mil utan större ansträngning. De gav mig sitt ”A-game” idag, de ville visa vad de kunde.

När vi kommer tillbaka och jag får sela av dem, stretcha dem och tacka dem för dagens tur, då rinner själen över av kärlek. Dessa hundar alltså. 

 Canada och Knoxville, mor och son som ledarhundar idag
#1 - - Gudrun:

För att förstå, måste det upplevas! Finns inte mycket som slår detta, inte mycket alls!
Kramar om <3

#2 - - Therese:

Jeg tror man må oppleve det for å forstå den friheten og følelsen av å være i ett med hundene. Men du gjorde ett vakkert forsøk på å beskrive :D