Inte lätt

Lyssna noga nu mina vänner. ”Hör” vad jag skriver och tolka inte in egna antaganden.

Timber är en av mina ledarhundar. Han är drygt två år gammal. Het som en kanonkula och saknar erfarenhet. Det är inte hans fel. Det är mitt arbete att ge honom erfarenheten och kunskapen att behärska sig.

När man är två år lite drygt. Hane. Arbetsvillig som en fabriksny ferrari. Då är de inte alltid lätt att ha impulskontroll. Då går det lite fortare än vad hjärnan hinner med alltid.

 Timber till vänster

För ett par veckor sen när jag kom in från en 30 km träningsrunda så fick jag slagsmål. På alla åtta hundar. Ja typ i alla fall. Kom nu ihåg vad jag började med att skriva, lyssna noga, hör vad jag skriver. För till att börja med så hamnade hela gänget i en väldigt trängd situation de inte kunde ta sig ifrån, ty de satt alla fast i varandra - både i nacklina och draglina. Vad gör en trängd hund som malamuten som har en stor kroppzon? Jo den agerar. Döläge. Ingen kunde ta sig därifrån. Så snart jag börjat lossa krok efter krok och hundarna kom lös, så försvann de illa kvickt från situationen. Ingen ville slåss.  

Hur hamnade vi här då? Jo Timber. Killen som saknar impulskontroll, erfarenhet och vissa hjärnceller tack vare enormt hormonpåslag som unghund.

Timber har ett inlärt omriktat beteende vid stakeout (där hundarna står innan och efter körning). Han kan inte hantera att stå där vidare bra. Energin, förväntningarna att få springa, sitta fast, alla andra hanhundarna så nära. Det slårbakut och Timber gör utfall mot de andra hundarna. Inte hela tiden, men med jämna mellanrum. Han är egentligen inte arg på dem, han är bara så uppspelt att han inte vet vad han ska göra av sin energi som han egentligen vill lägga på att springa. Omriktat beteende – han lägger energin på att skälla på de andra hundarna.

Givetvis jobbar vi på detta med Timber. Dels är det inlärning, dels är det erfarenhet och mycket är det att helt enkelt bli lite äldre och mognare. Att inte exponeras för mycket för det hela gör att han heller inte får allt för inlärda vanor här. Men att helt undvika det är dessvärre omöjligt i den vardagen han lever. Hur som haver jobbar vi på det. Det kommer att försvinna. Jag vet det.

Tillbaka till slagsmålet. Timber har sprungit 30 km bredvid en av våra andra hanar, hur konfliktfritt som helst, utan minsta knorr har han glatt viftat på svansen och varit kompis med Knoxville som gått bredvid honom. Hela de 30 kilometrarna.

När vi kommer in på gården och når stakeouten, så ser jag hur Timber helt oprovocerat och utan minsta förvarning attackerar Knoxville som står bredvid han. Knoxville försvarar sig. Jag sätter ankare, hinner dessvärre inte fram fören de två ”ramlar in” i resten av spannet som samtliga känner sig trängda och attackerade och sonika börjar försvara sig. K.A.O.S.

Börjar metodiskt knäppa loss hundarna och de försvinner iväg en efter en. Inga skador. Tumultet överspelat. Matte helt slut, förvirrad och förtvivlad. Djävulskt förbannad på Timber. Han, HAN är den som är felet till allt detta. Vilken jäkla idiot till hund. Helt j-vla puckad.

Mitt adrenalin lägger sig. Min hjärna börjar fungera. Vad var det som hände egentligen. Jo, Timber hamnade på en plats där han är van att skälla och göra utfall. Hjärnan tog en genväg, förbi allt vett, rim och ranson. Impulskontrollen saknades honom helt. Dessutom full av adrenalinet från den fartfyllda språngmarchen ned från fjället.

”Här brukar jag göra skälla, här gör jag utfall på de andra hundarna” – Pang!

När jag samlat in alla numera lösa hundar så insåg jag att Timber saknades. Hittad honom bakom ett av våra uthus. Där satt han helt ensam med huvudet bokstavligen hängande. Helt tyst och passiv. Mitt hjärta brast för honom och jag kunde omöjligt vara arg. Ett offer för sin egen situation –älskade hund- jag förstår dig.

Det vore så förbannat enkelt att säga att den hunden är inte frisk i huvudet, att säga att hela spannet är galningar som slåss. Men tar man ett sakligt kliv tillbaka och ser på vad som hände. Så finns de en förklaring till precis allting.

Alla, inklusive jag, drog en lättnadens suck när detta var överspelat. No hard feelings. Nu går vi bara vidare. Vi glömmer det här sa Timber – helt ok sa jag. Alla kan göra fel ibland. Speciellt när man är ung. Sedan den där fredagseftermiddagen för några veckor sedan har Timber varit from som ett lamm. Kanske en lärdom trängde igenom alla de där hormonerna och han faktiskt lärde sig någonting.

Jag vill deklarera (för den ondsinte), att vi har haft en otroligt friktionsfri säsong där hundarna har varit fantastiska med varandra och osämja mycket ovanligt överhuvudtaget. Jag undanber olika tolkningar av huruvida Timber är lämplig som draghund. Han är grym, han behöver bara få bli vuxen. Jag undanber olika åsikter om hur jag hanterar våra hundar. De kommer i 99% av fallen utmärkt överens. Jag ville bara dela med mig av någonting för mig väldigt lärorikt:

Betingade platser kan vara enormt kraftfulla. 

#1 - - Jossan:

Tjusig kille den där Timber!

Och oj, vilken situation du hamnade i! Och resten av hundarna för den delen! Jag hoppas det gick bra för alla hundarna, att ingen blev skadad!
Din beskrivning av att Timber sitter där, helt ensam gör ju att man kan inte annat än förlåta, för som du skrivit, ung och lite impulsiv. Förhoppningsvis lärde han sig något! :)

#2 - - Carina:

Superbra skrivet! När alla lugnat sig och man ser tillbaka på situationen finner man också svaret på vad som utlöste det hela. Inte sällan är det jag själv som missat någon liten signal eller något som blivit liggande på marken som det kan uppstå osämja över.
Skönt att det slutade bra och utan skador. Sedan finns det alltid de som är snabba att döma ut både hundar och hundägare, men det beror nog i de flesta fall på ren okunskap från deras sida.
Stora kramar från oss på ön. Snart ses vi :)

#3 - - Therese:

De som tror at en flokk med flere hunder av samme kjønn aldri vil krangle er veldig naive :) Sånt skjer. Det er dyr, ikke maskiner. Og malamuter er ikke akkurat de som trekker seg først når de kommer i en vanskelig situasjon, og da er det større sannsynlighet for at flere skal bli med. Ikke tenk så mye på hvorfor og hva som skjedde. Fokuser heller på hvordan du kan unngå sånne situasjoner i fremtiden :) Det eneste man kan gjøre er å tenke på hvem man setter sammen, stressnivå, kontroll og hvordan hunder man avler på :)

#4 - - Jenny:

Synd att man numera måste skriva så som du skrev på slutet. Men så är det idag, tyvärr... Jag tycker du är modig som delar med dig! Tack för det! Jag gillar din öppna blogg. Den får mig att fundera och sådant tycker jag om! 😀👍 Orkar sällan kommentera dock.... 😧

#5 - - Amanda:

Du har så rätt. Det är så viktigt att vara sin hunds bäste vän när den faktiskt förtjänar det minst, som ordspråket säger. Jag tar till mig den påminnelsen!

#6 - - Nicole:

Det är just ditt sätt att skriva om och se på sådana här saker - knasiga saker som ju kan ske när vi talar om levande varelser - som gör att jag föll pladask för din blogg/dig. Det är otroligt lätt att vara snäv och svart-vit och döma ut både hundar och människor som beter sig "illa" när man inte känner dom (jag hoppas det beror på okunskap mer än något annat), men det är långt ifrån alla människor som besitter den förmågan att se bortom enbart det man SER i en specifik situation.

Jag är glad att en så tokig situation slutade bra! Och ja... betingade platser kan vara oerhört kraftfulla.

Tack för att du delar med dig! Även av det lite svårare.

Svar: Tack för din fina feedback - det är sånt som gör det roligt att skriva. Att få veta att någon annan förstår, kan relatera och tycker om det jag skriver. Tack!
S
Sandra

#7 - - Angie:

Om man har typ 25 hundar så måste det väl någon gång bli slagsmål?! Jag har bara två, en av varje kön - och de kan lika väl ryka ihop i en laddad/trängd/osv situation. Ibland blir jag så trött på präktiga hundsverige och att man ska behöva försvara sig, det gör mig ledsen!

Svar: Amen!
Sandra