Familjen

Vi har 25 hundar. För många en ganska stor siffra. Fick bara förra veckan frågan ”men du känner inte alla hundarnas personligheter eller hur?”

 Frågan gör ont att få, den är en förolämpning. Jag förstår att den som ställer frågan absolut inte menar det så. Men tänk efter, det är min familj de här 25 hundarna. Varför skulle jag inte känna till deras personligheter. Jag umgås med dem varje dag, jag spenderar timmar med att iaktta dem, märker minsta förändring i beteende, steg, rörelse eller humör. Jag ser allt det där och lite till. Jag känner mina hundar innan och utantill.

16 av våra hundar under ett träningspass i Grövelsjön
Tjugofem hundar. ”Hinner du verkligen med alla hundar?” Till att börja med så tränar vi 8-16 hundar på ett bräde, jag känner inte till så många andra hundsporter som får till det på det sättet. Så redan där är vi annorlunda. Jag lägger ned 8-9 timmar/dag (4 gånger i veckan) på hundarna, matar dem, pysslar om dem, selar dem, stretchar dem, går på tur och äter lunch tillsammans. Vill inte verka märkvärdig, men måste fråga ärligt, hur många ”vanliga hundägare” lägger ned så många timmar i veckan på sina hundar? Vi hinner med dem alla med råge.

Relativt ofta möts jag av den förutfattade meningen att om man har så här många hundar så är de bara verktyg, då är de inte så noga. ”Du har väll inte alla försäkrade?” Jo det har jag. För varje själ är ovärderlig, varje själ är lika viktig, lika stor. Lika betydelsefull.

”Men visst måste du ha favoriter?” Nej, har du favoriter bland dina barn? 25 hundar, det är 25 olika personligheter, visst ”klickar” jag mer med vissa än andra. Enkel kemi, vissa dras man till mer än andra. Men det leder absolut inte till att de blir favoriter. När någon inte mår bra, när någon har ont, blir sjuk – då finns det ingenting jag inte skulle göra för just den hunden. Min kärlek är likställd inför alla, mitt engagemang och min plånbok likaså. Dem hundar som de inte finns den där ordlösa kommunikationen med, där vi är ganska olika, där ”klicket” kan tyckas saknas – de hundarna är ofta de som gör mest avtryck i hjärtat. Olikheten är rolig, den är spännande och utmanar. Men för att man är olika betyder det inte att man inte älskar. Tror det är där missförståndet hamnar.

Jag har tidigare berättat om Talila och min relation. Hon kan gå mig på nerverna som ingen annan. Vår relation har mest kunnat liknas vid en infekterad syskonrelation. Vi gnabbas och kivas. Hon är het, reaktiv, impulsiv och ofta oberäknelig. Men när de gäller, då levererar hon alltid och med besked. När vi stått på fjället utan sikt, utan ork, utan ljus. Då har Talila sett mig i ögonen och sagt, -Jag fixar det här, och så har hon lagt alla sina egenheter åt sidan och gett mig hennes allt. Det är kärlek bortom ord kan förklara. Så ok, vi är ganska olika hon och jag, nej vi klickar inte, men hon är helt underbar på sitt sätt.

 Talila, som i år springer i Tobbes polardistans spann

En annan hund som är ganska olika mig är Modig. Hunden som fick fel namn. Han oroar sig JÄMT. Är ängslig och nervös. Han står och trampar och ser sig över axeln. Han är allt annat än modig. Oj, om jag kunde få en tia för varje gång jag uttalat orden ”Modig skärp dig nu”.  Dagligen ifrågasätter han mig  ”ojoj, är du säker på att vi ska göra det här?”, ”ojoj jag tror inte att det här går”, ”ojoj såhär har vi inte gjort innan, går det verkligen?”. -Ja Modig det går, Modig skärp dig nu.

För ett par veckor sedan så hade vi riktigt kallt, sådär kallt så de fryser fast stenhårda klumpar under hundarnas tassar och bildar bollar som givetvis gör ont att springa på. Töya fick problem flera gånger och jag fick gå fram och ta loss dem från under hennes tassar. Leya fick också problem, men hon klagade inte en gång, hon springer ändå, hon skulle förmodligen springa om hon så hade spikar i tassarna. Den hundens arbetsmoral alltså. Men det är en annan historia.

Tillbaka till Modig, han börjar streta emot, bita i nacklinan, ett tydligt tecken på att de har något under tassarna. Jag går fram och får leta, verkligen leta i hans trampdyna efter en liten liten liiiiten snöboll som fastnat. Mycket tveksamt om den ens kändes   -Ojoj, sa Modig, tur att du tog bort den. Jag höll faktiskt på att dö.

Några kilometer till och de hela upprepar sig,

 - Men Modig jag hittar inga bollar i dina trampdynor

 - Joooo, titta där, titta noga, dääääär sitter det en faktiskt en liten, titta noga så ser du den

– Modig skärp dig

Typiskt Modig. Om ni inte redan räknat ut detta så förstår ni säkert att även det här är väldigt långt ifrån hur jag är som person. Att det är svårt för mig att ”klicka” med Modig. Men saken är den att han till trots alla sina ängsliga egenheter alltid ställer alltid upp på mig, han springer alltid, han strular aldrig. Han oroar sig, men han gör alltid jobbet. Han är pålitlig.

Jag tror, att när hundar får vara de personligheter de är och man inte försöker forma om dem till något de inte är, när man respekteras deras egenheter och ser dem för dem de är. Då kan de också slappna av, de känner sig trygga och framför allt sedda och förstådda. Då kan den mest knepiga hund leverera de mest storartade. För de har inte fullt upp med att försöka bli sedda och förstådda.

 Fina Modig

Modig springer bredvid Leya, hans raka motsatts. Hon är tuff, framåt. pjoskar inte och oroar sig inte för någonting. De är ett bra par. Leya talar ofta om för Modig att han inte behöver oroa sig, att de ordnar sig.

När jag på Polardistans för några år sedan hade ett väldigt trött spann de sista 3 milen och ingen ville springa fram längre (bortsett Talila då) så satt jag fram Modig för första gången som ledarhund. Om jag hade kunnat föreviga hans blick ”Nejnejnej, nu har du gjort fel här, JAG ska INTE gå som ledarhund”, Talila drar tag i honom i nacklinan och börjar springa, Modig han vänder sig bak och tittar på mig i halv panik ”Såhär ska de inte vara, jag ska inte vara HÄR”. Men efter ett par kilometer så insåg han att han inte dog av att springa först och tog oss sedan tryggt i mål. Igen. Kärlek. Hjärtat spricker och rinner över på en och samma gång.

 Polardistans 2014, 2 kilometer från målgång. Talila och Modig i front.

Tänk vad tråkigt det vore om alla hundar var likadana. Om alla ”klickade” med mig. Vilken tråkig vardag vi skulle ha, så få utmaningar vi skulle få. Så lite erfarenhet.

Så till svar på den första frågan ”men du känner inte alla hundarnas personligheter eller hur?”  Jo det gör jag, jag känner dem innan och utantill och älskar dem alla lika innerligt.

 Knoxville

När en hund hamnar hos oss, den kan vara född här, köpt som valp eller i sällsynta fall omplacerad hit, då är de vårt ansvar till dess att den tar sitt sista andetag. Det spelar ingen roll vilken färg den har, hur bra den arbetar i selen, om den är vacker att se på eller om den har alldeles för mycket päls. De har inte bett om att få komma hit och det är de minsta jag kan ge dem, en trygghet om ett gott liv tills den sista stunden kommer.

Jag må vara romantiker och jag vet att många som sysslar med det som vi gör resonerar helt annorlunda. Jag respekterar det. Men jag kan inte göra det på något annat sätt. Det här är jag och jag behöver vara ärlig mot mig själv.

Varje hund har jag en egen relation till, vi har en egen historia, våra egna gemensamma erfarenheter, vårt tysta samförstånd, våra oskrivna överenskommelser. Det är ett privilegium att få ta del av så många liv, få ha så många i sin familj. Inte konstigt att kärleken rinner över ibland.

 I vårt sovrum har vi i bokhyllan alla hundarna. Dem med ett hjärta på ramen har somnat in. Kan bli stående länge framför hyllorna och försvinna iväg i tankarna..
#1 - - Ingrid Melin:

Hej Sandra!
Undrar om det går bra att jag får citera dig på min facebooksida Taggade Tassar med det här: "Jag tror, att när hundar får vara de personligheter de är och man inte försöker forma om dem till något de inte är, när man respekteras deras egenheter och ser dem för dem de är. Då kan de också slappna av, de känner sig trygga och framför allt sedda och förstådda. Då kan den mest knepiga hund leverera de mest storartade. För de har inte fullt upp med att försöka bli sedda och förstådda."
Helt mitt i prick av hur jag vill att ett hundliv ska få se ut och hur ägare ska se på sina hundar, men du förklarade det så himla bra, på så få ord! :)
MVH Ingrid

Svar: Absolut får du det :) Kul att du gillade det och förstod det jag menade, är ju ryggraden i allt man gör. /Sandra
Sandra

#2 - - Elisabeth:

"The more the merrier" Mycket kärlek på gården....

#3 - - Lina:

När jag läser bloggar som din, folk som har väldigt många hundar, så undrar jag alltid hur det rent ekonomiskt går ihop! Jag förstår verkligen inte hur det funkar. =P Jag tycker våra två hundar ruinerar (ok, överdrivet) oss varje månad med försäkring och foder och sedan eventuella övriga utgifter emellanåt. Bara försäkringar är så 'baskat dyrt! =O Men man kanske får "flerhundsrabatt"??

Att känna så många individer känns inget konstigt i mina ögon. =) Inte när man spenderar så många timmar tillsammans.

Svar: Haha, ja du, billigt är det ju inte. Men visst lite rabatter har man ju som uppfödare och momsen får man ju lyfta i företaget på en del saker. Men brukar säga det, om vi inte haft hundarna så hade vi kunnat resa jorden runt. Fast jag vill hellre ha hundarna <3
Sandra

#4 - - Anna Östling:

Hej!
Vad fint skrivet och vilket fantastiskt liv dina hundar har som både får jobba så mycket och har någon som förstår och älskar dem så mycket. Det måste vara fantastiskt att ha så många hundar och leva ett sånt hundliv. Det var underbart att läsa om er.
Hälsningar Anna

#5 - - Monika Stephan:

jätte fint skrivet, du skriver om det jag drömmer om (-;

#6 - - emma:

Hejsan! Vilken fantastisk blogg du har, verkligen inspirerande! Kan inte annat än hålla med dig om allt du skriver även om jag bara har två hundar än så länge! Min dröm är att ha iaf sex hundar men just nu känns det ganska långt bort. Är ganska ny inom att träna drag och vill träna upp mina första hundar innan jag skaffar fler så jag kan använda dom till "utbildning". Men jag tycker ni som har så många hundar gör det fantastiskt bra för jag har nog problem med att få mina två att göra som jag vill! Man måste verkligen lära känna sina hundar och hur dom fungerar för att sätta ihop ett spann som går bra tillsammans! Är väldigt imponerad!

#7 - - Nisse Ekegren:

Mycket bra skrivet o så sant. Man kan sina hundar utan o innantill även när de är många och bor i hundgårdar. Tänk om folk kunde fatta det!

#8 - - Cari Rörström:

Oj vad jag känner igen mig!!! Mycket bra skrivet! Skrev ett liknande inlägg för ett tag sedan..
Förutfattade meningar och okunskap är väl vad det handlar om, men jag är säker på att även dina hundar har det bästa livet, mycket bättre en vissa sällskapshundar!

https://coworkersaussies.wordpress.com/2015/10/08/hundsamlare/

#9 - - Camilla :

Mitt hjärta spricker och rinner över när jag läser det här ❤️

#10 - - Maria:

Hej, jag vill bara säga att du har en underbar hundfamilj och jag är så himla avis på dig :) att ha så många härliga pälsbollar att mysa med är en dröm för mig.
Själv har jag haft Samojed men då bara som sällskapshund. Men om du någon gång behöver hundvakt eller någon annan hjälp med vovvarna, så ställer jag mer än gärna upp. Har du funderat på att göra en presentation över dina hundar? vore roligt och se alla och lite basic info om varje :) kollat runt på en del av dina inlägg och vissa saker kan man ju verkligen relatera till och man kan inte sluta skratta åt vissa saker :p Jag drömmer om att skaffa mig en Jätte malmuette en vacker dag. Alskar hundar och allt va knas dom kan få för sig :) haha.
Ha det bäst. och skit i vad andra må tycka å tänka av att du har så många hundar, ju fler desto mera kärlek anser jag :)

Svar: Tack för ditt väldigt trevliga feedback - det är sånt som gör allt värt det :)Du kan läsa om våra hundar lite mer i detalj på vår hemsida, kika här:
http://www.questadventures.se/sv-SE/snowquest-24943865
Sandra

#11 - - Klara:

Så fint skrivet! Känner igen mig i det du beskriver, fast med mina hästar. Att ha 6 hästar tycker dom flesta är för många och jag blir ifrågasatt jämt och ständigt. Blev så himla glad när jag hittade din blogg! Jag har en omplacerad huskykorsning och vi har lite smått börjat träna drag med cykeln, drömmen är ett helt spann i framtiden och förhoppningsvis utökas familjen med en polarhund till hösten! Blir så inspirerad och känner sån längtan när jag läser din blogg!