Inte lätt

Lyssna noga nu mina vänner. ”Hör” vad jag skriver och tolka inte in egna antaganden.

Timber är en av mina ledarhundar. Han är drygt två år gammal. Het som en kanonkula och saknar erfarenhet. Det är inte hans fel. Det är mitt arbete att ge honom erfarenheten och kunskapen att behärska sig.

När man är två år lite drygt. Hane. Arbetsvillig som en fabriksny ferrari. Då är de inte alltid lätt att ha impulskontroll. Då går det lite fortare än vad hjärnan hinner med alltid.

 Timber till vänster

För ett par veckor sen när jag kom in från en 30 km träningsrunda så fick jag slagsmål. På alla åtta hundar. Ja typ i alla fall. Kom nu ihåg vad jag började med att skriva, lyssna noga, hör vad jag skriver. För till att börja med så hamnade hela gänget i en väldigt trängd situation de inte kunde ta sig ifrån, ty de satt alla fast i varandra - både i nacklina och draglina. Vad gör en trängd hund som malamuten som har en stor kroppzon? Jo den agerar. Döläge. Ingen kunde ta sig därifrån. Så snart jag börjat lossa krok efter krok och hundarna kom lös, så försvann de illa kvickt från situationen. Ingen ville slåss.  

Hur hamnade vi här då? Jo Timber. Killen som saknar impulskontroll, erfarenhet och vissa hjärnceller tack vare enormt hormonpåslag som unghund.

Timber har ett inlärt omriktat beteende vid stakeout (där hundarna står innan och efter körning). Han kan inte hantera att stå där vidare bra. Energin, förväntningarna att få springa, sitta fast, alla andra hanhundarna så nära. Det slårbakut och Timber gör utfall mot de andra hundarna. Inte hela tiden, men med jämna mellanrum. Han är egentligen inte arg på dem, han är bara så uppspelt att han inte vet vad han ska göra av sin energi som han egentligen vill lägga på att springa. Omriktat beteende – han lägger energin på att skälla på de andra hundarna.

Givetvis jobbar vi på detta med Timber. Dels är det inlärning, dels är det erfarenhet och mycket är det att helt enkelt bli lite äldre och mognare. Att inte exponeras för mycket för det hela gör att han heller inte får allt för inlärda vanor här. Men att helt undvika det är dessvärre omöjligt i den vardagen han lever. Hur som haver jobbar vi på det. Det kommer att försvinna. Jag vet det.

Tillbaka till slagsmålet. Timber har sprungit 30 km bredvid en av våra andra hanar, hur konfliktfritt som helst, utan minsta knorr har han glatt viftat på svansen och varit kompis med Knoxville som gått bredvid honom. Hela de 30 kilometrarna.

När vi kommer in på gården och når stakeouten, så ser jag hur Timber helt oprovocerat och utan minsta förvarning attackerar Knoxville som står bredvid han. Knoxville försvarar sig. Jag sätter ankare, hinner dessvärre inte fram fören de två ”ramlar in” i resten av spannet som samtliga känner sig trängda och attackerade och sonika börjar försvara sig. K.A.O.S.

Börjar metodiskt knäppa loss hundarna och de försvinner iväg en efter en. Inga skador. Tumultet överspelat. Matte helt slut, förvirrad och förtvivlad. Djävulskt förbannad på Timber. Han, HAN är den som är felet till allt detta. Vilken jäkla idiot till hund. Helt j-vla puckad.

Mitt adrenalin lägger sig. Min hjärna börjar fungera. Vad var det som hände egentligen. Jo, Timber hamnade på en plats där han är van att skälla och göra utfall. Hjärnan tog en genväg, förbi allt vett, rim och ranson. Impulskontrollen saknades honom helt. Dessutom full av adrenalinet från den fartfyllda språngmarchen ned från fjället.

”Här brukar jag göra skälla, här gör jag utfall på de andra hundarna” – Pang!

När jag samlat in alla numera lösa hundar så insåg jag att Timber saknades. Hittad honom bakom ett av våra uthus. Där satt han helt ensam med huvudet bokstavligen hängande. Helt tyst och passiv. Mitt hjärta brast för honom och jag kunde omöjligt vara arg. Ett offer för sin egen situation –älskade hund- jag förstår dig.

Det vore så förbannat enkelt att säga att den hunden är inte frisk i huvudet, att säga att hela spannet är galningar som slåss. Men tar man ett sakligt kliv tillbaka och ser på vad som hände. Så finns de en förklaring till precis allting.

Alla, inklusive jag, drog en lättnadens suck när detta var överspelat. No hard feelings. Nu går vi bara vidare. Vi glömmer det här sa Timber – helt ok sa jag. Alla kan göra fel ibland. Speciellt när man är ung. Sedan den där fredagseftermiddagen för några veckor sedan har Timber varit from som ett lamm. Kanske en lärdom trängde igenom alla de där hormonerna och han faktiskt lärde sig någonting.

Jag vill deklarera (för den ondsinte), att vi har haft en otroligt friktionsfri säsong där hundarna har varit fantastiska med varandra och osämja mycket ovanligt överhuvudtaget. Jag undanber olika tolkningar av huruvida Timber är lämplig som draghund. Han är grym, han behöver bara få bli vuxen. Jag undanber olika åsikter om hur jag hanterar våra hundar. De kommer i 99% av fallen utmärkt överens. Jag ville bara dela med mig av någonting för mig väldigt lärorikt:

Betingade platser kan vara enormt kraftfulla. 

Familjen

Vi har 25 hundar. För många en ganska stor siffra. Fick bara förra veckan frågan ”men du känner inte alla hundarnas personligheter eller hur?”

 Frågan gör ont att få, den är en förolämpning. Jag förstår att den som ställer frågan absolut inte menar det så. Men tänk efter, det är min familj de här 25 hundarna. Varför skulle jag inte känna till deras personligheter. Jag umgås med dem varje dag, jag spenderar timmar med att iaktta dem, märker minsta förändring i beteende, steg, rörelse eller humör. Jag ser allt det där och lite till. Jag känner mina hundar innan och utantill.

16 av våra hundar under ett träningspass i Grövelsjön
Tjugofem hundar. ”Hinner du verkligen med alla hundar?” Till att börja med så tränar vi 8-16 hundar på ett bräde, jag känner inte till så många andra hundsporter som får till det på det sättet. Så redan där är vi annorlunda. Jag lägger ned 8-9 timmar/dag (4 gånger i veckan) på hundarna, matar dem, pysslar om dem, selar dem, stretchar dem, går på tur och äter lunch tillsammans. Vill inte verka märkvärdig, men måste fråga ärligt, hur många ”vanliga hundägare” lägger ned så många timmar i veckan på sina hundar? Vi hinner med dem alla med råge.

Relativt ofta möts jag av den förutfattade meningen att om man har så här många hundar så är de bara verktyg, då är de inte så noga. ”Du har väll inte alla försäkrade?” Jo det har jag. För varje själ är ovärderlig, varje själ är lika viktig, lika stor. Lika betydelsefull.

”Men visst måste du ha favoriter?” Nej, har du favoriter bland dina barn? 25 hundar, det är 25 olika personligheter, visst ”klickar” jag mer med vissa än andra. Enkel kemi, vissa dras man till mer än andra. Men det leder absolut inte till att de blir favoriter. När någon inte mår bra, när någon har ont, blir sjuk – då finns det ingenting jag inte skulle göra för just den hunden. Min kärlek är likställd inför alla, mitt engagemang och min plånbok likaså. Dem hundar som de inte finns den där ordlösa kommunikationen med, där vi är ganska olika, där ”klicket” kan tyckas saknas – de hundarna är ofta de som gör mest avtryck i hjärtat. Olikheten är rolig, den är spännande och utmanar. Men för att man är olika betyder det inte att man inte älskar. Tror det är där missförståndet hamnar.

Jag har tidigare berättat om Talila och min relation. Hon kan gå mig på nerverna som ingen annan. Vår relation har mest kunnat liknas vid en infekterad syskonrelation. Vi gnabbas och kivas. Hon är het, reaktiv, impulsiv och ofta oberäknelig. Men när de gäller, då levererar hon alltid och med besked. När vi stått på fjället utan sikt, utan ork, utan ljus. Då har Talila sett mig i ögonen och sagt, -Jag fixar det här, och så har hon lagt alla sina egenheter åt sidan och gett mig hennes allt. Det är kärlek bortom ord kan förklara. Så ok, vi är ganska olika hon och jag, nej vi klickar inte, men hon är helt underbar på sitt sätt.

 Talila, som i år springer i Tobbes polardistans spann

En annan hund som är ganska olika mig är Modig. Hunden som fick fel namn. Han oroar sig JÄMT. Är ängslig och nervös. Han står och trampar och ser sig över axeln. Han är allt annat än modig. Oj, om jag kunde få en tia för varje gång jag uttalat orden ”Modig skärp dig nu”.  Dagligen ifrågasätter han mig  ”ojoj, är du säker på att vi ska göra det här?”, ”ojoj jag tror inte att det här går”, ”ojoj såhär har vi inte gjort innan, går det verkligen?”. -Ja Modig det går, Modig skärp dig nu.

För ett par veckor sedan så hade vi riktigt kallt, sådär kallt så de fryser fast stenhårda klumpar under hundarnas tassar och bildar bollar som givetvis gör ont att springa på. Töya fick problem flera gånger och jag fick gå fram och ta loss dem från under hennes tassar. Leya fick också problem, men hon klagade inte en gång, hon springer ändå, hon skulle förmodligen springa om hon så hade spikar i tassarna. Den hundens arbetsmoral alltså. Men det är en annan historia.

Tillbaka till Modig, han börjar streta emot, bita i nacklinan, ett tydligt tecken på att de har något under tassarna. Jag går fram och får leta, verkligen leta i hans trampdyna efter en liten liten liiiiten snöboll som fastnat. Mycket tveksamt om den ens kändes   -Ojoj, sa Modig, tur att du tog bort den. Jag höll faktiskt på att dö.

Några kilometer till och de hela upprepar sig,

 - Men Modig jag hittar inga bollar i dina trampdynor

 - Joooo, titta där, titta noga, dääääär sitter det en faktiskt en liten, titta noga så ser du den

– Modig skärp dig

Typiskt Modig. Om ni inte redan räknat ut detta så förstår ni säkert att även det här är väldigt långt ifrån hur jag är som person. Att det är svårt för mig att ”klicka” med Modig. Men saken är den att han till trots alla sina ängsliga egenheter alltid ställer alltid upp på mig, han springer alltid, han strular aldrig. Han oroar sig, men han gör alltid jobbet. Han är pålitlig.

Jag tror, att när hundar får vara de personligheter de är och man inte försöker forma om dem till något de inte är, när man respekteras deras egenheter och ser dem för dem de är. Då kan de också slappna av, de känner sig trygga och framför allt sedda och förstådda. Då kan den mest knepiga hund leverera de mest storartade. För de har inte fullt upp med att försöka bli sedda och förstådda.

 Fina Modig

Modig springer bredvid Leya, hans raka motsatts. Hon är tuff, framåt. pjoskar inte och oroar sig inte för någonting. De är ett bra par. Leya talar ofta om för Modig att han inte behöver oroa sig, att de ordnar sig.

När jag på Polardistans för några år sedan hade ett väldigt trött spann de sista 3 milen och ingen ville springa fram längre (bortsett Talila då) så satt jag fram Modig för första gången som ledarhund. Om jag hade kunnat föreviga hans blick ”Nejnejnej, nu har du gjort fel här, JAG ska INTE gå som ledarhund”, Talila drar tag i honom i nacklinan och börjar springa, Modig han vänder sig bak och tittar på mig i halv panik ”Såhär ska de inte vara, jag ska inte vara HÄR”. Men efter ett par kilometer så insåg han att han inte dog av att springa först och tog oss sedan tryggt i mål. Igen. Kärlek. Hjärtat spricker och rinner över på en och samma gång.

 Polardistans 2014, 2 kilometer från målgång. Talila och Modig i front.

Tänk vad tråkigt det vore om alla hundar var likadana. Om alla ”klickade” med mig. Vilken tråkig vardag vi skulle ha, så få utmaningar vi skulle få. Så lite erfarenhet.

Så till svar på den första frågan ”men du känner inte alla hundarnas personligheter eller hur?”  Jo det gör jag, jag känner dem innan och utantill och älskar dem alla lika innerligt.

 Knoxville

När en hund hamnar hos oss, den kan vara född här, köpt som valp eller i sällsynta fall omplacerad hit, då är de vårt ansvar till dess att den tar sitt sista andetag. Det spelar ingen roll vilken färg den har, hur bra den arbetar i selen, om den är vacker att se på eller om den har alldeles för mycket päls. De har inte bett om att få komma hit och det är de minsta jag kan ge dem, en trygghet om ett gott liv tills den sista stunden kommer.

Jag må vara romantiker och jag vet att många som sysslar med det som vi gör resonerar helt annorlunda. Jag respekterar det. Men jag kan inte göra det på något annat sätt. Det här är jag och jag behöver vara ärlig mot mig själv.

Varje hund har jag en egen relation till, vi har en egen historia, våra egna gemensamma erfarenheter, vårt tysta samförstånd, våra oskrivna överenskommelser. Det är ett privilegium att få ta del av så många liv, få ha så många i sin familj. Inte konstigt att kärleken rinner över ibland.

 I vårt sovrum har vi i bokhyllan alla hundarna. Dem med ett hjärta på ramen har somnat in. Kan bli stående länge framför hyllorna och försvinna iväg i tankarna..

Ordlöst

Jag vet. Att jag flera gånger försökt beskriva känslan av att stå bakom hundarna som susar fram i ett tyst landskap, det kan kanske verka tjatigt att återkomma till det. Till magin, till harmonin, lyckan. Men har så svårt att låta bli.

Finns ett behov av att vilja dela känslan, upplevelsen. Jag står där ensam bakom åtta hundar och försöker hitta adjektiv som beskriver det obeskrivbara. Är kanske det som får mig att inte kunna låta bli, jakten på orden som inte finns. För hur beskriver man tystheten, det oändliga, storheten i att stå där med solen i ansiktet och åtta hundar som utan ansträngning nästan flyter ovanpå snön. Deras kroppar arbetar så synkroniserade och harmoniskt att det känns som de skulle kunna springa i all evighet. Bergen ramar in oss och snön gnistrar som tusentals kristaller. Vi tar oss fram nästan ljudlöst över sjöar, myrar och slingriga skogspartier. Det må låta som en kliché, men nio själar blir en. Det är som att vi alla tänker samma tankar, tar samma andetag. Tillståndet är övermänskligt. Är kanske därför de inte går att beskriva det.
Den känslan, den upplevelsen, tankar mina batterier, fyller på mina depåer, gör insättningar på alla mina konton. Där och då är jag precis hur lycklig som helst. Sex timmar bara flyger förbi. Herregud, att få uppleva den känslan av total lycka i sin renaste form. Inte konstigt att man vill beskriva det. Beskriva det obeskrivbara.
Det var dags för att stanna för lunch, hundarna hade gått klockrent 45 kilometer, de behövde få stanna. Jag ville inte, ville inte sluta, inte ens för en sekund, men det var det rätta att göra för hundarna. Jag ber Canada ta höger, ut från spåret mot ett vindskydd, hon vägrar, hon som alltid tar direktiv nästintill fläckfritt. Jag ankrar upp, går fram och visar henne, här ska du gå, sväng in här.. Hon demonstrativt hoppar tillbaka till spåret framåt. Ok, säger du det så gör vi så. Hon ville fortsätta. Alla ville fortsätta. Vi körde de resterande 15kilometrarna hem och hundarna hade därmed sprungit sex mil utan större ansträngning. De gav mig sitt ”A-game” idag, de ville visa vad de kunde.

När vi kommer tillbaka och jag får sela av dem, stretcha dem och tacka dem för dagens tur, då rinner själen över av kärlek. Dessa hundar alltså. 

 Canada och Knoxville, mor och son som ledarhundar idag