Det räcker nu

På något vis kommer man helt plötsligt till en punkt när det räcker. Det får vara nog med kompromissande och tillfälliga lösningar. Med ett ständigt ”snart” och en mållinje man aldrig någonsin passerar.

 

Jag talar om livet, som helst plötsligt börjat leva dig istället för du livet. Där inbillade måsten och fabricerade deadlines äter upp dig. Där saker snurrar så fort att du inte längre vet hur man kliver av utan att slungas ut i tomma intet. Livet som du fyllt med en massa saker och prylar och så vaknar du en morgon och inser att de äger dig istället för vice versa. Det får räcka nu.

 

Sortera, prioritera. Reda ut och städa inombords. Måsten som bara är måsten för att du gjort dem till det. Sudda. Skriva på nya rader. Inse storheten i att man faktiskt bestämmer över sitt eget liv, inse vad de innebär på riktigt. Friheten sköljer över och man förstår inte hur man kunnat leva så länge i tvånget skapat helt och hållet av en själv. Insikten om att hälften på ”att göra” listan i självverket är en snedvriden uppfattning om vad som behöver göras för att livet ska fungera och att det behöver överhuvudtaget inte göras för att livet ska gå vidare, man behöver bara andas för att livet ska gå vidare.  Och varför måste livet gå vidare, varför kan man inte vara i stunden och ta dag för dag, timme för timme och ibland rent av minut för minut.

 

 

Nya fönster öppnar sig, där det är uppfriskande crazy att strunta i disken och ta en promenad istället.  Något maktgalen blir man av insikten att själv få bestämma vart man sätter gränser, vilka prestationskrav man ska ha och exakt vart ribban ska ligga. Helt plötsligt hoppar man över den utan svårighet.

 

Sakta sjunker det in att en stökig hall inte är dålig disciplin utan ett kvitto på ett aktivt liv. Att det är ok att inte vara ofelbar precis hela tiden, man räcker till i alla fall. Att säga nej är inte att vara tråkig, det är att vara stark.  Att de flesta kloka ord och klyschor som ”Fyll dagarna med liv och inte livet med dagar” och ”Livet är det som pågår när du planerar morgondagen” är besvärligt sanna.

 

Hej jag heter Sandra, jag är sjukt bra på att pedagogiskt och målande föreläsa om utbrändhet för mina elever, på att ge tips och råd till andra om hur man ska tackla vardagen och inte hamna där. Kan stå med pekfingret längre än någon annan och mana att man måste vara rädd om sig själv. Varför är jag så bra på det? För att jag konstant balanserar på kanten. Nu har jag ramlat.

 

Vet ni vad den allra bästa insikten är? Att det inte finns ett endaste måste. På riktigt alltså. Att man väljer vad man vill göra och man behöver inte vara ett offer inför sin vardag. Känslan av kontroll infinner sig sakta. Jag äger nu marken jag står på.

 

Jag har nu bränt ut mig två gånger. Det kommer inte att hända en tredje.

 

 

”You don´t own me, dont try to change me in any way. You dont own me, don´t tie me down cause I´d never stay”  G-Eazy

Jag börjar nu.

På en resa. Där jag ska göra upp med döden. Där jag ska ta reda på vad som gömmer sig i mörkret. På vägen ska jag bli av med gamla oförrätter. Bli bättre på att äta vegetariskt, på att ha stökigt hemma och låta golven vara smutsiga. Jag vill bli mer storsint, vill sluta ha förutfattade meningar. Jag ska lära mig inte bry mig om vad andra tycker.
 
Någonstans längsmed vägen ska jag också övertala mina hundar att lägga över trehundra mil under sig och jag kommer behöva säga hejdå till min bästa vän.Jag behöver lära mig om tålamod. Om nuet. Om att låsa upp bojor. Om att vara ärlig. Om att andas. Om att inte ha så bråttom jämnt.
 
Det jag kommer skriva är kanske inte alltid logiskt, inte heller lätt att förstå. Men jag skriver för mig. För min penna som legat för länge och glödigt, för min själ som saknar orden. Mitt väsen ska få på vita blad fritt få härja. Om det fula, de vackra och allt däremellan. Och jag har lovat att noggrant lyssna. Du får gärna följa med mig. Men du behöver inte. 
 
Du får skratta och gråta med mig. Du får fundera och reflektera. Du behöver inte förstå allt eller hålla med mig. Men tänker du dömma så får jag be dig att gå. Vet inte vart de här riktigt är på väg än mindre vart det kommer sluta. Men jag vet att det här är början.
 
"Ställ mig inte i några led, du får mig aldrig att stå still, jag fungerar inte då." Lars Winnerbäck