Min underbara

Maximus. Så ensam jag kommer känna mig den dagen du går. Känns overkligt och helt omöjligt att förstå. Jag försöker att inte tänka på det. Inte göra logiska och ologiska uträkningar på hur lång tid vi har kvar. Men det är omöjligt att låta bli. Du kommer ta med dig en bit av mig.

Jag räknar på dagar, på dagskondition, på odds. På tiden du kommer vara kvar hos mig. Men hur jag än räknar, så håller den på ta slut.

Du rör dig långsamt, du har inte bråttom, du är lite vinglig i bakbenen. Jag får oftavänta på dig. Vänta på att du ska ta dig fram till ytterdörren, vänta på att du ska ta dig upp för trappen till sovrummet, vänta på att du noggrant äter upp din mat. Våra promenader går så långsamt att det är med humor jag ser tillbaka på alla våra år av koppelträning, jag släpande efter dig. Nu får jag gå sakta och ändå måste jag stanna och vänta in dig. Nu är det du som går bakom mig. Väntan är inte besvärlig, tålamodet har du förtjänat. En man på 84 år stressar man inte. 

 Jag vörmar om dig som ett barn för sina morföräldrar. Väl medveten om att din ålder är långt mer respektabel än min. Oroar mig för hur mycket du ser. Ditt ena öga är helt grått, de andra har en tydlig gråslöja över sig. Men du går inte in i saker, rör dig obehindrat, du ser när jag sträcker ned handen i fickan för att ta upp en godbit. Undrar hur det känns att kroppen sviker dig. Du som alltid varit så stark i kropp och själ.

Jag lovade dig för två år sedan att du skulle få åldras med värdighet, att du skulle få gå i värdighet. Funderar mycket på det, när värdigheten tar slut. När du tycker den tar slut? Jag tycker du bär upp din ålder så väl, alltid huvudet högt, trots att din kropp knappast är vad den en gång så ingjuter du respekt vart du än går.

Jag känner till det märkliga och mycket obehagliga i att behöva ta ett beslut om livet till någon man älskar. Jag har fått göra det förr. Men med dig är det annorlunda. Innan har jag varit ”föräldern” som tagit de vuxna beslutet. Vår relation är inte alls sådan. Du är inte som ett ”barn” till mig. Du är en klok gammal farbror med mycket mera visdom än jag. Att jag ska vara den som tar ett sådant beslut känns otänkbart. Respektlöst. Inte min plats. 

Hoppas att du låter mig slippa. Att du själv väljer att gå. Fast jag ber dig att ge mig mera tid. Vi pratar mycket om det där. Att du är fri att gå när du vill, samtidigt som jag ofta ber om lite till. Hoppas att du kan särskilja min desperation om att vi börjar nå slutet från att jag i hjärtat tycker det är ok att du lämnar oss när du känner att det är tid. Ibland är jag rädd att min skörbarhet i detta hindrar dig.  Att du stannar för min skull.

Hur blev det så här? Hur blev du så gammal? Hur har du gått om mig så mycket? Hur kan vi vara på så olika platser i livet, vi har vandrat sida vid sida så länge. Vi hade hela livet framför oss. Där vi började i lägenheten på Tallbacksvägen för 11 år sedan. Hur kan vår tid börja ta slut?

 Sex månader gammal på hundkurs i Stockholm
#1 - - Nina:

<3 <3 <3 <3

#2 - - Nikola:

🌠
Maximus älskar dig mer än du vet Sandra💫

#3 - - Gudrun:

Kramar om <3!

#4 - - Carina:

Underbara Maximus! <3 <3 <3

#5 - - Elisabeth:

Den klokaste hund jag någonsin träffat på.
Många många kramar från mig till dig och Maximus.