Frost

Jag saknar honom fortfarande. Riktigt saknar så det så att det gör ont. Så att det känns tomt på ett olustigt sätt. Vi var verkligen inte klara. Vi hade så mycket kvar att göra. Platsen han hade i mitt hjärta och liv gapar tom. Den som det står Frost på med väldigt stora bokstäver. Har insett att den alltid kommer stå där tom.

Du var verkligen min bästa vän. Min kollega. Vi förstod varandra på ett totalt ordlöst sätt. Vi hittade varandra i galenskaperna. Din totala genialitet blandat med vansinne. Där man saknar impulskontroll, där man får vara knäpp, där man inte behöver följa normen, där man ibland bara måste skrika rakt ut för att orden inte räcker till. Där hittade vi varandra.

Du hade alltid känslorna på utsidan, tydliga för alla att se. De var så stora känslor. Aldrig nyanserade. Ofta överdrivna. Så uppfriskande. Ditt tokeri tillät mig att också få vara tokig, få släppa på alla normer, tvingade mig att tänka utanför boxen.

Jag älskade att inte alla förstod dig. Att du upplevdes som knäpp. Otämjbar. Jag förstod ditt väsens allra djupaste delar och du lärde mig att allt inte går att forma, att i det dåraktiga finns det vackra.

Jag hoppas att myten om dig kan bli lika stor som du själv. Jag är tveksam. Du var större än livet själv.

Jag saknar dig min vän. Jag går ensammare här på jorden utan dig vid min sida.

 Tillsammans med Alaska i Visby

Min underbara

Maximus. Så ensam jag kommer känna mig den dagen du går. Känns overkligt och helt omöjligt att förstå. Jag försöker att inte tänka på det. Inte göra logiska och ologiska uträkningar på hur lång tid vi har kvar. Men det är omöjligt att låta bli. Du kommer ta med dig en bit av mig.

Jag räknar på dagar, på dagskondition, på odds. På tiden du kommer vara kvar hos mig. Men hur jag än räknar, så håller den på ta slut.

Du rör dig långsamt, du har inte bråttom, du är lite vinglig i bakbenen. Jag får oftavänta på dig. Vänta på att du ska ta dig fram till ytterdörren, vänta på att du ska ta dig upp för trappen till sovrummet, vänta på att du noggrant äter upp din mat. Våra promenader går så långsamt att det är med humor jag ser tillbaka på alla våra år av koppelträning, jag släpande efter dig. Nu får jag gå sakta och ändå måste jag stanna och vänta in dig. Nu är det du som går bakom mig. Väntan är inte besvärlig, tålamodet har du förtjänat. En man på 84 år stressar man inte. 

 Jag vörmar om dig som ett barn för sina morföräldrar. Väl medveten om att din ålder är långt mer respektabel än min. Oroar mig för hur mycket du ser. Ditt ena öga är helt grått, de andra har en tydlig gråslöja över sig. Men du går inte in i saker, rör dig obehindrat, du ser när jag sträcker ned handen i fickan för att ta upp en godbit. Undrar hur det känns att kroppen sviker dig. Du som alltid varit så stark i kropp och själ.

Jag lovade dig för två år sedan att du skulle få åldras med värdighet, att du skulle få gå i värdighet. Funderar mycket på det, när värdigheten tar slut. När du tycker den tar slut? Jag tycker du bär upp din ålder så väl, alltid huvudet högt, trots att din kropp knappast är vad den en gång så ingjuter du respekt vart du än går.

Jag känner till det märkliga och mycket obehagliga i att behöva ta ett beslut om livet till någon man älskar. Jag har fått göra det förr. Men med dig är det annorlunda. Innan har jag varit ”föräldern” som tagit de vuxna beslutet. Vår relation är inte alls sådan. Du är inte som ett ”barn” till mig. Du är en klok gammal farbror med mycket mera visdom än jag. Att jag ska vara den som tar ett sådant beslut känns otänkbart. Respektlöst. Inte min plats. 

Hoppas att du låter mig slippa. Att du själv väljer att gå. Fast jag ber dig att ge mig mera tid. Vi pratar mycket om det där. Att du är fri att gå när du vill, samtidigt som jag ofta ber om lite till. Hoppas att du kan särskilja min desperation om att vi börjar nå slutet från att jag i hjärtat tycker det är ok att du lämnar oss när du känner att det är tid. Ibland är jag rädd att min skörbarhet i detta hindrar dig.  Att du stannar för min skull.

Hur blev det så här? Hur blev du så gammal? Hur har du gått om mig så mycket? Hur kan vi vara på så olika platser i livet, vi har vandrat sida vid sida så länge. Vi hade hela livet framför oss. Där vi började i lägenheten på Tallbacksvägen för 11 år sedan. Hur kan vår tid börja ta slut?

 Sex månader gammal på hundkurs i Stockholm

Parning

Fyra gånger har Nebraska och Trym parat sig, har satt ihop dem i hennes hundgård på kvällarna och de har fått sköta det helt själva. De tog en dags uppehåll och sedan gjorde de två parningar till nästkommande två dagar. 

Nebraska

Är ganska häftigt det där, med livet. Hur någonting blir till. Att man får vara en del av det. Stod i hundgården med dem en av kvällarna och tänkte att just precis nu kanske ett gäng valpar börjar sitt liv. Valpar som helt säkert kommer göra stordåd och beröra så många människor och liv. Allt det börjar här i hundgården, en stillsam aprilkväll när solen skiner.

De har verkligen gjort fina parningar. Uppvaktat varandra, respekterat varandra, tagit tid på sig. Nebraska numera ganska rutinerad (hennes tredje kull) tog allt med ro även om hon var sprallig och väldigt förväntansfull varje gång Trym gjorde sitt kvällsbesök hos henne.

En parning kan se så väldigt olika ut, beroende på om de är första gången för tiken eller hanen, om de känner varandra sen tidigare, om de är trygga på platsen, om de får möjlighet att få ta tid på sig i fred. Deras personligheter avgör givetvis också vilken dynamik som uppstår och hur allt fortlöper.

 Trym
Nebraska och Trym passade varandra perfekt. Jag var förväntansfull inför parningen innan, men när jag såg dem tillsammans i den här situationen så tänkte jag detta kan inte bli annat än bra. Trym är så respektfull, omtänksam och eftertänksam. Han ville inte att jag skulle vara i närheten, ville få uppvakta i lugn och ro. Nebraska hon är så glad, positiv och full av liv, det bubblar alltid om henne. Hon ville tydligt visa för Trym att hon var med på noterna och gav honom så många bekräftelser. När Trym hade fullt upp med att undersöka hundgården han blivit insatt i, så la sig Nebraska ned i lugn och ro och inväntade att han skulle bli klar.

När han gav henne sin uppmärksamhet så var hon full av lycka och gav honom lekinviter för att lätta upp stämningen. Trym tvekade när hon pep till och vände ifrån, Nebraska gick genast efter och sa att allt var ok. Så tog han mod till sig och prövade igen. Under veckan så blev de allt mer bekanta med varandra på ett ”romantiskt plan” och man kunde bokstavligen se romansen utveckla sig. De tycker verkligen om varandra, bortom hormoner och instinkter.

Ty detta var inte bara parningar som skett den här veckan, det är en kärlekshistoria som växt fram. Det kan ju inte blir annat än bra valpar då, underbara förutsättningar med kärlek från start.

 Nebraska och Trym