Frost

Jag saknar honom fortfarande. Riktigt saknar så det så att det gör ont. Så att det känns tomt på ett olustigt sätt. Vi var verkligen inte klara. Vi hade så mycket kvar att göra. Platsen han hade i mitt hjärta och liv gapar tom. Den som det står Frost på med väldigt stora bokstäver. Har insett att den alltid kommer stå där tom.

Du var verkligen min bästa vän. Min kollega. Vi förstod varandra på ett totalt ordlöst sätt. Vi hittade varandra i galenskaperna. Din totala genialitet blandat med vansinne. Där man saknar impulskontroll, där man får vara knäpp, där man inte behöver följa normen, där man ibland bara måste skrika rakt ut för att orden inte räcker till. Där hittade vi varandra.

Du hade alltid känslorna på utsidan, tydliga för alla att se. De var så stora känslor. Aldrig nyanserade. Ofta överdrivna. Så uppfriskande. Ditt tokeri tillät mig att också få vara tokig, få släppa på alla normer, tvingade mig att tänka utanför boxen.

Jag älskade att inte alla förstod dig. Att du upplevdes som knäpp. Otämjbar. Jag förstod ditt väsens allra djupaste delar och du lärde mig att allt inte går att forma, att i det dåraktiga finns det vackra.

Jag hoppas att myten om dig kan bli lika stor som du själv. Jag är tveksam. Du var större än livet själv.

Jag saknar dig min vän. Jag går ensammare här på jorden utan dig vid min sida.

 Tillsammans med Alaska i Visby