Skryt

Håll i er. För här kommer att skrytas. Canada fyller sex år idag och något annat än en hyllning vore inte rätt. Hon är nämligen en hund helt utöver de vanliga.

Canadas och min relation började med en crash. Bokstavligt talat. När hon var nio veckor gammal så voltade vi med bilen på väg ned till Enköping för att jobba. Trodde att jag tog hand om henne efteråt, men har senare förstått att det var motsatsen. Det tog mig många månader att komma igenom chocken. Canada hon låg ofta på mitt bröst, i mitt knäveck eller hopkrupen framför mig i sked. Hon bara var där, tog allt mitt onda. Liten som hon var, klok som en bok.

Jag efterchocksbehandlade henne enligt konstens alla regler. Men hon verkade ok, så en månad senare tänkte jag att hon klarade det nog bra och avslutade behandlingen. När hon var fyra månader så började problemen. Hon attackerade våra andra hundar oprovocerat, bakifrån, i ren ilska som tagen från luften. Hon verkade alltid ångra sig efteråt, ”matte, jag rår inte för mig själv, förlåt mig”. Problemen växte, eskalerade. Fann henne stirrande in i väggen otaliga gånger. Ofta sökte hon upp mig, satte sig framför, för att sedan borra in huvudet i bröstet på mig, ”snälla låt mig bara få sitta här och gömma mig”, hjärtat brast. För den här vackra lilla varelsen verkade livet vara övermäktigt.
Veterinärbesök, utredningar, inget fel på henne. Hon kunde till slut bara vara tillsammans med Maximus, hos honom var hon jordad och trygg, mot alla andra hundar rasade hon. Ångesten inom henne växte, panik i sin egen kropp. MR röntgen av hjärnan, vad händer i hennes huvud egentligen? Kommer hon behöva somna in?

Sista utväg. Homeopatin. Varför blir de alltid sista utvägen, varför lära man sig inte att börja där? Ett svartlistat preparat importerades av den duktiga homeopaten. Hon kan bli värre innan detta blir bättre sa hon. Canada fick sitt värsta anfall någonsin på fjället, Frost blev väldigt arg.  Canada fick sys. Igen.

Sen den dagen, har hon inte haft ett anfall, inte ett stirrande in i väggen, ingen ångest, ingen panik.

Homeopatin hjälpte. Hennes kropp hade slukat all den där chocken, ett mörker bodde i hennes själ, en ångest hon inte kunde fly ifrån.  Det hade ändrats så pass kraftigt i hennes signalsubstanser så den traditionella efterchocksbehandlingen rann av henne som vatten på en gås.

 Efter homeopatibehandlingen så gick Canada från klarhet till klarhet. Livet log mot den vackra Canada. Framgångarna ville inte vänta på sig.  Hon var den givna ledaren i spannet och ingen av de äldre hundarna ifrågasatte henne en gång, hon har alltid lett spannet med stor säkerhet och trygghet. Jag behöver sällan be henne två gånger om något och hon är ofta steget före mig, vet vad jag tänker och hur jag vill ha det. Hon är fantastisk. Att få vara på fjället med henne är en magisk upplevelse. Våra själar slår då samma hjärtslag.

Polarhundschampion blev hon sitt andra tävlingsår. Hon brilljerade i selen och tycktes bara slå sina egna rekord gång på gång. Minns med eufori när vi körde Beavertrap trail (11 mil) och månen stod högt på himlen, temperaturen sjönk under 30 minus och hon sprang som hon hade superkrafter. Med en sådan självklarhet fick hon med sig hela spannet i ett lopp där vi toppade oss själva på alla sätt och vis. I ett "head-on" möte med ett storspann siberian huskys och de mötande spannet strök pälsen på mitt spann i de trånga spåret signalerade Canada ett sådant lugn att hon fick hela spannet att ta de oväntade mötet med ro. Hjärtat brister av stolthet vid sådanna tillfällen.

Utställningschampion blev hon när hon var tre år. 

Hon fick sin första valpkull 2012.  Canada hade nu blivit komplett. Att få vara mamma är hennes sanna kall i livet. Den kärlek, omsorg och värme hon visade sin valpar var magisk. De valparna är idag tre år gamla och de är fortfarande mammas barn. Hon övervakar dem noga, tvättar dem rena, håller dem i schack. 
Hennes flock består idag bland annat av två generationer av barn och ett barnbarn, nio individer totalt. Det är hennes och Is vi har att tacka för att den är så hormonisk och välfungerande. Canada vet när hon ska ingripa, vems parti att ta och precis hur skarpt hon behöver säga till.

Canada, den lilla tjejen som rasade mot allt och alla bor nu tillsammans med åtta andra hundar. På gården finns 21 hundar, Canada kommer överens med varenda en. Varenda en.

Är inte det magi så säg.

Canada, idag fyller du sex år, tack för att jag får vara med på sin resa.

 

 

#1 - - Carro Hellgren:

Underbart inlägg och fantastiskt vilken resa!
Tack för det Sandra, gåshudsläsning.

Kram/Carro

Svar: Tack själv :)
Sandra

#2 - - Sofia:

Otroliga Canada! Och otroliga matte! Tack för att vi får följa er och ännu en gång får dela den här glädjekänslan med er.

#3 - - Elisabeth:

Vackra gosiga Canada! Grattis och puss på nosen...

#4 - - Elisabeth:

Dessutom är jag OTROLIGT tacksam att ni lever idag efter den volten. ❤

#5 - - Mia:

Wow vilken berättelse! 😊 vilket team ni är! Grattis till canada o grattis till dig!! Vilken kärlek! ❤️ Blir alldeles varm i hjärtat!

#6 - - JENNY:

Jag är jätte nyfiken på hennes behandling. Har en tik med "inga fel" som har liknande beteende.

Svar: Den är personlig, homeopaten baserar sin medicinering på en utredning man gör på hunden tillsammans med hundägaren :)
Sandra