Hit

Så sitter man här 23.10 och skriver på ett blogginlägg trots att mailen blinkar med sina 287 nya mail. Är någon form av själslig prioritering. Praktisk är den då inte.
Förundras över mig själv ibland faktiskt. Får man göra det? Men jag förstår inte riktigt hur jag får ihop det hela. Två företag, en hel drös med elever som jag är mentor till, stugor som hyrs ut till 10 talet jägare, 24 hundar i träning, en hög med härliga valpköpare, en egen valp, en aktiv post som sekreterare inom rasklubben med flertalet ansvarsområden, en 10 månaders liten flicka och så lyckades jag igår att se en film på tv med Tobbe, satt också 20 minuter och tittade på mina tre fiskar i det för dem alldeles för stora akvariet. Men, ja, har ju också 287 obesvarade mail.
Tänker ofta att jag är lyckligt lottad som har så himlans mycket roligt som konkurerar om min tid. Väldigt sällan, med stor betoning på väldigt sällan så känner jag mig tygnd av mina åtagande. Stressad emellanåt, ja. Men inte besvärad, det är ju så mycket roligt som det handlar om. 
Min utbrändhet som tidigare låg och lurade i ett mörkt hörn av rummet och väntade varje tillfälle att slo klorna i mig har istället förpassats till källaren, i en låda, med kodlås, vilken jag nästan glömt bort koden till. Jag har 287 obesvarade mail och jag har inte en tillstymmelse av panik, lite bekymmrad är jag hur jag ska lösa det hela, men ingen panik. Ingen hjärtklappning eller ångestattack.
Det är ganska häftigt att ibland få upp ögonen för den resan man har gjort. För hur man faktiskt kan ändra sitt sätt att se saker, angripa dem. De där 287 mailen kommer finnas där imorgon också (dessvärre) och jag kommer att hinna svara på dem, födmodligen några något försenade. Men det är ok, ingen dör av det, jag är trots allt bara en människa och då får man lov att inte alltid räcka till.
Resan, den har lärt mig att det är OK att inte vara superduktig hela tiden, att ibland hinner man inte med. Å herregud så skönt de är att komma underfund med det. Komma underfund med de på riktigt alltså, inte bara duktigt säga det som ett mantra samtidigt som insidan är i upplösningstillstånd.
Fick höra idag att när man blir förälder så upptäcker man att man har en växel till som man inte kände till. Det är så jädra sant. På ett bra sätt. Man tvingas bli mer effektiv. På ett bra sätt. Man tvingas vara i nuet. 
Som sagt, jag förundras ibland över hur jag faktiskt hinner med allt. Men jag tror hemligheten i alltsammans ligger i att man hinner mer än man tror, bara man planerar och man tillåter sig att vara mänsklig.
Känns det som att detta blev ett skrytsamt inlägg från mig? Hur fanastisk jag är? Det är inte ett "duktig flicka" inlägg detta. De är inte meningen att "show off". Utan jag är genuint fachinerad över hur det med rätt inställning går att hantera så mycket, bara hälften av det jag idag jonglerar hade tidigare hade fått mig att rusa in i väggen och stånga mig blodig. Ville bara dela med mig av det, dit resan tagit mig. Hit.
Nu ska jag ta och besvara några av de där 287 mailen innan jag går till sängs. 
Förra veckan var vi i Italien, Tova och jag tillsammans med familjen. Blev vinprovningar, en massa kolhydrater och värme, 34 grader och SOL. Toscana levererade, Florens är fantastiskt. Dit måste jag åka igen. Bjuder på lite bilder!
 
 
 
 
#1 - - Angélique Nicander Åström:

Du är en fantastisk inspiratör och du "gör min dag", alltid, med dina underbara inlägg på bloggen. Tack!

Svar: Tack själv :) Så himla roligt att höra! Makes me happy!
Sandra

#2 - - Ida :

Jag tycker du är helt fantastisk, just saying!

Svar: Ååå, vilken fin sak att säga, tack!
Sandra