Bestiga berg

Ett par stora ögon tittar upp på mig, från en liten kropp som känns så späd och ömtålig. Jag sitter och jobbar på kontoret då hon fångar hela min uppmärksamhet med sitt lilla väsen.
Ska den här lilla fröken springa otaliga mil, sänka huvudet i de värsta snöstormar och tåga på, följa med mig på stora äventyr? Jag blir alldeles varm inombords när jag inser allt spännande som ligger framför oss. Förmånen att få göra det tillsammans med henne, få vara en del av hennes resa, hon en del av min. Det ligger något oerhört magiskt över att dela en passion. Att få gå sida vid sida i livet. Skapa en gemensam historia.

Jag är som ni nog redan vet en romantiker och jag älskar romantiken i hundkörningen.

Mitt första polardistans spann är nästan legendariskt för mig. Fem fantastiska individer. Fyra av dem avlade som familjehundar, soffhundar, med en del sjukdomar och skavanker i bagaget. En hel massa emot sig kort sagt. Dessa var inga ”spring idioter”. Men de tränade hårt, var alltid positiva och såg tjusningen i att samarbeta med mig. Vi gjorde långtifrån en imponerande tid, men vi gick i mål efter 33 timmar (16mil) på pigga om än slitna ben och med viftande svansar.

De flesta av dem hade startat sina liv hos mig som familjehundar när jag under resans gång utvecklade ett större intresse för drag. Drömmen om Polardistans växte fram och de sa helt otroligt nog ”Visst matte, visst kan vi göra detta med dig”. De sadlade om från promenad hundar till atleter. De klev in i en helt ny roll med allt vad de innebar. Trötta muskler, sova utomhus, långa träningspass. Men också gemenskap, glädje och samarbete. Vi hade ett gemensamt mål, ett berg att bestiga!

Det var inte ett enkelt år att ställa upp, för vädret var emot oss, de stormade och vi piskades på fjället. Till och från tappade vissa modet, men de fanns alltid någon annan i spannet som plockade upp dem, fick dem att fortsätta. När Frost som inte alls var någon ledarhund gick upp längst fram och gick de sista fyra milen som ensam ledarhund och tog oss över mållinjen så kunde hjärtat mitt brustit av kärlek.

 

När jag tänker tillbaka på detta idag inser jag hur stort det faktiskt var att de gjorde detta. Idag har vi hundar avlade enligt alla konstens regler för att springa och vara friska, starka och bra byggda, ändå stöter vi på motgångar i olika formar och de är inte helt enkelt att få ihop ett bra spann att köra långt med. Så hur tusan gjorde dessa fem för att genomföra utmaningen? Legendariskt säger jag, legendariskt.

Dessa fem var, Ängla, Himla, Frost, Alaska och Is. Trots att jag har gjort betydligt bättre långdistanslopp, har haft starkare hundar och större framgångar, så är för alltid de här fem helt magiska i sina prestationer för mig. För jag vet vart de började, vart dom kommer ifrån och hur stora bergen de besteg var. Ryser när jag tänker på det. Tänk att få uppleva detta, jag är så lyckligt lottad att orden inte räcker till.

 
#1 - - Therese:

Så koslig historie :)

#2 - - Lina, Loke och Gaia:

Skulle vilja testa det där någon gång. =) Fast just ja, jag har ju inga draghundar! =P

Svar: Haha :)
Sandra