Skryt

Håll i er. För här kommer att skrytas. Canada fyller sex år idag och något annat än en hyllning vore inte rätt. Hon är nämligen en hund helt utöver de vanliga.

Canadas och min relation började med en crash. Bokstavligt talat. När hon var nio veckor gammal så voltade vi med bilen på väg ned till Enköping för att jobba. Trodde att jag tog hand om henne efteråt, men har senare förstått att det var motsatsen. Det tog mig många månader att komma igenom chocken. Canada hon låg ofta på mitt bröst, i mitt knäveck eller hopkrupen framför mig i sked. Hon bara var där, tog allt mitt onda. Liten som hon var, klok som en bok.

Jag efterchocksbehandlade henne enligt konstens alla regler. Men hon verkade ok, så en månad senare tänkte jag att hon klarade det nog bra och avslutade behandlingen. När hon var fyra månader så började problemen. Hon attackerade våra andra hundar oprovocerat, bakifrån, i ren ilska som tagen från luften. Hon verkade alltid ångra sig efteråt, ”matte, jag rår inte för mig själv, förlåt mig”. Problemen växte, eskalerade. Fann henne stirrande in i väggen otaliga gånger. Ofta sökte hon upp mig, satte sig framför, för att sedan borra in huvudet i bröstet på mig, ”snälla låt mig bara få sitta här och gömma mig”, hjärtat brast. För den här vackra lilla varelsen verkade livet vara övermäktigt.
Veterinärbesök, utredningar, inget fel på henne. Hon kunde till slut bara vara tillsammans med Maximus, hos honom var hon jordad och trygg, mot alla andra hundar rasade hon. Ångesten inom henne växte, panik i sin egen kropp. MR röntgen av hjärnan, vad händer i hennes huvud egentligen? Kommer hon behöva somna in?

Sista utväg. Homeopatin. Varför blir de alltid sista utvägen, varför lära man sig inte att börja där? Ett svartlistat preparat importerades av den duktiga homeopaten. Hon kan bli värre innan detta blir bättre sa hon. Canada fick sitt värsta anfall någonsin på fjället, Frost blev väldigt arg.  Canada fick sys. Igen.

Sen den dagen, har hon inte haft ett anfall, inte ett stirrande in i väggen, ingen ångest, ingen panik.

Homeopatin hjälpte. Hennes kropp hade slukat all den där chocken, ett mörker bodde i hennes själ, en ångest hon inte kunde fly ifrån.  Det hade ändrats så pass kraftigt i hennes signalsubstanser så den traditionella efterchocksbehandlingen rann av henne som vatten på en gås.

 Efter homeopatibehandlingen så gick Canada från klarhet till klarhet. Livet log mot den vackra Canada. Framgångarna ville inte vänta på sig.  Hon var den givna ledaren i spannet och ingen av de äldre hundarna ifrågasatte henne en gång, hon har alltid lett spannet med stor säkerhet och trygghet. Jag behöver sällan be henne två gånger om något och hon är ofta steget före mig, vet vad jag tänker och hur jag vill ha det. Hon är fantastisk. Att få vara på fjället med henne är en magisk upplevelse. Våra själar slår då samma hjärtslag.

Polarhundschampion blev hon sitt andra tävlingsår. Hon brilljerade i selen och tycktes bara slå sina egna rekord gång på gång. Minns med eufori när vi körde Beavertrap trail (11 mil) och månen stod högt på himlen, temperaturen sjönk under 30 minus och hon sprang som hon hade superkrafter. Med en sådan självklarhet fick hon med sig hela spannet i ett lopp där vi toppade oss själva på alla sätt och vis. I ett "head-on" möte med ett storspann siberian huskys och de mötande spannet strök pälsen på mitt spann i de trånga spåret signalerade Canada ett sådant lugn att hon fick hela spannet att ta de oväntade mötet med ro. Hjärtat brister av stolthet vid sådanna tillfällen.

Utställningschampion blev hon när hon var tre år. 

Hon fick sin första valpkull 2012.  Canada hade nu blivit komplett. Att få vara mamma är hennes sanna kall i livet. Den kärlek, omsorg och värme hon visade sin valpar var magisk. De valparna är idag tre år gamla och de är fortfarande mammas barn. Hon övervakar dem noga, tvättar dem rena, håller dem i schack. 
Hennes flock består idag bland annat av två generationer av barn och ett barnbarn, nio individer totalt. Det är hennes och Is vi har att tacka för att den är så hormonisk och välfungerande. Canada vet när hon ska ingripa, vems parti att ta och precis hur skarpt hon behöver säga till.

Canada, den lilla tjejen som rasade mot allt och alla bor nu tillsammans med åtta andra hundar. På gården finns 21 hundar, Canada kommer överens med varenda en. Varenda en.

Är inte det magi så säg.

Canada, idag fyller du sex år, tack för att jag får vara med på sin resa.

 

 

Hit

Så sitter man här 23.10 och skriver på ett blogginlägg trots att mailen blinkar med sina 287 nya mail. Är någon form av själslig prioritering. Praktisk är den då inte.
Förundras över mig själv ibland faktiskt. Får man göra det? Men jag förstår inte riktigt hur jag får ihop det hela. Två företag, en hel drös med elever som jag är mentor till, stugor som hyrs ut till 10 talet jägare, 24 hundar i träning, en hög med härliga valpköpare, en egen valp, en aktiv post som sekreterare inom rasklubben med flertalet ansvarsområden, en 10 månaders liten flicka och så lyckades jag igår att se en film på tv med Tobbe, satt också 20 minuter och tittade på mina tre fiskar i det för dem alldeles för stora akvariet. Men, ja, har ju också 287 obesvarade mail.
Tänker ofta att jag är lyckligt lottad som har så himlans mycket roligt som konkurerar om min tid. Väldigt sällan, med stor betoning på väldigt sällan så känner jag mig tygnd av mina åtagande. Stressad emellanåt, ja. Men inte besvärad, det är ju så mycket roligt som det handlar om. 
Min utbrändhet som tidigare låg och lurade i ett mörkt hörn av rummet och väntade varje tillfälle att slo klorna i mig har istället förpassats till källaren, i en låda, med kodlås, vilken jag nästan glömt bort koden till. Jag har 287 obesvarade mail och jag har inte en tillstymmelse av panik, lite bekymmrad är jag hur jag ska lösa det hela, men ingen panik. Ingen hjärtklappning eller ångestattack.
Det är ganska häftigt att ibland få upp ögonen för den resan man har gjort. För hur man faktiskt kan ändra sitt sätt att se saker, angripa dem. De där 287 mailen kommer finnas där imorgon också (dessvärre) och jag kommer att hinna svara på dem, födmodligen några något försenade. Men det är ok, ingen dör av det, jag är trots allt bara en människa och då får man lov att inte alltid räcka till.
Resan, den har lärt mig att det är OK att inte vara superduktig hela tiden, att ibland hinner man inte med. Å herregud så skönt de är att komma underfund med det. Komma underfund med de på riktigt alltså, inte bara duktigt säga det som ett mantra samtidigt som insidan är i upplösningstillstånd.
Fick höra idag att när man blir förälder så upptäcker man att man har en växel till som man inte kände till. Det är så jädra sant. På ett bra sätt. Man tvingas bli mer effektiv. På ett bra sätt. Man tvingas vara i nuet. 
Som sagt, jag förundras ibland över hur jag faktiskt hinner med allt. Men jag tror hemligheten i alltsammans ligger i att man hinner mer än man tror, bara man planerar och man tillåter sig att vara mänsklig.
Känns det som att detta blev ett skrytsamt inlägg från mig? Hur fanastisk jag är? Det är inte ett "duktig flicka" inlägg detta. De är inte meningen att "show off". Utan jag är genuint fachinerad över hur det med rätt inställning går att hantera så mycket, bara hälften av det jag idag jonglerar hade tidigare hade fått mig att rusa in i väggen och stånga mig blodig. Ville bara dela med mig av det, dit resan tagit mig. Hit.
Nu ska jag ta och besvara några av de där 287 mailen innan jag går till sängs. 
Förra veckan var vi i Italien, Tova och jag tillsammans med familjen. Blev vinprovningar, en massa kolhydrater och värme, 34 grader och SOL. Toscana levererade, Florens är fantastiskt. Dit måste jag åka igen. Bjuder på lite bilder!
 
 
 
 

Mina gubbar

Jag har två äldre farbröder. Två gubbar som har följt mig länge, som varit med genom många pojkvänner, flyttar och livsförändringar. Nio och elva år gamla.

De är vid första åsyn kanske ganska lika i sättet, lite stela i kroppen, gråa tinningar och kloka väsen.

Men tittar man närmare så ser man skillnader. Skillnad som att Maximus har milslångt tålamod med allt och alla. Medan Snö han har haft alltid haft ont i kroppen så hans kroppzon är större och tålamodet ganska kort.

Maximus han har av katarakt nästan blivit blind på ena ögat, tycker nu att de är obehagligt när de är mörk, han säger de inte rakt ut, men jag märker de, de där små förändringarna som morrningar ut i mörkret han gör för att vara säker. Säker på att alla vet att han ännu är den som bestämmer. Snö han rör sig långsammare och ryggen är mer en båge än rak, han vet som inget annat än att kroppen är tung att bära, han har aldrig någonsin klagat, aldrig inte en gång.

Maximus han älskar alla i sin väg, han är nästan som en trollkarl, som sprider sin magi för alla han möter, ingen passerar hans väg oberörd. Snö han har sin väl utvalda skara, resten kan få va, han behöver inte ens bemöda sig att hälsa, om de är någon han inte känner så kan de lika gärna va.

Snö han lämnar aldrig gården, här är hans borg. Maximus han vandrar gärna iväg på sina walkabouts och vi får ropa och leta, Snö han skakar nästan uppgivet på huvudet, säger, att den där gamla stofilen aldrig lär sig. Maximus hittar vi hos grannen, under den glödande och osande goda grillen, mitt i centrum liggandes på rygg. Vilket påhitt tänker Snö, aldrig skulle han få för sig att sälja ut sig så för en bit kött.

Snö han ligger tålmodigt och väntar på att få slicka middagens tallrikar. Maximus han apporterar halva huset till bordet och inkasserar nöjt många godbitar tills vi får spader på alla prylar han hämtat och sätter ut honom i hallen där han vanan trogen lägger sig ned tillfreds med dagens skörd.

Vid vår säng hänger en glastavla av dem två 

Men båda älskar att ligga i soffan. Båda väntar tålmodigt vid trappen i väntan på att gå upp i sovrummet och krypa till sängs. Där ska de morras lite, mest för att de ska vara så. Jaha, ska du ligga där, ja jag ska ligga här, ja men bara så du vet, här är min tänkta plats… Maximus får alltid sista ordet och Snö suckar tröttsamt.

De har vandrat sida vid sida i många år nu. I många fall i tysta samförstånd om vardagens alla bestyr. Ordlös kommunikation när den är som bäst. De är en sådan stor del av min själ att livet utan dem känns otänkbart. Jag vet att vår tid börjar rinna ut. Hur ska de gå när huset inte längre fylls av dessa två ståtliga herrar, de som på nått sätt håller allt ihop.

Denali har förmånen att växa upp under vingarna på dessa herrar 
 Maximus ikväll
Hans yl är inte längre så högt eller särskilt kraftfullt, men de kommer från innersta själen och sjunger om visdom. Han refereras ofta som att vara "Kungen", men i mitt hjärta kommer han alltid vara min prins. Precis som jag kallade honom som åtta veckor gammal pälsboll.