Dom där kvällarna

Vissa kvällar har som en gnutta trolldom över sig, ett dammoln av magi ligger glest i luften. Jag är helt övertygad över att hundarna känner de också. Allting kommer samman i någon form av märklig perfektionism och livet är helt komplett för ett ögonblick.

Häromkvällen gick den i höstens tecken, träden står i brand, fjällen väntar tålmodigt på att täckas av det vita guldet, luften så krispig att du kan smaka på den. Hade matat hundarna och blev kvar. De märker ganska snabbt om jag är där för att stanna en stund extra och återgår till sitt pysslande, med mig som en liten åskådare i deras vardag.

Det blir en hel del mys, klappande, tusen pussar och en och annan morrning. Man vill ju gärna få mest uppmärksamhet. De yngre bufflar mest, de äldre vet att jag är rättvis, jag kommer till dem också. Godbitarna i min ficka är åtråvärda, de vet hur de ska komma åt dem, sitta fint, inte forcera, att vara lugn lönar sig.

Tar en näve och slänger ut i de höga gräset, harmoniskt står de sida vid sida och letar reda på godbitarna. Jag blir lika imponerad varje gång. Stolt. De är fantastiska mina hundar.

De närmar sig vintern, deras kroppar känner av det, det rastlösa infinner sig, längtan har vuxit sig stark. Är de inte dags snart matte? Vi har några pass i simbassängen kvar, snart, snart ska ni få springa så själen glöder.

Timbak sysselsätter sig med att plocka isär matskålarna som jag staplat. Finns de kanske lite mat kvar. Det ligger helt klart ett underhållningsvärde i att dela upp alla skålarna sakligt på bordet. Min pysslare Timbak, alltid ett projekt igång. Känner så väl igen mig i honom.

Till slut letar sig till och med Is upp på kullen och undrar vad vi gör, vill vara med. Inser sen att inget särskilt spännande händer, han söker upp mina händer för några strykningar och viskningar som stannar mellan oss. De yngre vill gärna också höra, kommer försiktig fram och kan inte bestämma sig för om de ska uppvakta Is eller bli kliade av mig, det blir försök till bägge delar och i typisk unghunds stil försöker de vända in och ut på sig själva i sin vilja att vara till lags. Is tröttnar på fjäskeriet och försvinner ned till sin favoritplats på taket.
Det är något alldeles särskilt magiskt med den där ordlösa kommunikationen. Den där känslan av att alla vet precis utan att ett ord uttalas. När vi blir ett i stunden. När ingenting kan störa. När ingenting annat finns än oss just där och då.

Dom där kvällarna. 

 
 
#1 - - Elin&Piri:

Så härligt att följa din blogg! Jag sitter på ett ocharmigt kontor utan fönster med en fläkt dånandes, utanför är himlen blå och snart har vi ännu en solig varm dag (kl är bara 9:30 här). Men när jag läser förflyttas jag i tid och rum. Jag kan känna krispigheten i luften när jag läser, känna den magiska hösten omfamna mig, förstå magin du skriver om. Saknar hösten och den svenska naturen massor, och särskilt den storslagna naturen uppe hos er. Men det är skönt att ändå få ta del av den, genom dina underbara bilder och ord som når hjärtat! TACK för att du delar med dig!!

Svar: Tack för att du ger så otroligt fin feedback! Värmer verkligen <3Vips så är ni hemma i Sverige igen och längtar till värmen, så är bara att njuta där ni är nu ;) Å samla på dig massa ny erfarenhet!
Hälsa Robert och Piri från oss
Sandra