Kahleesi

Nu är hon här, isprinsessan. En vecka har hon förärat oss med sin närvaro. Gårdens allra nyaste tillskott.

Kahleesi som betyder prinsessa (men tydligen också namnet på viruset vinterkräksjukan, men de låtsas vi som att vi inte vet) kommer från kennel Cahppes och har helt andra linjer än de hundar vi har här hemma. De behöver vi, en frisk fläkt av nytt och spännande. De andra hundarna har välkomnat henne väl, Canada med en noga undersökning, Tennessee med nyfikenhet, Snö med en suck – ännu en valp att hålla reda på, Denali med stormförtjusning – en lekkamrat! De flesta med en nyfikenhet och ett snabbt konstaterande, visst kan väll hon få bo hos oss.

Kahleesi
Denali blev jättevuxen med ens, nu tycker hon själv att hon visst kan sova ute själv varenda natt på farstukvisten. Dagtid visar hon henne runt med malliga steg ”Här brukar jag leka, här brukar jag dricka vatten, här bruka jag ligga och vila, här kan man gräva, här kan man hitta foderkulor om man har tur. Den här hundgården är de jättesnälla, den här hundgården skäller de ganska mycket, den här hundgården….” Vad Denali inte vet är att Maximus övervakar de båda små tjejernas alla små steg.
 
Denali
Hon är vacker som en dag den här lilla tjejen och ganska olik våra andra hundar. Ljus ljus till färgen och utan teckning i ansiktet. Hon är väldigt lugn och balanserad. Trygg och jordad. Helt perfekt helt enkelt.

Jag tror att de här två tjejerna kommer bli mitt framtida superteam, kompletterar varandra perfekt i egenskaper och har alla förutsättningar för att bli enastående ledarhundar. Men bäst är nog att de inte vet om det än… 

 

Dom där kvällarna

Vissa kvällar har som en gnutta trolldom över sig, ett dammoln av magi ligger glest i luften. Jag är helt övertygad över att hundarna känner de också. Allting kommer samman i någon form av märklig perfektionism och livet är helt komplett för ett ögonblick.

Häromkvällen gick den i höstens tecken, träden står i brand, fjällen väntar tålmodigt på att täckas av det vita guldet, luften så krispig att du kan smaka på den. Hade matat hundarna och blev kvar. De märker ganska snabbt om jag är där för att stanna en stund extra och återgår till sitt pysslande, med mig som en liten åskådare i deras vardag.

Det blir en hel del mys, klappande, tusen pussar och en och annan morrning. Man vill ju gärna få mest uppmärksamhet. De yngre bufflar mest, de äldre vet att jag är rättvis, jag kommer till dem också. Godbitarna i min ficka är åtråvärda, de vet hur de ska komma åt dem, sitta fint, inte forcera, att vara lugn lönar sig.

Tar en näve och slänger ut i de höga gräset, harmoniskt står de sida vid sida och letar reda på godbitarna. Jag blir lika imponerad varje gång. Stolt. De är fantastiska mina hundar.

De närmar sig vintern, deras kroppar känner av det, det rastlösa infinner sig, längtan har vuxit sig stark. Är de inte dags snart matte? Vi har några pass i simbassängen kvar, snart, snart ska ni få springa så själen glöder.

Timbak sysselsätter sig med att plocka isär matskålarna som jag staplat. Finns de kanske lite mat kvar. Det ligger helt klart ett underhållningsvärde i att dela upp alla skålarna sakligt på bordet. Min pysslare Timbak, alltid ett projekt igång. Känner så väl igen mig i honom.

Till slut letar sig till och med Is upp på kullen och undrar vad vi gör, vill vara med. Inser sen att inget särskilt spännande händer, han söker upp mina händer för några strykningar och viskningar som stannar mellan oss. De yngre vill gärna också höra, kommer försiktig fram och kan inte bestämma sig för om de ska uppvakta Is eller bli kliade av mig, det blir försök till bägge delar och i typisk unghunds stil försöker de vända in och ut på sig själva i sin vilja att vara till lags. Is tröttnar på fjäskeriet och försvinner ned till sin favoritplats på taket.
Det är något alldeles särskilt magiskt med den där ordlösa kommunikationen. Den där känslan av att alla vet precis utan att ett ord uttalas. När vi blir ett i stunden. När ingenting kan störa. När ingenting annat finns än oss just där och då.

Dom där kvällarna.