Jag lovar att lyssna

Den bästa tiden är nu, medveten om varenda dag tillsammans, tar in, känner och uppskattar din närvaro. Värdesätter varje sekund, varje upplevelse. Den värsta tiden är nu, medveten om att vi räknar ned dagarna, att vår tid tillsammans börjar ta slut.

Ibland funderar jag på när de ska ske. Hur de kommer gå till. Vad kommer vara det som avgör. Kommer de vara nästa vecka, efter jul. Kommer han att få uppleva din 12 års dag? Har en sommar kvar i sig?

Han börjar bli trött på riktigt. Med bekymrade ögon iakttar jag hur han får samla sig för att resa sig upp. Jag märker att han hellre ligger kvar än följer efter mig, att han inte alltid orkar sitta vid bordet och invänta en godbit när vi ätit klart. Jag känner honom och jag ser, att han börjar bli trött på riktigt.

Han väljer sina tillfällen att gå ut, men när han går ut så gör han ännu små glädjeskutt, han går på sina små turer och han uppskattar den lilla motionen.

Han börjar bli gammal och det måste han få bli. Det har han ju på något vis förtjänat. Ålderns höst. Men de är svårt att se på. Se den en gång så starka kroppen börja svika honom.

Det blir väldigt verkligt att jag en dag, som inte längre är så långt bortam kommer att få säga hejdå. Låt mig sörja lite nu, vet att jag inte ska ta ut saker i förväg. Men detta är en process jag måste få ha, förbereda mig. Annars går jag sönder bortom rim och ranson.

Känns som mattan jag står på kommer dras under mina fötter. Och jag kan bara stå här och vänta.

Maximus, alla öroninfektioner, alla hundmöten vi tränat, alla valpar du hjälpt mig med, alla gånger jag försvarat ditt unghundsbeteende, allt tålamod du visat – för mig, för flockens hundar, för att du fick flytta ut i hundgård mitt i livet och tålmodigt väntade på dina pensionsrättigheter och flyttade in igen på heltid.

Nu tycker du inte om att åka bil, så du slipper. Nu vänder du andra kinden till, när unga oförståndiga hanar behöver hävda sig. Nu står du tålmodigt och väntar när juniorerna klänger på dig i sin iver att visa sin kärlek för dig och helt glömmer bort vett och etikett.

För länge sedan har vi kommit över dina osäkra utfall i koppel, dina sjukdomar som ung. Nu står du här vackrare än någonsin, i din fulla prakt. Namnet Maximus har du alltid burit väl, men nu äger du namnet. Stor, själsligt stark, trygg och klok.

Du har bett mig slippa ett smärtsamt slut, att få ett värdigt farväl. Jag har lovat dig detta, men hur jag ska klara av det vet jag inte. Vill ju ha kvar dig så länge det bara går. Vet att du kommer säga till. Jag lovar att lyssna då.

 
Maximus, åtta veckor gammal på väg hem från uppfödaren. Det är snart 12 år sedan.
 

Bara så att du vet

Jag saknar dig bloggen. Snart ska vi ha en stund tillsammans.