If the shoe does not fit, don´t wear it.
Det här med skitsnack. Det går väll inte att undkomma, men är inte utan att man ibland funderar över människors handlingar. Ni vet att det går åt mer energi att vara negativ än att vara positiv.
Det är fysiskt och psykiskt jobbigare att snacka skit om människor än att uppmärksamma deras bra sidor och vara överseende med deras brister.
Jag har nog kommit till en punkt i livet där jag är färdig med att krusa för andra, att vara till lags. Att blunda för när vänner faktiskt trampar på mig. Det tar så mycket energi. Det är så vanskligt att lägga sin lycka i andras händer, speciellt hos dem som inte har ditt välmående i sin agenda. Jag kan faktiskt bestämma att jag är lycklig helt och hållet själv, det måste vara livets största gåta att komma underfund med. Att jag själv helt och fullkomligt har makten över min lycka – så praktiskt. Så enkelt.
Smaka på den sista meningen. Läs den igen. Den säger allt.
Jag är så urbota less på en del människors glädje i andras ”misslyckande”. För den som står med misslyckandet är nederlaget störst, jag tror det räcker. Andra behöver inte förstora det.
Man bör sluta vara rädd för att göra fel. - Att göra något och få det fel är minst tio gånger mer produktiv än att göra ingenting. Varje framgång har ett spår av misslyckanden bakom sig, och varje misslyckande leder till framgång. Det hela slutar ändå med att man beklagar de saker man inte gjorde mycket mer än det man gjorde. Ett behagligt sätt att se på sina misslyckanden, att man faktiskt försöker.
Med mig varje dag har jag Kristian Gidlund, han som var nästan lika gammal som mig och dog i cancer. Det är så förbenat orättvist. När saker känns tungt eller tröttsamt så sitter han på min axel och påminner mig om att han minsann gärna skulle vilja vara här, i livets hårda, tuffa skola, få känna, uppleva och växa. Önskar han visste hur stor skillnad han gör för mig, nästan varenda dag. Han skapar relativitet, han skapar verklighet. Han får mig fokusera på det väsentliga.
Jag är nog ganska lycklig, i det stora hela, jag har världens bästa familj (på riktigt alltså), jag är stolt över mina hundar så jag storknar och jag är väldigt glad att jag förverkligar mig och mina drömmar. Men de har varit slitsamt också, det har varit blod, svett och tårar. Det har varit mindre vackert. Det har kostat på. Gör fortfarande. Något annat vore inte sant. Livet är inte bara solrosor.
Det finns ingen person i världen som kan felfritt hantera varje knytnävsslag som riktas mot dem. Vi ska inte kunna omedelbart lösa problem. Det är inte hur vi är konstruerade. Faktum är att vi är konstruerade för att bli upprörda, ledsna, sårade, snubbla och falla. För det är hela syftet att leva - för att möta problem, lära sig, anpassa sig och lösa dem över tiden. Detta är vad som i slutändan formar oss till den person vi blir. Det är livet.
Jag är känslig. Jag blir väldigt ledsen när någon talar illa om mig bakom min rygg, jag försöker att låta det rinna av mig. Jag tränar på det. Jag tar det hårt när jag hör om människors illvilja. Jag analyserar mycket, försöker vara självkritisk, distanserad. Skilja på mitt och andras. Hålla mig jordad. Mitt liv är just mitt, ingen annan vet så mycket om det som jag. Inte låta andra diktera min verklighet. Se skitsnack som deras svaghet, inte min.
Har växt flera decimeter sista tiden, lärt mig vad jag tror är livets andra stora gåta…
…If the shoe does not fit, don´t wear it.
Rakt in i hjärtat! TACK Sandra!
Du skriver så fantastiskt bra och ärligt!
Hoppas vi ses något snart.
/Anna, och Byrackorna.