Fröyas mage

Fröya´s mage växer. Men särskilt många tror jag inte huserar där inne för gigantisk är hon inte på något vis. En söt liten mage som jag tror håller fyra små liv, två tikar och två hanar. Dock en väldigt okvalificerad gissning.

Men hon verkar själv känna sig tung, då det stånkas och stönas när hon ska resa sig upp. Eller lägga sig ned. Eller förflytta sig. Eller ja, de mesta verkar besvärligt just nu faktiskt. Något förväntans full inför vad som komma skall verkar blandas med liten oro, för hon följer mig som en svans och helst vill hon vara precis i min närhet. Hon har inspekterat flera platser som potentiella lyor, ännu är hon inte övertygad om att valplådan är den bästa, soffan, vår säng och under bilen är starka kandidater. På nätterna har hon börjat bädda försiktig i lådan.De råder ingen tvekan om att Fröya vet att en livsomvälvande uppgift väntar henne och gärna vill hon dela den med mig. Såklart gör vi detta tillsammans säger jag och hon verkar dra en lättnades suck.
Mycket kärlek är de när Fröya är i närheten, är nog vår mysigaste hund tror jag bestämt. Här i soffan med husse...

På onsdag har de gått 64 dagar. Då är de färdiga för livet utanför magen och vi ser alla framemot att få träffa dem! Tova inspekterar Fröyas mage, kanske hon vet något inte vi vet ;)

Vårstädning

Vårstädning. I både hus och själ tror jag bestämt. Fyra dagar av utresning i hus och hem är som en lisa för själen. Man blir som fysiskt lättare. Nu är vi redo för sommaren!
Varenda pryl har dammats och varje vrå rengjorts. Allt har plockats ut för att ställas tillbaka. Allt gammalt och slitet har slängts och byts ut. En sån härlig känsla!
 
Ni vet den där känslan när man har dragit ut ALLT, och helt plötsligt blir jätteslut och har ingen aning om hur man ska orka slutföra. Mmmm. Vårstädning av hundhuset i lördags.
 
 
Sakta sakta börjar de bli grönt även här uppe vid vår fjällfot. De syns nog knappt, men för ett tränat öga så kan man upptäcka några gröna strån skymta i mattan. Vi har som ingen vår här uppe, vi har vinter, vårvinter och så något märkligt mellanting som sedan "Pang!" slår ut i full sommar. Det är nog de enda jag saknar här uppe, känslan av vår.
Sommaren är välkommen. Med sin värme, lätthet och okonstlade form. Inga pannlampor behövs för att mata hundarna, inte fyra lager av kläder eller stora vinterstövlar. Precis som naturen så andas vi lite lättare nu.
Men tro inte annat, än att när mina händer rör vid vilande selar eller draglinorna vajar på sina krokar så kitlas de i mitt hundkörar hjärta. Det är så härligt att längta!
Maj är semestermånad för hundarna. Nedvarvning och lugn och ro. De sysselsätter sig själva med lekar i hägnen och underhålls av oss med berikning i maten. Gården fylls av Hundsteg´s elever igen och hundarna iaktar dem från sina kojtak. De får även vara med ibland och med sin stora yviga livliga polarhundsenergi lära eleverna att träna hund. 
Två av våra nya instruktörselever tränar med Koxville 
Tennessee får kontaktträning 
Förresten, ni har väll "gillat" vår facebook sida? Quest adventuers, som är en samlingplats för de mesta vi gör här ute i Sulviken! https://www.facebook.com/pages/Quest-adventuers/721096348005218
 

If the shoe does not fit, don´t wear it.

Det här med skitsnack. Det går väll inte att undkomma, men är inte utan att man ibland funderar över människors handlingar. Ni vet att det går åt mer energi att vara negativ än att vara positiv.

Det är fysiskt och psykiskt jobbigare att snacka skit om människor än att uppmärksamma deras bra sidor och vara överseende med deras brister.  

Jag har nog kommit till en punkt i livet där jag är färdig med att krusa för andra, att vara till lags. Att blunda för när vänner faktiskt trampar på mig. Det tar så mycket energi. Det är så vanskligt att lägga sin lycka i andras händer, speciellt hos dem som inte har ditt välmående i sin agenda. Jag kan faktiskt bestämma att jag är lycklig helt och hållet själv, det måste vara livets största gåta att komma underfund med. Att jag själv helt och fullkomligt har makten över min lycka – så praktiskt. Så enkelt.

 Leya
Jag har slutat att umgås med personer som inte tycker om mig för lilla mig.  Livet är för kort för att umgås med människor som suger lyckan ur dig. Och kom ihåg, det är inte de människor som står vid din sida när du är ditt bästa, men de som står bredvid dig när du är ditt värsta som är dina riktiga vänner.

Smaka på den sista meningen. Läs den igen. Den säger allt.

Jag är så urbota less på en del människors glädje i andras ”misslyckande”.  För den som står med misslyckandet är nederlaget störst, jag tror det räcker. Andra behöver inte förstora det.

Man bör sluta vara rädd för att göra fel. - Att göra något och få det fel är minst tio gånger mer produktiv än att göra ingenting. Varje framgång har ett spår av misslyckanden bakom sig, och varje misslyckande leder till framgång. Det hela slutar ändå med att man beklagar de saker man inte gjorde mycket mer än det man gjorde. Ett behagligt sätt att se på sina misslyckanden,  att man faktiskt försöker.

Med mig varje dag har jag Kristian Gidlund, han som var nästan lika gammal som mig och dog i cancer. Det är så förbenat orättvist. När saker känns tungt eller tröttsamt så sitter han på min axel och påminner mig om att han minsann gärna skulle vilja vara här, i livets hårda, tuffa skola, få känna, uppleva och växa. Önskar han visste hur stor skillnad han gör för mig, nästan varenda dag. Han skapar relativitet, han skapar verklighet. Han får mig fokusera på det väsentliga.

Jag är nog ganska lycklig, i det stora hela, jag har världens bästa familj (på riktigt alltså), jag är stolt över mina hundar så jag storknar och jag är väldigt glad att jag förverkligar mig och mina drömmar. Men de har varit slitsamt också, det har varit blod, svett och tårar. Det har varit mindre vackert. Det har kostat på. Gör fortfarande. Något annat vore inte sant. Livet är inte bara solrosor.

Det finns ingen person i världen som kan felfritt hantera varje knytnävsslag som riktas mot dem. Vi ska inte kunna omedelbart lösa problem. Det är inte hur vi är konstruerade. Faktum är att vi är konstruerade för att bli upprörda, ledsna, sårade, snubbla och falla. För det är hela syftet att leva - för att möta problem, lära sig, anpassa sig och lösa dem över tiden. Detta är vad som i slutändan formar oss till den person vi blir. Det är livet.

 Timbak och Trolla 
Det här är jag. Jag. Jag försöker vara ärlig med mitt liv, jag delar med mig när jag är lyckligare än ord kan beskriva, jag delar med mig när jag oroar mig och jag berättar när allt går åt helvete (i flesta fall i alla fall J).  Gråt med mig, grubbla med mig, skratta med mig. Men om du har för avsikt att vända mina motgångar emot mig så vill jag helst att du går. Om du vill se mitt liv med dina glasögon och förvränga min verklighet för att passa din uppfattning, så behöver jag dig inte. Om du undrar över någonting i mitt liv, fråga mig så ska jag förklara, sprid inte osanningar baserade på antaganden.

Jag är känslig. Jag blir väldigt ledsen när någon talar illa om mig bakom min rygg, jag försöker att låta det rinna av mig. Jag tränar på det. Jag tar det hårt när jag hör om människors illvilja. Jag analyserar mycket, försöker vara självkritisk, distanserad. Skilja på mitt och andras.  Hålla mig jordad. Mitt liv är just mitt, ingen annan vet så mycket om det som jag. Inte låta andra diktera min verklighet.  Se skitsnack som deras svaghet, inte min.

Har växt flera decimeter sista tiden, lärt mig vad jag tror är livets andra stora gåta…

…If the shoe does not fit, don´t wear it. 

Trym, Fröya och Leya (Canada barn) 
Så nu fick jag ur mig de. Har legat och pyrt i mig i över ett års tid nu. Skönt att bli av med det :)