Att bryta

Processen att bryta en tävling man förberett sig för i över sex månader är inte helt enkel. Men ett par timmars överläggande och en stunds tårar bakom släden så var beslutet ett faktum.

Jag gick ut med feber, hosta, värk i kroppen och halsont. Hundarna gick kanon, vi gjorde de första 10 kilometerna på 45 minuter. Solen sken och livet var trots feber ganska gott. När vi kom upp på kalfjället så hade vi solnedgången i ryggen och en stigande måne framför oss. Varken ord eller bilder kan göra den upplevelsen ens i närheten rättvisa. Ingen pannlampa behövdes och månljuset kastade långa skuggor efter hundarna. Magi.

Jag funderade seriöst på att inte lägga upp bild på månen, för bilden gör verkligheten så lite rättvisa att det känns orättvist. Men kunde ändå inte låta bli. Ni får föreställa er bilden gånger hundra vackrare.

Efter stigningen upp på kalfjället så började vi stöta på motgångar. Talila fick bokstavligen ägglossning (höglöp) någonstans mellan tredje och fjärde milen. Hennes motivation skiftade framför ögon på mig, från att driva spannet framåt till att vilja få valpar. Tvärnitar, flirtande och uppvaktning. Hanarna blev helt perplex och jag stod med ett minst sagt rörigt spann som sprang ömsom stod still i en röra av förvirring. Hanarna försökte verkligen att jobba men Talilas inviter var minst sagt övertydliga och förföriska.

Efter fjortontusen byten på hundarna så hamnade Modig längst fram och, hör och häpna, avböjde han något försynt Talilas inviter och drog med henne framåt. Han ville komma fram, här ute på kalfjället kan vi ju inte stå in på småtimmarna. ”Lilla” Modig både imponerade och växte flera centimeter på den här turen.

Efter visst om och men så gick hundarna igång igen, faktiskt helt och hållet tack vare Modigs förtjänst. Men vid det här laget var jag så frusen, febrig och slut i kroppen att jag där och då insåg mina och våra begränsningar. Min kropp var helt urlakad av feber och då den enda riktiga ledarhunden jag hade dukade under av en plötslig längtan efter valpar så förstod jag att resterande 12 mil skulle bli smärtsamt långa. Kunde inte be av Modig att göra jobbet så länge.

Hundarna sprang till Lövnäs checkpoint på raska och pigga ben och Modig fick bra fart på Talila som temporärt lade sina valpplaner åt sidan. Även om hon var och varannan kilometer var tvungen att stanna och fråga om Is och Trym bakom henne VERKLIGEN inte var lite sugna på ett faderskap. Modig tog beslutet åt alla och drog med sig henne framåt, om och om igen.

Tacksamheten mot Modig behöver jag nog inte ens nämna. Känslan när en hund kliver upp och gör ett jobb långt utöver begärbart är oslagbar. Sådana stunder kan man leva på länge och det knyter osynliga ”långdistansband” som man bär med sig nära nära hjärtat. Modig visade på storhet under 20 km och gav mig en liten vink om vad den ”lilla” hunden med ett stort namn faktiskt är kapabel till när nöden kräver.

Modig på sin plats allra längs bak i spannet, eftersom han inte trivs att springa med hundar bakom sig. Att han sedan tog på sig ledarrollen med sex hundar bakom sig, bredvid en höglöpande tik beskriver mer än något magin och det magnefika med hundkörning. Hundarnas lojalitet och storhet ÄR ett privilegium att få ta del av.

Men vi bröt. För första gången någonsin bröt vi ett lopp. Tror tårarna på släden bakom hundarna i ett månsken tog med sig den största besvikelsen. För väll på checkpointen kändes det förvånansvärt bra. Tveklöst är jag ledsen att det blev som de blev. Såklart är jag besviken att vi inte fick genomföra de vi tränat så hårt inför. Det blev 85 kilometer vi genomförde.

Men vi lärde känna varandra ännu mer. Vi delade ett litet äventyr tillsammans. Samlade erfarenhet för nästa långa lopp. Vi färdades tyst genom ett vindstilla fjäll i månskenets ljus, där pannlampor var överflödiga och allt annat suddades ut. Hur många sådana stunder får man i livet?

 Slagen hjälte. Satan vad trött jag var när jag kom tillbaka till sekretariatet kring 01.00 tiden i torsdags morse. Frös som en tok av den stigande febern och med en hals som tusen rivgärn. Leendet kommer sig nog av Modigs prestation och månskenets magi. Och de faktum att jag ändå precis gjort de jag älskar allra mest att göra!

Nu blir det solskens turer för hela slanten, sedan lite semester för hundarna och i slutet på juli börjar vi i poolen på Årehundrehab igen och en ny resa till Polardistans 2016 väntar. Tur att resan faktiskt är minst lika roligt som målet!

 Några bilder från Polardistans

 
Hos veterinärerna i sekreteriatet. Varje hund får ett eget "nummer" och kollas innan, under och efter loppet noga. Fantastiskt hur noga man är med hundarnas välförd. Makes me happy.
 
Tova tillsammans med Tobbe vid starten
 
 
Iväg vi for! 
 
 
 
Alla deltagarna följs dygnet runt via GPS sändarna. En vakande känsla sprider sig i sekreteriatet nattetid och små färgade prickar som rör sig engagerar många!
 
 Michelle och Tova följer mig på GPS. Kan vara årets sötaste bild faktiskt.
 
 Bankett fredag kväll
 
Dessa väntade Polardistans hundarna när vi kom hem. Världens bästa vänner och hundvakter hade fixat! Å ja, de fanns en korg med gott till förare och handlers också!
 
 Världens bästa 
 
Himla var fantastiskt pigg efter 85km i spåret, inga ömma handleder alls. Så kanske kanske hon kommer med ett år till på ett långdistans äventyr...
 
#1 - - Anonym:

Var rädd om din dröm
för den ger dig kraft
att gå din egen väg,
att hitta ditt eget mål.
Låt din dröm bära dig framåt
så blir den verklighet en dag.
Lise-Lotte






#2 - - Elisabeth:

Jag är stolt som en tupp över dig och som Du skriver så har det varit en fin och minnnesvärd färd trots att ni ej gick hela vägen.
Love/Mom

#3 - - illika:

Jag är nog nästan mest imponerad av Modig, full i skratt åt Talila och har medkänsla med dig. Det är starkt att bryta något man planerat ett år för!