Från mig till dig Tö

(klicka på länken för att se den)
 
 
 
 
 
 

Älskling..

Nu älskade Tö, är det dags för mig att få samtala lite med dig.. Säga några saker… Har formulerat orden i huvudet i två veckors tid snart…

Du somnade in i mina armar den 12 juni 12.30, jag kämpade så för dig. Jag försökte ta alla de rätta besluten. Men till slutligen så stod jag inför bara ett.

Du kom in i våra liv med din stora sorglöshet, din humor och din fantastiska syn på livet. Tog oss all med storm och stal våra hjärtan i ett ögonblick.

Plockar hallon i pappas hallonbuskar...

Tänker tillbaka på din tid hos oss, din tid här. Det är så lätt att få dåligt samvete, för allt vi inte gjorde, för allt vi tänkte göra men som aldrig blev. För alla dagar du tålmodigt väntade i hundgården när alla andra var ute och sprang. För du ville inte springa, inte i en sele i alla fall, du ville vara fri som vinden. Så du fick vänta, din tid kommer sa vi ofta. På något sätt känns de som att din tid aldrig kom. Du blev snuvad på den, kvar står jag med ett samvete som är tungt som bly.

Jag vill vara ärlig. Vill säga det som det är. Berätta om hur jag känner att jag ibland gjorde dig orätt, lät dig vänta. De vore fint att berätta om allt de positiva, om allt de underbara. Men jag behöver få vara ärlig, de är jag skyldig dig.

Eftersom du var hunden som kom överens med alla, fick du ofta dela hundgård med de allra knepigaste här hemma. Många år var du Frost´s ”Yang”, en relation jag aldrig helt förstod mig på. Ni fann varandra i varandras olikheter och du lät Frost få vara Frost, i all hans galenskap och oförutsägbarhet, de är så förbannat fint…

Din sista tid delade du med Twaila som var långt ifrån enkel. Fanns ingen annan på hela gården som kunde hantera henne, men du kunde. Du visade på fantastiska egenskaper i att vända andra kinden till. Att ha förståelse, att släta över.

Du blundade för så många oförrätter från dem, stod ut med många knepiga beteenden och personligheter. Alltid lika glad. Alltid lika lättsam. Tänker på hur mycket du gjorde för andra när du var här, vilken skillnad du gjorde för dem. Hur lite vi förstod det, hur vi glömde tacka dig för det.

”Din tid kommer Tö, när Maximus vandrar vidare så ska du få flytta in och bli förtids pensionär på riktigt, ligga på soffan och äta praliner”. Men vi kom aldrig dit.

Jag är så ledsen för de Tö, för att du väntade förgäves. För att vi inte såg din storhet när du var här. Men jag har alltid sett DIG Tö, älskat dig, haft dig i mina tankar, vetat om att du haft tålamod.  De vet du eller hur…

Vi försökte. Du hade en fantastisk ”extra familj” i Järpen som du fick åka till, ligga på soffan och äta praliner hos. Som tog med dig på vandringar på fjället och promenader i byn. Som lät dig vara ”the one and only”, vara i absolut centrum. Du fick vara en tid hos min bror i Uppsala, hos min mamma i Uppsala, av samma anledningar, de kunder ge dig något vi inte kunde just då. Extra uppmärksamhet, heltid inomhus och massvis av egna äventyr. De tog emot dig med öppna armar. Jag försökte göra de bästa, i väntan på att din förtids pension skulle komma.

Ibland pratade vi om de bästa vore att omplacera dig? Kanske du har de bättre hos någon annan? Tanken var främmande och skrämmande, slutade alltid med samma sak. Du bor i våra hjärtan och själar, här hörde du hemma. Vi försökte skapa ett liv för dig i de bästa av två världar.

Somrarna var dina, då var du precis som de andra. Rusade fritt på ängarna, badade, busade och gjorde balansövningar. Jag ändrar mig, du var inte som alla andra, alla andra precis som DU, fria, lediga och fulla av bus. För sån var du alltid.

 Tö tillsammans med Frost förra sommaren
 Bad och bus i tjärnen
Vår "free spirit" Tö, julafton 2013

Tö. Min älskade pälsboll. Jag gjorde mitt bästa.

Nu är du tillsammans med Frost, de vet jag. För Frost kom till mig redan dagarna innan, väntade på dig, var hos oss båda. Men så i ett vingslag så var ni båda borta. De var ok, för jag vet att ni var tillsammans…

Med din stora man, imponerande päls och resliga kropp trodde många att du var kungen här på gården, föga visste de att du var den största pajasen av dem alla som bara vill vara alla till lags. Du var hunden som aldrig blev vuxen, vi hade så svårt att föreställa oss dig som gammal, du var så barnslig, dina sex år till tros. Vi talade ofta om ”Töland”, en hemlig plats där man aldrig blev vuxen och livet bara lekte… Barnens stora favorit, fick du ibland följa med till skolan, älskade att stå i centrum, kunde bli kramad och klappad på precis hur länge som helst av barnen..

 
Du må varit en soffhund av rang, med föga arbetsmoral och med en förkärlek till lek. Men rätt ska vara rätt, omvärlden bör veta. Att du fått ett förstapris på ett dragprov. Efter de sa vi nog gemensamt, att vi bockat av de på listan och kunde gå vidare från sådana dumheter som att arbeta, livet är för kort för de tyckte du. Du hade rätt. 
Ofta blev du missförstådd, vi skojade att du läst ”språkboken” fel, för du morrade vid de mest märkliga tillfällen. Ville du bli kliad mer så tog du i ifrån magen och morrade de mest skrämmande morret och stirrade en rakt i ögonen, helt struntade du i morrning betyder att man vill ha avstånd, de betydde MER, mer kärlek, mer närhet. De fick du och ändå kunde du alltid ta emot mer. Knasboll. Älskade knasboll. Du vet väll att vi såg dig för precis den du var. Vi förstod dig. Vi lät dig vara DU. Vårt vita lejon.

Första bilden jag fick se som jag insåg hur sjuk han var. Hans ögon talar tydligt. Han var då hos min mamma på en av sina semestrar när han insjuknade. Jag lämnde över honom till mamma för fyra veckors rekreaktion och efter en vecka insåg vi att något var fel. Två veckor senare var han borta.

Cancern tog dig i sitt grepp på bara några få veckor. Du förvandlades från ”hunden som aldrig blir vuxen” till en gammal man. Rörde dig långsamt, tappade gnistan i ögonen. Du blev 10 år äldre i ett ögonblick. De var svårt att se, svårt att förstå. Jag tror att det är därför jag fortfarande ifrågasätter beslutet att låta dig gå, även om du så tydligt sa ifrån.  Jag hann inte med. Hann inte förstå att du skulle gå. Att vår tid vad slut. Kunde detta verkligen vara rätt? Ska jag verkligen skriva på de där hemska pappret som säger att du ska dö? De svåraste besultet i hela världen.

Innerst inne så vet jag att beslutet aldrig var mitt att ta. De var hela tiden ditt. Du behövde bara min hjälp. Den där fredagsmorgonen när jag kom in på Strömsholm för att hämta ut dig för helgens permission och sköterskan kom in i väntrummet och sa, vi får inte ut honom ur buren så visste jag.

När jag kom in på vårdavdelningen så satt du i buren, ihopsjunken och med den sorgligaste blick jag sett. Min Tö syntes inte alls till. Med mjuk röst bad jag dig komma ut. Du morrade dovt och när jag sträckte in handen för att locka ut dig backade du i ångest bakåt in i buren. Du taladei klartext till mig att du inte ville mer. Jag visste tveklöst att vi nu nått vägs ände. Vände mig till min mamma som stod bakom mig, fylld av tårar, för hon visste precis som jag. Sa med all kraft jag kunde samla ihop till sköterskan att Tö inte skulle följa med oss hem idag. Han ville få gå vidare. Beslutet uttalat, så fick vi med lite lirkande ut Tö ur buren.

Veterinären berättade att de ännu fans provsvar att få, vi kunde vänta, ge de tid. De kunde vi, men Tö ville inte och är de något jag lovat mina hundar, så är de att lyssna när de säger till. Världens svåraste beslutet att ta och så lätt att hjärtat får komma emellan..

Vi spenderade den finaste timmen tillsammans ute i solskenet, i gräset med en ljummen sommarbris. Är så glad för den stunden. De var så fridfullt, så lugnt. Så tryggt. Bilderna ovan är ifrån den timmen... Vi sa allt som behövdes sägas, vi ringde och pratade med din husse, med alla du höll kär. Vi kramade om dig från alla som tänkte på dig. Vi grät mängder av tårar fast vi försökte låta bli. Tova fick stryka sina fingrar genom din päls. Sen gick vi tillsammans in, du la ditt huvud i mitt knä, du drog samma lättnades suck som Alaska gjorde.

Veterinären han bara skjuta in ett par centimeter av doseringen så vad du borta. Lätt som ett andetag gick du vidare. Du var så redo älskling, det var bara jag som inte var det.

Kvar är jag med sorgen, saknaden, de dåliga samvetet. Älskade Tö, snälla vet att jag gjorde mitt bästa.

 

Dagens inlägg får hans älskade Husse avsluta...

”Han var mångas favorit, många som kunde hans namn och framför allt kände igen honom i flocken. Det sista var väl i ärlighetens namn inte så konstigt och även hans namn kan nog ha varit lite ovanligt (och lätt att komma ihåg) men att han blev en sån favorit hos många det var bara han egen stora personlighets förtjänst. Han hade inga förutsättningar att bli årets malamute, inte ens en hyfsat malamute, eller lämna avtryck i historien som en duktig draghund, nej hans syfte var något helt annat... Och vi älskade honom för det, för han var den han var, för han var sig själv.”

 

Fortsatt oro

Det gör så ont när de man älskar lider. De är så tungt när maktlöshet har överhanden. 

Tö är nu inlagd på intensiv vårds avdelningen på Strömsholm. Hans blodvärlden är ännu sämre och även mängden blod har minskat. Han syresätter sig själv enbart med 42% (65% anses vara minimum) han har en stor minskning på röda blodkroppar och en liten ökning av de vita blodkropparna (=infektion).

Han kommer nu att få en blodtransfusion i första hand för att försöka förbättra hans akuta tillstånd. Han har under eftermiddagen legat på syrgas.Imorgon om han är bättre blir de nytt ultraljud, på magen för att söka efter ett blödande magsår eller tumörer. Vi hoppas givetvis på det förstnämnda.

Men först ska vi fokusera på att han återfår lite styrka och att transfusionen går bra (viss risk).

Tusen tack alla som engagerar sig, de betyder så himla mycket.

Är så tacksam för mamma och H-P som har varit våra händer och och famnar på plats till Tö. Som har kört fram och tillbaka till sjukhuset, som har väntat på otaliga provsvar, som har tålmodigt suttit vid hans sida. Imorgon får jag äntligen åka ned och vara närmare honom och på plats.

Enormt glad för att vi har valt att försäkra alla, alla, våra hundar, individuellt, med 50.000kr på varje hund att kunna disponera. Utan ekonomisk kris kan Tö nu få den absolut bästa vården. En sak mindre att oroa sig för.

Imorgon sätter sig jag och Tova i bilen och kör ned till Enköping. Känslan av att vilja klona sig är enorm. Här hemma har vi valpar som växer så att det knakar och jag vill helst vara hos dem hela tiden. De vuxna behöver komma igång med sin sommarträning och kontoret saknar mig oerhört. Men jag kommer att vara där jag behövs allra mest, med Tö. De är nu hans tid att få min odelade uppmärksamhet och kärlek. Tillsammans ska vi nog bekämpa vad de nu än är som slagit klorna i honom. För jag tror inte Tö är redo att ge upp, hur mörkt de än känns och ser ut nu. Nu kommer jag med kraft och "jäklaranamma", håll ut lite till bara min vän.