Sliten eller priviligierad?

Det finns nog en del där ute som undrar hur jag bollar livet med ett litet barn och 25 hundar som aktivt tränas. Det ska jag berätta för er.

Förutom en fantastisk man som gör sin del och ger utrymme för mig att fortsätta med min passion för träningen av hundarna, en helt makalös syster som avlöser mig när jag behöver så är det en fråga om inställning. Hur man väljer att se på saken.

Man kan lätt falla in i känslorna och tankarna av att vara sliten mellan två världar, att inte räcka till någonstans, att ha en fot på varje sida. Men man kan lika gärna välja att känna sig väldigt priviligierad.

Jag ska inte vara oärlig, vissa dagar känner jag mig sliten i det hela. Men allt som oftast lyckas känslan av att vara enormt privilegierad vinna. Och tänk vilken känsla det är!

 Jag har världens vackraste lilla dotter som jag får tillbringa mina dagar med OCH jag får ut och köra mina suveräna hundar som ger mig mer energi än alla vitaminer i världen. Hur kan det vara negativt? Att tillåta sig vara helt närvarande där man är, är nyckeln, när jag är med Tova har hon hela min själ och uppmärksamhet, när jag är med hundarna så har de detsamma. Då är man inte sliten, utan just precis där man är och ska vara för tillfället.

Den som vill kan säkert tänka att varför inte pausa hundkörningen en säsong, varför envisas med att träna hundarna inför ett polardistans samtidigt som du är nybliven förälder. Men saken är den, att det inte är att envisas, det är att leva. Det är att vara den bästa mamman jag bara kan för att jag får fortsätta vara jag, Sandra, för att jag tappar inte bort mig i sömnbrist, blöjbyten och magknip.

Jag envisas inte. Jag vill. Jag mår så himla bra av det. Hundarna ger mig andhål, de hjälper mig vara en bättre mamma. Som en ny människa kommer jag in från ett träningspass med hundarna, fylld av endorfiner och adrenalin. Att då mötas av en varm och go Tova gör de svårt att inte känna sig enormt priviligierad. Att faktiskt ha de bästa av två världar. Varför skulle man behöva välja mellan dem?

Varför skulle man vara en sämre förälder för att man inte väljer att ge upp hela sitt liv för att sedan hitta sig själv gråtande i tvättstugan för att man inte vet vem man är längre. Gråtit har jag gjort ändå, utan att tappat bort mig själv, bara av ren trötthet, så jag kan faktiskt inte tänka mig hur de svårt detta skulle vara utan hundarna. De är fantastiska att ha i detta, inte en börda eller ett måste. De är en viktig pusselbit för mig att få ihop livet. Jag går hemma som föräldraledig med Tova, jag tillbringar omkring 20 av 24 timmar tillsammans med henne. Det är precis som de underverk hon är helt fantastiskt att få uppleva hennes varande och väsen, de där timmarna om dygnet jag är ute med hundarna ger mig distans att fortsätta uppskatta allt hon är, oavsett små leenden, skratt, magknip eller skrikande nätter.

 
Grädden på moset är att jag sätter skapar ett föredömme för Tova, som en dag kommer få höra av om det, att det är viktigt att också prioritera sig själv och sitt välmående, att ta för sig av det i livet som betyder något för en.

Tova har en alldeles utmärkt pappa, den bästa faktiskt. Hon har också världens bästa moster. Hon är hos någon av dem de timmarna jag är ute med hundarna. De får egen tid tillsammans. Oavsett om de är några timmar bakom släden, att matat dem, plockat bajs eller klippt deras klor så kommer jag tillbaka starkare än någonsin, jag har fått tänka tankar till sitt slut, jag har fått rensa huvudet, jag har fått blöta pussar och viftande svansar. Frisk luft och en stunds avbrott.

Slutligen. Att få Tova fick mig inte att älska hundarna mindre, att de som en del predikade, skulle rasa ner i någon form av prioriteringsordning. Hundarna likväl som Tova är min familj, dem älskar jag innerligt, en själ är inte mer värld än en annan i de här hushållet. Jag kommer vara hos den som behöver mig mest för stunden, för de mesta just nu så är det Tova, men ibland är de hundarna som behöver mig mest. Och ibland måste jag bara få vara med mig själv *blink link*...

Jag är otroligt priviligierad.

 Maximus och Tova
#1 - - Elisabeth :

Bra sagt! 💚

#2 - - Göran Schitsa/Achak:

Fortsätt så Sandra!
Jag är i ett annat skede i livet; för snart 22 och ett halvt år sedan föddes Sari -stort snöfall. I lördags flyttade yngsta dottern Eira hemifrån, till Stockholm, för att gå vidare med sitt liv. Stort snöfall då också, cirkeln var sluten. Kvar är Achak och Schitsa.
Jag tror att jag gett Sari och Eira en bild/ett minne av en farsa som stått upp för sig och kanske, kanske har de anammat en del av vem jag är och som de tar med sig i sina liv.
Tova kan inte ha det bättre, med dig, Tobbe och Michelle. Och hon kommer minnas er för de ni är -och det är stort! Att ha vuxna runt sig som gör vad de älskar att göra!!

Ja, du ÄR privilegierad

By the way: Achak och Schitsa är två bra partners framför släden i skoterspår eller i djupsnö. Nåja, Achak är fortfarande lite väl sprallig -det finns ju så mycket intressanta dofter vid sidan av, där vi INTE skall köra- men frånsett det. De driver varandra på ett bra och positivt sätt - de är på väg att bli de allroundhundar jag försöker få dem till.

Ha det gott!

Göran

#3 - - Michelle:

Välskrivet kära syster! Jag stöttar dig hela vägen och är tacksam för att få vara en så stor del i Tovas liv.Så de är win/win. Att dessutom få den där stunden ensam med henne är bland de bästa av dem för då är de bara vi och det blir en genväg i att lära känna varandra. Och jag har sagt de förut men säger de igen, det är så gott att se vilken energi hundarna ger dig.
Tack för de fina orden!
/Stolt moster

#4 - - Nina Johansson:

Heja Sandra! Fortsätt ge dig själv den viktiga egentiden. Jag känner igen mig själv sååå starkt i din berättelse. Att låta varandra vila i sig själv med jämna mellanrum, är en av förhållandets viktigaste grundpelare.
Några ord ur ett bröllopstal som jag aldrig glömmer: Ni är som ett par skor... gjorda för varandra - passar inte ihop med någon annan... MEN ändå.. ni är EN vänstersko och EN högersko - lite olika och ändå så lika :)
KRAM!

#5 - - Nicole:

Vilket fint, ärligt och tänkvärt inlägg. Det här gör mig varm ända in i hjärteroten att läsa för jag vet att om den dagen kommer då jag själv får barn så är det precis som du beskriver det jag kommer vilja ha det; behöva ha det; för att må bra. Och jag tvivlar inte en sekund på att din dotter har helt fantastiska föräldrar och allt hon behöver.

#6 - - Sarah:

fint skrivet Sandra! Jag förstår dig verkligen, även om vi har en helt annan situation kring våra hundar känner jag på samma sätt! Men jag tycker att samtidigt att du är stark då jag vet hur mkt hormoner och sömnbrist som kan finnas!