Fialottan

Idag är det tre år sedan min lilla fialotta Alaska fick somna in. Alldeles för tidigt. Men ändå förmodligen precis som det skulle vara.

Det är svår det där, när de går i förtid. Att förhålla sig till de faktum att deras tid hos oss inte skulle vara längre än så. Döden överhuvudtaget känns knepig och ofta övermäktigt att förstå sig på.

Alaska talade tydligt om i alla fall, att hon behöver gå vidare, att hon inte orkade med sin smärta längre, att de faktiskt inte gick att laga henne mera. I tre dagar talade hon om det för mig, men jag lyssnade inte. Jag kastade mig i bilen och åkte ned till Strömsholm, jag slogs med näbbar och klor för henne, inga insatser var för stora och jag skulle gå till världs ende om de var de som krävdes.

När jag vaknade på den tredje morgonen, visste jag redan vad som väntade idag. När veterinären ringde från Strömsholm och sa att CT röntgen inte visade på något vidare positivt så visste jag redan det. Kom in sa veterinären, så pratar vi om de och ser vilka alternativ som finns.

Iklädde mig ståldräkt och åkte in, visste vad som skulle behöva ske. Lyssnade på veterinären, läste mellan hans rader, men framför allt kände jag Alaska. Som starkt och tydligt sa, de är dags nu, du måste låta mig gå. De sista tre dygnen av förskjutning av hennes tydliga önskemål hade kommit till vägs ende. Jag måste nu. Ståldräkten var ogenomtränglig och jag kände mig som superkvinnan som stod stadigt på jorden och nu äntligen gjorde de som Alaska bett mig om.

När hon självmant lade sitt huvud i mitt knä, drog en lättnadens suck och blundande redan innan veterinären satte sprutan så kände jag inte en uns tvekan, Hon försvann fjärderlätt från sin kropp och min ståldräkt var ett minne blott. Nu behövde jag inte vara stark längre, nu fick sorgen spela fritt.

Det är tre år sedan idag. En kort sekund, en evighet.

Men det är ganska ok ändå nu, jag vet att hon fortfarande är här. Utan smärta och sorglös som alltid. Min fialotta plingpong aski paski, idag tänker matte extra mycket på dig.

 
#1 - - Elisabeth :

Älskade älskade Alaska... du bor i mitt hjärta också. <3

#2 - - Kattie & Gus:

Du skriver så vackert om det svåraste...

Tack för att du finns och all lycka till dig och din familj.
// Kattie & Gus i Enköping

Svar: Tack för din kommentar, så roligt att se att du fortfarande läser min blogg! Krama om Gus från sin "gamla lärare". Kram Sandra
Sandra