Glädje

Tunga spår, snabba spår, kraftigt snöfall, solsken, minusgrader, duktiga hundar, glad hundförare.

Redo att åka, 22 hundar, fyra personer och en liten Tova far på tävling!
Redo för sin första draghundstävling!
Förra helgen var vi i Hamra och körde dragprov och tävling. Hundarna var magiska och armen blev röd av allt nypande. Livet kändes så gott. Höstens träning visar sig i kvitton av godkända dragprov och engagemang hos hundarna. Hårt arbete som betalar sig.
Bangenomgång
Vi fick igenom tolv godkända dragprov. Elva första priser. Men med risk att låta som en klyscha så är det roligaste ändå att se hundarnas viftande svansar. Att möta sitt uppställda spann och se kraftigt viftande svansar, glada kroppar och lysande ögon. På riktigt. Vad kan vara mer belönande?

Springglädje hos en draghund är sann glädje, och hundarna sprang! Ibland så fort benen bar, ibland så tungt att de fick mjölksyra, ibland svävande ovanför marken i ett vägvinnande trav. Talila som var ledarhunden för dagen sprang så fort och med så mycket känsla att hon ibland tappade bort sig helt i vad hon gjorde, stannade tvärt och tittade bak på mig något frågande, och jag sa ”Spring Talila, spring” och Talila hon sprang. Med passion och stort engagemang.

Roligt hade vi och livet var sådär i perfekt linje och inget kunde störa.

Ute i spåret på lördagen 
Målgången på lördag
Talila och jag har en speciell relation, hon är nämligen inte helt enkel alltid. Något av en personlighets klyvning skulle man kunna säga. Hon kan vara en riktig bråkmakerska när andan faller på, agerar utan att tänka, exploderar på stakeouten på sina spannkompisar, agerar på impulser och lämnar hjärnan utanför. När man frågar henne vad hon håller på med så ser hon helt frågande på dig. Hon springer sedan i spannet snällt bredvid samma hund som hon exploderade emot tidigare. En sådan hund gör dig lätt tokig. Att bli arg hjälper föga, vara lugn och sansad. Påminna henne om verkligheten. Förstå att impulserna är svåra att styra om man har en hjärna som Talilas.

Men Talila levererar när de behövs, hon skärper sig. På Polardistans var det faktiskt hon som tog oss i mål. Hon tittade på mig med den mest talande blicken när vi 30km från mål fick parkering på resten av spannet, då sa hon att ”det här fixar jag”, och med sin lilla späda kropp drog tag i hela spannet och som ett seg startat ånglok tuffar hon igång dem på ren vilja.

Tacksamheten man hyser för en sådan hund då går nog inte att beskriva. Talilas och min relation vilar på många underförstådda överenskommelser.  Lika mycket som jag blir tokig på hennes oprovocerade utfall så kan jag lita på att hon inte bråkar i spannet och gör en omkörning utan att knussla. Komplex tjej. Men va tusan, jag är inte helt enkel alltid heller.

Fialottan

Idag är det tre år sedan min lilla fialotta Alaska fick somna in. Alldeles för tidigt. Men ändå förmodligen precis som det skulle vara.

Det är svår det där, när de går i förtid. Att förhålla sig till de faktum att deras tid hos oss inte skulle vara längre än så. Döden överhuvudtaget känns knepig och ofta övermäktigt att förstå sig på.

Alaska talade tydligt om i alla fall, att hon behöver gå vidare, att hon inte orkade med sin smärta längre, att de faktiskt inte gick att laga henne mera. I tre dagar talade hon om det för mig, men jag lyssnade inte. Jag kastade mig i bilen och åkte ned till Strömsholm, jag slogs med näbbar och klor för henne, inga insatser var för stora och jag skulle gå till världs ende om de var de som krävdes.

När jag vaknade på den tredje morgonen, visste jag redan vad som väntade idag. När veterinären ringde från Strömsholm och sa att CT röntgen inte visade på något vidare positivt så visste jag redan det. Kom in sa veterinären, så pratar vi om de och ser vilka alternativ som finns.

Iklädde mig ståldräkt och åkte in, visste vad som skulle behöva ske. Lyssnade på veterinären, läste mellan hans rader, men framför allt kände jag Alaska. Som starkt och tydligt sa, de är dags nu, du måste låta mig gå. De sista tre dygnen av förskjutning av hennes tydliga önskemål hade kommit till vägs ende. Jag måste nu. Ståldräkten var ogenomtränglig och jag kände mig som superkvinnan som stod stadigt på jorden och nu äntligen gjorde de som Alaska bett mig om.

När hon självmant lade sitt huvud i mitt knä, drog en lättnadens suck och blundande redan innan veterinären satte sprutan så kände jag inte en uns tvekan, Hon försvann fjärderlätt från sin kropp och min ståldräkt var ett minne blott. Nu behövde jag inte vara stark längre, nu fick sorgen spela fritt.

Det är tre år sedan idag. En kort sekund, en evighet.

Men det är ganska ok ändå nu, jag vet att hon fortfarande är här. Utan smärta och sorglös som alltid. Min fialotta plingpong aski paski, idag tänker matte extra mycket på dig.

 

Sliten eller priviligierad?

Det finns nog en del där ute som undrar hur jag bollar livet med ett litet barn och 25 hundar som aktivt tränas. Det ska jag berätta för er.

Förutom en fantastisk man som gör sin del och ger utrymme för mig att fortsätta med min passion för träningen av hundarna, en helt makalös syster som avlöser mig när jag behöver så är det en fråga om inställning. Hur man väljer att se på saken.

Man kan lätt falla in i känslorna och tankarna av att vara sliten mellan två världar, att inte räcka till någonstans, att ha en fot på varje sida. Men man kan lika gärna välja att känna sig väldigt priviligierad.

Jag ska inte vara oärlig, vissa dagar känner jag mig sliten i det hela. Men allt som oftast lyckas känslan av att vara enormt privilegierad vinna. Och tänk vilken känsla det är!

 Jag har världens vackraste lilla dotter som jag får tillbringa mina dagar med OCH jag får ut och köra mina suveräna hundar som ger mig mer energi än alla vitaminer i världen. Hur kan det vara negativt? Att tillåta sig vara helt närvarande där man är, är nyckeln, när jag är med Tova har hon hela min själ och uppmärksamhet, när jag är med hundarna så har de detsamma. Då är man inte sliten, utan just precis där man är och ska vara för tillfället.

Den som vill kan säkert tänka att varför inte pausa hundkörningen en säsong, varför envisas med att träna hundarna inför ett polardistans samtidigt som du är nybliven förälder. Men saken är den, att det inte är att envisas, det är att leva. Det är att vara den bästa mamman jag bara kan för att jag får fortsätta vara jag, Sandra, för att jag tappar inte bort mig i sömnbrist, blöjbyten och magknip.

Jag envisas inte. Jag vill. Jag mår så himla bra av det. Hundarna ger mig andhål, de hjälper mig vara en bättre mamma. Som en ny människa kommer jag in från ett träningspass med hundarna, fylld av endorfiner och adrenalin. Att då mötas av en varm och go Tova gör de svårt att inte känna sig enormt priviligierad. Att faktiskt ha de bästa av två världar. Varför skulle man behöva välja mellan dem?

Varför skulle man vara en sämre förälder för att man inte väljer att ge upp hela sitt liv för att sedan hitta sig själv gråtande i tvättstugan för att man inte vet vem man är längre. Gråtit har jag gjort ändå, utan att tappat bort mig själv, bara av ren trötthet, så jag kan faktiskt inte tänka mig hur de svårt detta skulle vara utan hundarna. De är fantastiska att ha i detta, inte en börda eller ett måste. De är en viktig pusselbit för mig att få ihop livet. Jag går hemma som föräldraledig med Tova, jag tillbringar omkring 20 av 24 timmar tillsammans med henne. Det är precis som de underverk hon är helt fantastiskt att få uppleva hennes varande och väsen, de där timmarna om dygnet jag är ute med hundarna ger mig distans att fortsätta uppskatta allt hon är, oavsett små leenden, skratt, magknip eller skrikande nätter.

 
Grädden på moset är att jag sätter skapar ett föredömme för Tova, som en dag kommer få höra av om det, att det är viktigt att också prioritera sig själv och sitt välmående, att ta för sig av det i livet som betyder något för en.

Tova har en alldeles utmärkt pappa, den bästa faktiskt. Hon har också världens bästa moster. Hon är hos någon av dem de timmarna jag är ute med hundarna. De får egen tid tillsammans. Oavsett om de är några timmar bakom släden, att matat dem, plockat bajs eller klippt deras klor så kommer jag tillbaka starkare än någonsin, jag har fått tänka tankar till sitt slut, jag har fått rensa huvudet, jag har fått blöta pussar och viftande svansar. Frisk luft och en stunds avbrott.

Slutligen. Att få Tova fick mig inte att älska hundarna mindre, att de som en del predikade, skulle rasa ner i någon form av prioriteringsordning. Hundarna likväl som Tova är min familj, dem älskar jag innerligt, en själ är inte mer värld än en annan i de här hushållet. Jag kommer vara hos den som behöver mig mest för stunden, för de mesta just nu så är det Tova, men ibland är de hundarna som behöver mig mest. Och ibland måste jag bara få vara med mig själv *blink link*...

Jag är otroligt priviligierad.

 Maximus och Tova