Personligt brev

Sen du försvann så har mycket hänt, det känns alltid som ingen tid alls samtidigt som en evighet sedan jag drog fingrarna igenom din päls och tittade in i dina bruna ögon. Saknar din närhet, vår ordlösa kommunikation. 
Flocken har utökats med 10 hundar sedan du lämnade mig, t i o hundar! Hur gick det till? Polarhundar nästan hela högen, ooo ja, jag kan se din avmätta min framför mig, vad ska jag med de där pälsmonstren till? Men du, de ger mig så mycket lycka och energi att inga vitaminer i världen kan leva upp till det. Jag tror nog att du egentligen förstår. Men jag ska låta dig behålla din charad i frågan. Polarhundar ÄR buffliga pajasar som inte har något hyffs *blink blink*..
Men blev ju bättre när de bor i hundgård än när du behövde dela hus och säng med dem...
 
Men en liten tjej som är en blandras precis som du har även flyttat in, också hon med en massa bekymmer. Jag försöker göra dig rätt genom att hjälpa henne. Du vet, jag har ännu inte acepterat de höga pris min dåvarande okunskap kostade dig. 
Maximus han hänger med, blir tufft den dagen han går, han är lite min länk till dig. Vi delar minnen som handlar om dig. När jag ser på honom ibland, så ser jag nästan hur du sitter bredvid.
Sen var det ju det här med att Frost lämnade oss väldigt oväntat och snabbt, jag räknar med att han är med dig. Han behöver någon som sätter gränser och styr saker och ting. Du kan väll pussa honom från mig.
Du vet den där långa tävlingen, polardistans, vi tränade inför och du höll mig sällskap i släden. I år kör vi igen och den här gången har jag också haft sällskap i släden, av en liten fröken Tova. Nej nej jag vet, jag skulle inte ha några barn, men Tova envisades med att komma och så fick de bli. Du hade nog tyckt om henne. På avstånd. Men än så länge ligger hon mest still faktiskt. Å hon är alldeles underbar.
Hundsteg frodas i ditt namn och jag glömmer aldrig att berätta om dig när nya elever kommer till oss. Att få säga hur orätt jag gjorde dig i början är lite som att bära ett kors, jag känner mig skyldig dig att göra det, att vara ärlig. Och för varje gång jag får berätta så känns de lite lite bättre. Kanske vår historia och resa kan hjälpa någon annan. Tänker jag..
Det har ju nu kommit till den där tidpunkten på året, alla hjärtans dag, fast i mitt fall är den här dagen bara ditt hjärtats dag. Tre år har redan passerat min vän. Jag saknar dig ännu så att det gör ont.
Kramar och kärlek din Sandra
 
#1 - - Carina:

Ååå så fint skrivet. <3

#2 - - Anonym:

Tack! För allt Du skriver och alla fina bilder.

#3 - - Elisabeth:

En tår rullar sakta ner på min kind.....
Love