Överkurs

Jag skrev ju för en tid sedan om att bolla föräldrarskapet med hundkörningen och vårt liv i allmänhet. Helgen som var körde vi nog lite överkurs i ämnet, utan att de egentligen var meningen.
Men de märkliga var, att de inte ens var så farligt som de borde ha varit. Känner mig stärkt i tron att inget är omöjligt och filosofin att det är hur man hanterar saker som avgör. Vi åkte nämligen på fredag förmiddag ned till Nornäs på draghundstävling och meritering. Packade ihop 16 hundar (några hade vi hundvakt till), Tova, oss själva och all utrustning.
Michelle skulle varit med som ansvarig för meriterings biten för malamuterna på tävlingen. Hon blev magsjuk och hemma. Så då låg ansvaret på oss. Sagt och gjort.
Någonstans mellan att Tobbe meriterade Himla båda lördag och söndag, jag träningskörde mitt polardistans team i motionsklass 30 km, Angelo meriterade Leya båda dagarna OCH sedan körde sina två inför polardistans OCH vi vägde in alla meriterade malamutespanns slädar, kollade chip på dem och Tova behövde mat, blöjbyten och omsorg så tänkte jag ”hur ska de här gå egentligen”. Men. Vips så var helgen gjord och jag skäms nästan att säga hur smidigt och lätt alltsammans gick. Logistiken gick helt smärtfritt och allt klaffade.
Tova kör bangenomgång
Tova var en liten solstråle hela helgen. Leya fick sitt första pris på ”Dragprov 10”, Himla också och kunde på söndagen titulera sig Polarhundschampion! Jag fick mitt team tränat och Angelo likaså. Alla slädar vägdes och hundar chippades. Vi hann med ett årsmöte och jag blev invald i styrelsen på malamuteklubben. En gemensam middag. Å en hel del trevliga möten med draghundsfolk.
Himla blev Polarhundschampion!
 Leya fick ett 1:a pris på dragprov 10, nu fattas bara polardistans för att hon har gjort alla proven!
Två dagar, pang bom, och så var vi på väg hem igen. Kanske de var för att jag aldrig hann reflektera över alltsammans utan vi bara tuffade på. Kanske var det för att vi inte är rädda att be om hjälp och hade vänliga själar som promenerade lite med Tova. Kanske var det för att vi gjorde någonting vi tycker är väldigt roligt och då finns inga hinder. Kanske vi bara hade ”tur”. En kanon helg blev de i alla fall!
På vägen hem fick vi sällskap på vägen av de här tre och deras 100 kompisar.
Fin avrundning på en fin helg.
 
* För den oinvigde, Angelo är hos oss över säsongen (från Holland) och tränar Nebraska och Sam för att köra dem på Polardistans på skidor och med pulka.