Polardistans karusell

Då har den börjat snurra, Polardistans karusellen, eller snarare bergochdalbanan. Det är fyra dagar till start, onsdag it is.

Den känslomässiga bergochdalbanan infinner sig plikttroget idag när jag börjat packa ihop min obligatoriska utrustning. Den går snabbt, upp och ner, runt och fram och tillbaka.

Hej och hå vad roligt det ska bli! Fasen vad mörk och lång natten är. O nej hundarna går nog inte så bra. Hundarna går jättebra! Skönt de ska bli att få pressa sina gränser lite. Seriöst varför ger jag mig in i detta. Jag har nog planerat hundarnas snacks perfekt. Jag har ingen aning om jag packat tillräckligt med snacks till hundarna. Jag tar med mig extra många vantar. Behöver jag verkligen så här många vantar. Jag tänker ta detta som en tur, skynda långsamt. Jag vill få en ännu bättre tid än förra året!

Man är nog inte helt riktig som utsätter sig för detta, samtidigt som de är just detta som är så härligt. Alla känslorna, förväntan, pirret i magen. Att känna sig så in i bomben levande. Att GÖRA. Att LEVA.

Hundarna har gjort som de brukar innan tävling. Veckan innan så går de uruselt. Som om för att jag ska uppskatta deras prestation lite extra mycket när vi väll står där när de gäller. Tänker inte oroa mig den här gången. Vi känner varandra väl nu, jag vet att de kommer ge mig sitt allt på onsdag.

 Hela spannet har fått massage i förra veckan hos Åre Hundrehab
Miss Idita kommer inte med i spannet till min stora sorg, hon har en del otalt med Canada barnen (Töya, Fröya och Leya) och har senaste veckorna visat att hon inte är så sugen på att springa tillsammans dem. Tänker inte tvinga henne, även om de gör lite ont eftersom hon är så suveränt duktig. Men vill ha ett tryggt spann. Att respektera Idita är viktigast. Så, så får de bli.

Blir Trym och fröken Talila som ledarhundar. Talila och jag har vår något speciella relation, men hon har hittills aldrig svikit mig i skarpt läge. Då fungerar vi två väldigt väl ihop. Förmodligen gillar vi båda allvarets stund och finner varandras sällskap i det som extra givande. Det ska som till extrema förhållanden för att vi verkligen ska finna varandra och ack så härlig den känslan är.

Is och Himla ingår också i spannet. Himlas sista långdistans, hon imponerar med sina 8.5 år och fortfarande ivrigast att komma iväg. Henne kommer jag ha ett extra vakande öga över, för hon själv vet inte att säga stop, det är ju de allra bästa som finns, att få springa! Känner mig privilegierad att ha en dam som henne i mitt team.

Modig kommer med, nu när Miss Idita inte kommer. Har åtta platser i spannet. Han tittar med stora ögon på mig, ”skojar du, ska vi springa sådär långt igen?!”. Ja Modig det ska vi, och du kommer att klara det galant.

Känner mig stolt över mina åtta. Ser framemot utmaningen tillsammans med dem, att få spendera ett dygn på släden tillsammans med dem är en ära. Vi har arbetat hårt för detta. Vi är redo.

Träningen började i augusti i poolen på Åre hundrehab
Barmarksträningen med Tova i magen, fortskred in i december
Många fina träningsstunder tillsammans

Överkurs

Jag skrev ju för en tid sedan om att bolla föräldrarskapet med hundkörningen och vårt liv i allmänhet. Helgen som var körde vi nog lite överkurs i ämnet, utan att de egentligen var meningen.
Men de märkliga var, att de inte ens var så farligt som de borde ha varit. Känner mig stärkt i tron att inget är omöjligt och filosofin att det är hur man hanterar saker som avgör. Vi åkte nämligen på fredag förmiddag ned till Nornäs på draghundstävling och meritering. Packade ihop 16 hundar (några hade vi hundvakt till), Tova, oss själva och all utrustning.
Michelle skulle varit med som ansvarig för meriterings biten för malamuterna på tävlingen. Hon blev magsjuk och hemma. Så då låg ansvaret på oss. Sagt och gjort.
Någonstans mellan att Tobbe meriterade Himla båda lördag och söndag, jag träningskörde mitt polardistans team i motionsklass 30 km, Angelo meriterade Leya båda dagarna OCH sedan körde sina två inför polardistans OCH vi vägde in alla meriterade malamutespanns slädar, kollade chip på dem och Tova behövde mat, blöjbyten och omsorg så tänkte jag ”hur ska de här gå egentligen”. Men. Vips så var helgen gjord och jag skäms nästan att säga hur smidigt och lätt alltsammans gick. Logistiken gick helt smärtfritt och allt klaffade.
Tova kör bangenomgång
Tova var en liten solstråle hela helgen. Leya fick sitt första pris på ”Dragprov 10”, Himla också och kunde på söndagen titulera sig Polarhundschampion! Jag fick mitt team tränat och Angelo likaså. Alla slädar vägdes och hundar chippades. Vi hann med ett årsmöte och jag blev invald i styrelsen på malamuteklubben. En gemensam middag. Å en hel del trevliga möten med draghundsfolk.
Himla blev Polarhundschampion!
 Leya fick ett 1:a pris på dragprov 10, nu fattas bara polardistans för att hon har gjort alla proven!
Två dagar, pang bom, och så var vi på väg hem igen. Kanske de var för att jag aldrig hann reflektera över alltsammans utan vi bara tuffade på. Kanske var det för att vi inte är rädda att be om hjälp och hade vänliga själar som promenerade lite med Tova. Kanske var det för att vi gjorde någonting vi tycker är väldigt roligt och då finns inga hinder. Kanske vi bara hade ”tur”. En kanon helg blev de i alla fall!
På vägen hem fick vi sällskap på vägen av de här tre och deras 100 kompisar.
Fin avrundning på en fin helg.
 
* För den oinvigde, Angelo är hos oss över säsongen (från Holland) och tränar Nebraska och Sam för att köra dem på Polardistans på skidor och med pulka. 

Personligt brev

Sen du försvann så har mycket hänt, det känns alltid som ingen tid alls samtidigt som en evighet sedan jag drog fingrarna igenom din päls och tittade in i dina bruna ögon. Saknar din närhet, vår ordlösa kommunikation. 
Flocken har utökats med 10 hundar sedan du lämnade mig, t i o hundar! Hur gick det till? Polarhundar nästan hela högen, ooo ja, jag kan se din avmätta min framför mig, vad ska jag med de där pälsmonstren till? Men du, de ger mig så mycket lycka och energi att inga vitaminer i världen kan leva upp till det. Jag tror nog att du egentligen förstår. Men jag ska låta dig behålla din charad i frågan. Polarhundar ÄR buffliga pajasar som inte har något hyffs *blink blink*..
Men blev ju bättre när de bor i hundgård än när du behövde dela hus och säng med dem...
 
Men en liten tjej som är en blandras precis som du har även flyttat in, också hon med en massa bekymmer. Jag försöker göra dig rätt genom att hjälpa henne. Du vet, jag har ännu inte acepterat de höga pris min dåvarande okunskap kostade dig. 
Maximus han hänger med, blir tufft den dagen han går, han är lite min länk till dig. Vi delar minnen som handlar om dig. När jag ser på honom ibland, så ser jag nästan hur du sitter bredvid.
Sen var det ju det här med att Frost lämnade oss väldigt oväntat och snabbt, jag räknar med att han är med dig. Han behöver någon som sätter gränser och styr saker och ting. Du kan väll pussa honom från mig.
Du vet den där långa tävlingen, polardistans, vi tränade inför och du höll mig sällskap i släden. I år kör vi igen och den här gången har jag också haft sällskap i släden, av en liten fröken Tova. Nej nej jag vet, jag skulle inte ha några barn, men Tova envisades med att komma och så fick de bli. Du hade nog tyckt om henne. På avstånd. Men än så länge ligger hon mest still faktiskt. Å hon är alldeles underbar.
Hundsteg frodas i ditt namn och jag glömmer aldrig att berätta om dig när nya elever kommer till oss. Att få säga hur orätt jag gjorde dig i början är lite som att bära ett kors, jag känner mig skyldig dig att göra det, att vara ärlig. Och för varje gång jag får berätta så känns de lite lite bättre. Kanske vår historia och resa kan hjälpa någon annan. Tänker jag..
Det har ju nu kommit till den där tidpunkten på året, alla hjärtans dag, fast i mitt fall är den här dagen bara ditt hjärtats dag. Tre år har redan passerat min vän. Jag saknar dig ännu så att det gör ont.
Kramar och kärlek din Sandra