Were the magic happens

Det finns stunder när allt kommer samman, det blir fullkomlig harmoni och det tycks inte finnas ett problem på jorden. Man glömmer gamla Maximus som är på väg att lämna oss, att det finns räkningar att betala, att man ligger efter på kontoret, att man inte har varit på gymmet som man borde, att tvättmaskinen är fullladdad.
 11.20  idag på väg upp mot fjället från Sulviken
Det finns bara där och då. Tror de kallas meditation. Det är vad som sker när jag står bakom hundarna, när solen skiner, det är vindstilla och perfekta 10 minusgrader. Idag var en sådan dag. När magik uppstår och man läker alla sår. Känslan av att nio själar blir en går inte att jämföra med något. 
Mina åtta tävlingshundar har inte alls gått som de borde. De har gått förskräckligt lite till och med. Det har varit den tuffaste hösten jag gjort. Jag har fått skära, skära och skära. Men har också överlevt och skrattat den där j-vla väggen i ansiktet. 
Hundarna har tålmodigt väntat på mig, hållt till godo med de passen de har fått. Ivrigt och glatt viftat på sina svansar när jag kommit med löften om framtiden. De håller aldrig kvar vid gammalt, de glömmer att turen igår inte blev av. De förlåter. De är lika glada varje gång de får min uppmärksamhet, en extra klapp, en godbit, en tur i spannet. Aldrig bittra över det som inte blev. Fantastiskt uppfriskande och mina ständiga livlinor. Vad vore jag utan mina hundar. De är både min ryggrad och mitt syre.
Tack älskade älskade hundar, för ni betyder så mycket mer än jag någonsin kan sätta ord på.
Canada och Trym i lead, varvar med Timber fram ibland, ledarhund på frammarch..
Årets uppställning, Canada och Trym i front, Timber och Himla (9år!) följt av Leya och Modig, bak blir Fröya och Töya.
I mars väntar polardistans, och jag tror att mot alla odds, så kommer vi kick as. För här ska nu köras hund. Äntligen blir hundarna min första prioritet, de har både väntat tålmodigt och förtjänat det.
Bilderna är från i höstas på en av våra barmarksturer med fika, här var Jonna med mig ut