The great one

”In you lies grateness”, viskade jag till henne i morse. Vår Denali, som på apache betyder ”The grate one”.  Hon påminner väldigt mycket om sin mormor Canada, fast med mera kontroll. Hon har fått några stänk av Is coolhet och jag tror vi har en stjärna på tillväxt.

Hon fick igår springa med i spannet för första gången, tidigare har hon sprungit med lös vid sidan av. Vid starten fick hon vara lös, efter ett par kilometer spände jag in henne längst bak i 8-spannet bredvid mamma Fröya. Denali sprang med den största självklarhet och utan ett uns tvekan. Som hon aldrig gjort annat.

Efter ytterligare några kilometer så satte jag fram henne i ”lead” bredvid Canada. Innan jag lyfte ankare så kikade hon bak på mig ett par gånger, men när vi väl startat så var det fullt fokus framåt. Denali älskar att springa, snabbt. Hon är inte kaxig den här tjejen, tvärtom, hon har en uppfriskande enkelhet och alltid positiv inställning. Ska bli så oerhört spännande att få hänga med henne i många år framöver.

Hundarna går generellt sett ganska bra trots bristande träning. Trym har äntligen börjat axla Canadas roll som ledare och han känns trygg på platsen. Jag har dem två och Timber som säsongens ledarhundar. Hade önskat att ha en fjärde, men av de åtta jag har i mitt spann så är de ingen som velat ta platsen trots flera försök. De här med ledarhundar alltså, de växer verkligen inte på träd.

Det är så många bitar som ska falla på plats, de ska kunna och vilja hålla tempo, de ska ha självförtroendet att leda, de ska vara störningståliga för att passera allt man möter, de ska vara följsamma för att lyssna på föraren men samtidigt självständiga att ta snabba beslut när de krävs. Avslutningsvis ska de ha en väldig uthållning, mil efter mil efter mil ska de streta på framåt utan att ha någon att följa och fortlöpande ta beslut om riktning, störning med mera. Oftast är de där de sedan brister, den mentala biten i uthållighet.

Men jag har tre stycken i år, det är bättre än tidigare år. Så jag är nöjd.

 Canada och Trym, Timber bakom Trym
I år ska vi starta med två spann, Tobbe kör ett med blandade raser (4 malamuter, 2 siberian och 2 grönlandshundar), jag kör med enbart malamuter och meriterar således spannet (får ej meritera i dagsläget med olika raser i spannet). Ser jätte jätte mycket framemot att få dela den här upplevelsen med Tobbe J

Ni kan läsa om oss här:

http://www.polardistans.com/text1_317.html 

http://www.polardistans.com/text1_378.html

En bild på världens sötaste barn, seriöst alltså, världens sötaste barn, håll i er här kommer hon ;)

<

Were the magic happens

Det finns stunder när allt kommer samman, det blir fullkomlig harmoni och det tycks inte finnas ett problem på jorden. Man glömmer gamla Maximus som är på väg att lämna oss, att det finns räkningar att betala, att man ligger efter på kontoret, att man inte har varit på gymmet som man borde, att tvättmaskinen är fullladdad.
 11.20  idag på väg upp mot fjället från Sulviken
Det finns bara där och då. Tror de kallas meditation. Det är vad som sker när jag står bakom hundarna, när solen skiner, det är vindstilla och perfekta 10 minusgrader. Idag var en sådan dag. När magik uppstår och man läker alla sår. Känslan av att nio själar blir en går inte att jämföra med något. 
Mina åtta tävlingshundar har inte alls gått som de borde. De har gått förskräckligt lite till och med. Det har varit den tuffaste hösten jag gjort. Jag har fått skära, skära och skära. Men har också överlevt och skrattat den där j-vla väggen i ansiktet. 
Hundarna har tålmodigt väntat på mig, hållt till godo med de passen de har fått. Ivrigt och glatt viftat på sina svansar när jag kommit med löften om framtiden. De håller aldrig kvar vid gammalt, de glömmer att turen igår inte blev av. De förlåter. De är lika glada varje gång de får min uppmärksamhet, en extra klapp, en godbit, en tur i spannet. Aldrig bittra över det som inte blev. Fantastiskt uppfriskande och mina ständiga livlinor. Vad vore jag utan mina hundar. De är både min ryggrad och mitt syre.
Tack älskade älskade hundar, för ni betyder så mycket mer än jag någonsin kan sätta ord på.
Canada och Trym i lead, varvar med Timber fram ibland, ledarhund på frammarch..
Årets uppställning, Canada och Trym i front, Timber och Himla (9år!) följt av Leya och Modig, bak blir Fröya och Töya.
I mars väntar polardistans, och jag tror att mot alla odds, så kommer vi kick as. För här ska nu köras hund. Äntligen blir hundarna min första prioritet, de har både väntat tålmodigt och förtjänat det.
Bilderna är från i höstas på en av våra barmarksturer med fika, här var Jonna med mig ut

En hälsning från Tö

I bilen på väg hem från helgens hundmässa i Stockholm så får jag ett samtal från Strömsholm.
Det gäller Tö.
Veterinären ber om ursäkt om det är så att hon river upp smärtsamma minnen. Men hon har någonting att berätta. Innan Tö talade om för mig att han inte orkade kämpa mera så tog vi en biopsi från knölarna i hans mage för att få svar, kring behandling, operation, utsikter. Men Tö talade tydligt om för mig den där fredagsmorgonen när jag skulle hämta hem honom att han ville få slippa sin onda kropp. Min största skyldighet är att lyssna. Så han fick gå vidare den dagen, med den värsta typen av själslig smärta så släppte jag honom. Biopsin skickades aldrig till labbet, fanns ingen mening längre. Ett dyrt provsvar att göra och oavsett vad det berättade så hade Tö redan sagt vad han kände, det var de enda som spelade roll.
Detta var sex månader sedan. På något sätt under den här tiden så har det hittat till labbet ändå, de har behandlats och ett provsvar fanns helt plötsligt. Knölarna i hans mage var elakatade, väldigt aggressiva. Han hade aldrig överlevt. En ilning gick igenom kroppen, jag var tillbaka i de där rummet, den där dagen, alla de där känslorna. 
Nu vet vi. Att Tö förstod sin situation. Att han hade kämpat väl. Att vi hade nått vägs ände. 
Det spelar egentligen ingen roll att vi vet, men ändå gör det de. Tacksam för bekräftelsen på att jag kan lita att jag hör.
Tö vi saknar dig, varje dag. Din plats hos oss gapar tom. Älskade, underbara hund, du var fantastisk.