Ödets nyck

En veckas semester i Spanien, med viss oro i magen att åka hemifrån efter det som skedde sist med Frost så resonerade jag mig fram till att man inte kan gå runt och vara rädd, och Spanien med 32 plusgrader och sol välkomnade mig.

Hemma i Sulviken så välkomnades i söndags fyra små valpar. Ja. Döm vår allas förvåning. Tobbe fick sig världens chock när han vid matningen fann två alldeles nyfödda valpar i nya hägnet tillsammans med Nebraska. Jag som vid tidpunkten satt i en hyrd cabriolet susande ned för bergsvägarna från Gran Canarias högsta berg 2000meter över havet förstod inte ens vad han sa när samtalet kom. Kalla kårar infann sig när hans namn dök upp på telefonens display då jag vet att han inte skulle ringa mig om de inte var något akut som hänt. Total förvirring så fann vi oss båda snabbt, Tobbe fick instruktioner och jag ringde världens bästa Frida som kastade sig i bilen ut till Sulviken för att bistå Tobbe.

Nebraska och de två nyfödda pigga och friska valparna togs omedelbart in och en stund senare så var de tre valpar och strax därpå fyra stycken. Alla kolsvarta, två hanar och två tikar. Pigga, livliga och med aptit för livet.

 Så hur gick nu detta till. De frågar jag nog mig själv mest av alla. Modig tjuvparade Nebraska i somras vilket ledde till att vi åkte till veterinären och gav henne två abortsprutor. Då parningen inte var önskvärd varken i tid eller kombination.

Eftersom jag visste att tjuvparningen skett så höll jag lite extra koll på henne, tittade efter dräktighetstecken och hennes allmänna tillstånd. Men hon har varit precis som vanligt, simtränats intensivt och utan svårigheter har hon jobbat upp en god kondition de sista 6 veckorna i poolen. Hon har inte gått upp i vikt och inte tappat pälsen på magen eller fått mjölk.  Två gånger i veckan har vi lyft henne i och ur poolen på simningen, hon har varje gång duschats och torkats, hanterats närgånget och upprepande gånger, men inga ledtrådar till valpar fick vi då.

1.5 vecka innan valparna kom så var jag hos veterinären med henne för att ta ett blodprov för Polyneuropati (en nervsjukdom som kan de kan bära recessiva gener för och som rasklubben kräver prov på innan parning), då jag har gått lite i funderingarna att para henne NÄSTA sommar med Trym. Veterinären kände igenom henne och vi stod och pratade lite om just tjuvparningen i somras och så åkte vi hem. Alla inget ont anande om de fyra små liven som låg där inne och 1.5 vecka senare skulle komma ut i världen.

Provsvaret på PN kom igår, hon har inga gener för polyneuropati.

Så nu har vi fyra valpar här hemma, starka, livliga och med en stor aptiti på livet. Känns som både Nebraska och de lurade oss rejält.

Så nu får jag motvilligt sälla mig till gruppen av uppfödare som lyckats missa att de har en dräktig tik. Samtidigt får jag en stor skopa ödmjukhet tilldelad mig, de är faktiskt helt möjligt att missa, fast man till och med tittat efter tecknen. Mitt hjärta går ut till Nebraska som inte fick vare sig extra mat eller omsorg i sin dräktighet, ett dåligt samvete infinner sig enormt.

Men är det någon av hundarna här hemma som skulle lyckas göra en sådan här sak, så är det Nebraska. Den mest sorglösa, glada och ”happy happy” hunden vi har, ”Jaja, valpar eller inte, jag vill vara med i träningen oavsett, inget att göra en så stor sak av”.

Hon har varit en helt fantastisk mamma och erfarenheten hon fick med sig från förra kullen har verkligen gjort henne till en trygg och säker förälder. Det är lite magiskt att se faktiskt.

Nebraska fick som sagt två abort-sprutor då detta inte var en önskad kombination, inavelsgraden är för hög, även om den inte är farligt hög så är den för hög för att vara önskvärd hos oss. Har givetvis pratat med Svenska kennelklubben och de tyckte inte att det var någon större fara på taket. Ni förstår vad ont i magen jag haft för detta på alla sätt och vis.

Så nu har vi några valpar här hemma som vi söker hem till. Nebraska är mamma och Modig är pappa, inavelsgraden är 14%. Båda föräldrarna har dragprov i långdistans. De är trevliga hundar med mycket kärlek i sig. Leveransklara i början på december.  Finns det någon som är intresserad så hör gärna av er, så ska jag berätta mera om föräldrarna och så ser vi om de kan vara en valp som passar hos dig.

Då Tobbe var dem som hjälpte dem till världen och fanns hos dem de första dagarna så har han gett dem arbetsnamn, Doc Holiday, Princess Yo-hoo, Iowa och Houdini. Den som känner Tobbe tycker inte alls att dess arbetsnamn är märkliga, den som känner Tobbe vet också lyckan över att äntligen få sätta egna arbetsnamn, jag var ju inte ens i landet och hans fantasi fick helt fritt spelrum =)

Nu ska jag lägga mig i valplådan igen och mysa med dessa små underverk som trots alla odds finns hos oss idag. Samtliga fyra kommer att få namnet ”Frost” i någon form som stamtavle namn.  Idag är valparna 7 dagar gamla.

#1 - - Elisabeth:

Vilken superdupervovve ni har i Nebraska!
Stort lycka till med de små liven!

#2 - - Gudrun:

=)!
Har man bestämt sig så har man (Nea) och då gör man vad som krävs för att lyckas!
Grattis till de 4 små liven, verkliga underverk <3!
Kram

#3 - - Christina Alverhag:

Snacka om överlevnadsinstinkt!!