Svarta guldklimpar

Här växer det så att de knakar! De är redan fyra veckor gamla och fulla med äventyrslusta!
Nebraska är fantastiskt trygg i sin mammaroll och det är verkligen häftigt att se hur hon tagit med sig en massa erfarenhet från den förra kullen. Trygg, metodiskt och med en hel del humor lotsar hon valparna in i den stora världen.
Första snön!
Nebraska är nog en av våra gladaste hundar. Hon tar som allt med en klackspark och jag tror aldrig jag sett henne klaga eller vara tvär. Inte ens när hon som 8 månader gammal bröt sitt bakben på tre ställen, genomgick två stora operationer och efterföljande tre månader av total stillhet så var hon sur eller tyngd, utan alltid lika glad och positiv. Det är därför de inte känns så förvånande att det var just HON som lyckades bära dessa fyra valpar genom intensiv simträning och allt vad de innebär runtomkring utan att ge oss en enda ledtråd om vad hon hade i magen.
Så här ser det ut i vårt vardagsrum numera
Hennes lättsamma sätt märks också i henne sätt att vara mamma. Canada har ett mycket mer allvarligt sinneslag och tar med stor vördnad hand om sina valpar, hon är som mer vuxen till sättet och ansvarsfull. Nebraskas lätta sinneslag och lekfulla sida visar sig även med hennes valpar, hon leker mer med dem, busar och har en hel del humor i sitt arbete som mamma. Det är fränt att se skillnaderna och att de ena inte behöver vara bättre än de andra, utan bara olika sätt att göra det på. 
Nebraskas lättsamma sätt  och sorglösa inställning har nog varit till stor fördel för henne med tanke på det hon utsattes för som ung med sitt benbrott men även som långdistanshund där de blir betydligt lättare att ta sig an utmaningen med en positiv inställning och med mycket humor. Jag hoppas att denna egenskap är något valparna får med sig!
Lek med en ballong är både ljud och balansträning!
 
 
 
Överst är hanarna, under är tikarna

Höstträning

As we speak, vräker snön ned utanför kontorsfönstret. Stora vackra vita flingor singlar ned mot marken. Tänk att en längtan kan vara så stor, ett pirr i magen, ett hjärta som slår ett extra slag, en själ som trånar. Den vackra vita vintern som står för dörren, de storslagna timmarna på släden som glider genom tysta landskap, snötyngda granar och kvällstid om man har tur ett norrsken.

Tillsammans med hundarna, som delar din kärlek och passion, upplever man tillsammans det storslagna i det enkla. Att bara få vara, andas, hundra procent närvarande i nuet. Inramat av de vackraste sceneriet så är det svårslaget. Det är definitionen av att leva, av harmoni.

Men riktigt där är vi nog inte ännu, visst är marken nu vit och snön som faller mäktig. Men det är oktober, den är inte här för att stanna ännu. Den retas ännu bara, vill förvarna att snart kommer jag, ge oss endorfiner och förväntan.
 Bild från imorse och snön har fortsatt falla
Hundarna har gått från poolen till barmarksträningen. Nu bubblar det av förväntningar ute i Sulviken. Hundarnas lycka över att få sträcka ut benen är inte svår att missa. Lite ringrostiga kommer vi in i våra gamla rutiner. Hundar vattnas, selas på, selas av. Masseras och stretchas. Det delas ut snacks för gott arbete och hundarna rullar nöjda ihop sig i sina nyhalmade kojor efter en dags arbete.
Kojorna vinterbonades  i helgen med massvis av ny frasig halm!
När de kommer tillbaka får de en köttbit tillsammans med lite vatten, belöning för bra arbete och viktig för snabb återhämtning. 

Det ska vara roligt och kännas bra att springa, det är faktiskt mitt ansvar att de blir det. Att hundarna har rätt kondition för distansen, att de inte blir för törstiga, att de har muskler som orkar, att de är positivt och att vi ger dem uppmärksamheten de förtjänar för sitt engagerade arbete.

 Att påminnas är aldrig fel, sitter på dörren till hundhuset

Under hela dragsäsongen får de glucosamin tillskott, de vattnas ordentligt innan turen, de får alltid snacks när de kommer tillbaka. Tre gånger under hösten boostar vi dem med fem dagars kurer av magnesium. De äldre hundarnas leder får extra kärlek med backontrack produkter. Masserar och strechar, värmer upp och varvar ned. Vi gör vårt bästa helt enkelt för att dem att göra sitt bästa i selen. Teamworket är nog den största förstärkningen för mig i detta, att det är ett sammarbete oss och hundarna imellan. 

De springer ca fem dagar i veckan, två dagar är vilodagar. Vi skyndar långsamt och är uppe i 12 km/turen, men står inför att öka till 20 km/turen. Llite bilder från helgens körning...

Vattning ett par gånger längs med turen då de ännu är ganska varmt (0-5 plusgrader)
Timbaktu och Trolla i lead på ett litet sexspann

De unga hundarna Timbak, Timber och Trolla kan inte få nog och vår största utmaning ligger i att bromsa dem, lära dem inte ge allt, att spara lite på krafterna. De äldre hundarna vet precis och spiller inte energi i onödan, vissa (läs Is) låter de unga få slösa sina krafter och hjälper till när de verkligen behövs och det är väll helt ok också, livets gång på något vis.

Energin, kärlek och engagemanget hundarna ger tillbaka är så himla stort, känner mig som världens mest lyckligt lottade varenda gång jag är ute med dem.

Tillökning

Det är inte bara Nebraska som har burit på nytt liv. I mitten på december så ska vi få tillökning i familjen och inte utav någon fyrbent. Spännande och något hissnande känsla! 

Sista veckan har jag via nätet letat kläder först i butiker och sedan världen över via nätet, för den aktiva gravida kvinnan. Det är mycket provocerande att det mer eller mindre är ett obefintligt begrepp. När man är gravid så ska man sitta snällt inne och växa på korsen och tvärsen och då behöver man inga regnkläder, överdragsbyxor, täckbyxor/skidbyxor eller snickarkläder. Tydligen.

Efter många frustrerade timmar så hittade jag ett företag i Norge som tillverkar ett regnställ för gravida och ett par frilufts byxor. Så nu är det beställt och jag hoppas på snabb leverans. Att två gånger om dagen när hundarna ska utfodras och tränas behöva sätta på mig Tobbes fjortontusen storlekar för stora kläder och använda ett spännband runt midjan för att hålla byxorna uppe är minst sagt irriterande och omständigt. Man känner sig redan både klumpig och lite långsam, att sedan få på sig en utstyrsel som är som en clowndräkt gör inte saken bättre.

På riktigt. Hur kan de inte finnas en större marknad för mammakläder för den som vill vara ute och aktiv? Är helt oförståeligt och väldigt provocerande. Känner mig ofrivilligt påtvungen av samhället att inte gå ut i naturen när det är kallt och man kan bli skitig och blöt då kläder för mig inte tillverkas! Ok, kanske något hysteriskt, men lite så är det. En undran uppstår, gör gravida kvinnor under hösten/vintern ingenting aktivt utomhus de sista två månaderna?

Det är en affärsidé helt klart.

En bild från vår resa till spanien kommer här! Då behövdes i alla fall varken varma, tåliga eller slitstarka kläder. 32 grader varmt och sköna dagar vid poolen.