My one and only

Jag är inte typen som tatuerar mig, verkligen inte. Det är absolut ingenting fel på det, men jag är den som får panik av tanken på att den sitter där för evigt, som ett smycke som inte går att ta av sig.

Jag tycker inte ens så mycket om smycken, när man ska vara fin sätts ett halsband eller armband på, men lika snabbt kommer ni se att jag tagit av mig det för att lägga det på bordet eller i en ficka. Klarar liksom inte känslan av att ha på mig det, det stör, är i vägen. Hålen i öronen har jag sedan länge låtit växa igen.

Så att tatuera sig ligger inte alls i min natur. Men nu har jag gjort det. Ett smycke som aldrig går att ta bort, som följer med mig resten av mitt liv. Kommer vara min enda tatuering, en enda, som betyder mer än ord kan beskriva, the one and only.

Det märkliga är att den inte stör mig alls, den gör mig varm varje gång jag ser den. Den bringar kärlek utöver beskrivbart. Den är en så stor del av mig. Jag vore inte jag, utan den.  Det känns som den alltid suttit där, det är bara nu så att alla kan se den.

Jag vet inte ens vart jag ska börja när jag ska försöka skriva en hyllning till hunden som jag är skyldig så mycket. Tårarna rinner längs min kind innan jag ens börjat skriva. Hon står mig så nära att det gör ont.

Minns så tydligt den där kvällen när jag precis 20 år fyllt på en moppe svischade fram på Rethymnons gator i Grekland med Fortezza liten som ett smörpaket i knäet. "Stulen" från under en trappa, en gatuhund med sju valpar som väntade avrättning med bössa inom några dagar. Mitt hjärta slog så hårt och jag kände mig överlycklig vid tanken på att hon blivit min. Blott tre veckor gammal fick hon mjölkersättning ur flaska första veckan, inte ont anande förstod jag då vad de innebar att ta en valp vid så tidig ålder, att ha en hund "avlad" för att klara sig själv, för att bo på gatan. Hon sov i vår säng och kommer ihåg första natten när jag vakna av att hon pep så litet och ynkligt, hon hade vandrat iväg för långt i sängen och hittade inte tillbaka till min trygga famn.

Hon bodde tillsammans med sin mamma och sex syskon, en vecka senare var de alla borta. Teorierna var många men ingen av dem särskilt positiva. Men då sov Fortezza tryggt i vår säng redan.

Fortezza växte upp bekymmerfritt och nästintill i en sagovärld. Hon lärde sig tidigt åka moppe och följde med mig under mina arbetsdagar som reseledare till både hotell och utflyktsmål. På kvällarna gick vi längsmed strandpromenaden och ofta stanna vi till för en paraplydrink på vår favoritbar, åt på restauranger inne i gamla stan, Fortezza sovandes under bordet på våra fötter. Hon togs alltid emot med öppna armar och de flesta kände till den lilla hunden som hette Fortezza. Grekerna var stormförtjusta och hon bjöds på både de ena och de andra vid våra restaurang besök.

     
 
     
Hon har varit vid min sida, i vått och torrt, i med och motgång. Hon har varit med mig hela mitt vuxna liv. Vi började i en lägenhet på stranden i Grekland, fortsatte i en etta i Enköping, en smärtsam separation från en pojkvän och vi hamnade i Örebro för en tid. Hon det enda konstanta i mitt liv.

Jag arbetade som restaurangchef och hon väntade mig när jag kom hem efter långa dagar, ibland tog jag med henne i bilen och de kalla dagarna bäddade jag in henne i ett duntäcke och där låg hon och väntade på att jag skulle kom ut. Hon fanns där när jag blev rånad av dagskassan och på skakiga ben gått hem, hon fanns där när jag gjort Örebros nattliv och glad och vinglig sent kom hem, så väntade hon på mig där hemma. När livet kändes som mest ensamt och framtiden ovis så sov på mina fötter, hon fanns alltid där.  Ungdomliga husvagnssemestrar på campingar där festerna avlöste varandra, så var hon med, med sitt speciella sätt som gjorde att hon knappast charmade någon, men hon var min och alltid vid min sida.

Vi flyttade tillbaka till Enköping, till en tvåa. Pojkvännen flyttade in igen. Maximus kom in i våra liv. Pojkvännen och jag separerade, det var inte meningen att vi två skulle vara. Separationer är aldrig roliga och otaliga tårar har fällts i Fortezzas päls. Nästa flytt blev till ett hus, ett efterlängtat hus och Fortezza tyckte om friheten med att kunna ligga på verandan.

Det dröjde inte länge fören det var dags att bryta upp igen, nu mot Norrland. Märkligt nog var det nu Fortezza verkligen hittade hem, så långt från Greklands stränder tänkas kan fick hon ro, en efterlängtad trygghet och massor av frihet i norrländska skogarna. Hon följde med på en sista flytt, hennes sista och förmodligen min sista på lång tid – till gården i Sulviken, där vi bor i vacker natur, omringade av fjäll och så mycket frihet för hjärta och själ.

Hon har inte haft det lätt, ty de metoder som prövats på henne har inte varit snälla alla gånger. Okunskap har ristat ärr i hennes själ. Hon, tagen vid tre veckor från sin mamma och kullsyskon, fick en tuff start.

Lite visste jag då hur enormt mycket det skulle påverka henne resten av hennes liv.

Lite visste jag att när jag, hennes enda trygghet, den hon känt hela sitt liv, lade ner henne på rygg, skrek och gorma, ryckte i koppel och visade vem som var ledaren på hårda vis, att det skulle ge henne men för livet.

Hon en unghund, med saknad av träning från sin mamma, med saknad bithämning, med saknad av så mycket, var en förvirrad tjej. Hon fick en matte som lärde sig den hårda vägen att alla råd inte var goda och att det fanns en annan väg att gå. Jag förstå nu att hon kämpade med att förstå, världen, mig, förväntningarna och mot sina egna instinkter och drifter som inte alls passade sig.

Tänk om jag visste det jag visste nu, tänk så mycket jag kunnat göra annorlunda.

Hon fick betala ett högt pris. Jag kommer nog aldrig förlåta mig själv. Jag blev skyldig henne så mycket. Få förstod att jag tillät henne att vakta, att bita om hon blev trängd. Få förstod att det inte går att bestraffa bort, inte ens träna bort. Få har förstått hur jag kan kunnat försvara henne i oändlighet. Men jag är skyldig henne de tusen gånger om.

Mina misstag fick stå henne dyrt.

Alla hennes problembeteenden var produkter av mitt handlande i okunskap, reste av hennes liv ägnade jag åt att reparera dem.

Det är hennes förtjänst att jag jobbar med det jag gör idag, hon, endaste lilla hon som var fröet till någonting som idag bringar så mycket glädje till många, så mycket kunskap är sprungen ur henne och alla de instruktörer vi utbildar idag sprider den kunskapen som ringar på vattnet vidare till hundratals hundägare.

Hon har stått bredvid mig genom prövningar, hon har följt mig till toppen av Kebnekaise, hon har lärt sig gå genom strömmade bäckar fast hon hatat vatten, hon har lärt sig leva med malamuter, hon har hållit mig sällskap i släden sena mörka kvällar av hundkörning, hon har väntat på mig när jag jobbat, hon har sett mig packa hela vårt liv flera gånger, hon har fångat mina tårar i sin päls, hon har följt med på draghundsträffar, hon har hjälpt mig visa freestyleövningar på kurs, hon har uppfostrat Maximus, hon har hållit mig sällskap otaliga timmar i bilen kors och tvärs i Sverige, hon har förlåtit mig för mina misstag. Hon har gjort allt jag bett henne om, hon har varit vid min sida i allt.

Hon har följt med mig i en personlig resa från ung naiv ansvarsfri flicka som reseledare till företagsledare över ett av Sveriges största utbildningsföretag inom hund, från ett säsongs boende på stranden i Grekland till en stor gård i Norrland med 20 talet polarhundar. Från högst okunnig hundägare till lärare och instruktör för andras framgång.

Hon är fröet till allt jag är och gör idag. Hon är så mycket mer än någon kan förstå.

 Vintern 2011 fick hon cancer i strupen. Döden är konstig och jag hade fullt upp att försöka hantera den. Fullt upp att klappa henne och berätta hur ledsen jag var för allt, att tala om att jag älskade henne mer än livet. Desperat bad jag henne att inte lämna mig, att ge mig tid, att jag inte var redo. Hennes päls var konstant fuktig av mina tårar.

Den 14 februari 2012 09.30 somnade Fortezza in i min famn, hon hade bett mig så tydligt att nu orkade hon inte mera och det var de sista jag kunde ge henne, fullkomlig frihet.             Mitt hjärta brast.

Så mamma, jag är ledsen att jag tatuerat mig, vet att du precis som jag inte är ett fan av tatueringar. Men det här är inte en tatuering. Det är kärlek inristat.

 
#1 - - Elisabeth:

Love You!

Svar: Love you more! <3
Sandra

#2 - - lisa:

oj vad vackert...mina tårar rinner oxå när jag läser om fortezza, fast jag aldrig träffat henne! en fin tatuering!

#3 - - Anonym:

Så underbart skrivet Sandra, jag träffande Fortezza och hon var en alldeles egen varelse så fin, kram💝

#4 - - stina :

Oj så fint! Det rann en tår eller två!

#5 - - Carina:

Å så fint vännen. I sanning en mycket speciell tjej Fortezza. Och jag är inte heller nån fan av tatueringar men den där var så fin och så "innehållsrik"
Kraaaaaamar <3