En kväll i hägnet

I hägnet verkar ingen tid finnas. Den stannar av, världen stannar av. Ett andhål. Helt plötsligt har två timmar passerat och jag har bara hägnt med hundarna, myst, pratat, varit tysta i samförstånd. Iaktagit.
 
En kväll tog jag med mig kameran ut, så ni skulle få följa med mig in....
Is är kungen. Han bara är det, unghanarna dyrkar marken han går på och han är utav tvekan överhuvudet i gruppen.
 
 Lycka springer på utsidan av hägnet och busar med sina älskade malamuter
 
 Timbuktu, som är äldst av småttingarna. Timber och Trolla har tillkommit efter honom och de tre utgör en fin tri som ofta leker tillsammans.
 
 Trolla busar med alla som ställer upp, här tillsammans med Trym
 
Tryms stora idol, Is. Han vill vara precis som honom och alltid vara honom nära.
 
 En vanlig syn. Påminner mig och Frost och Is en gång i tiden, men nu är det Is som har en lärljuge.
 
 Lilla Timber vill gärna vara med de stora grabbarna...
 
 
Timber vill gärna vara dem båda tilllags och slår nästan knut på sig själv i sin vänlighet
 
 Timbak har sin sedvanliga hobby att plocka isär alla skålarna jag plockat ihop efter matningen
 
 Trolla tar en stunds paus och vilar på hundgårdstaket
 
 Timber hittar en av Timbaks skålar och lyckas locka Trolla med sig....
 
 
 
 
 
Timber ser till att Trolla hänger med på hans "vandra runt hägnet med en skål" lek
 
Is tar en stunds vila inne i en av kojorna
 
 Leya och Trolla tillsammans på taket på hundkojan
 
 
Timber vill ha en av Timbaks skålar...
 
 Timbak är dock en snäll kille och låter honom ta en
 
 Solnedgång över Sulviken
 
 
Det var den här kvällen i sin helhet faktiskt, roligt att vi ville följa med... =)
 
Jag vill inte ha hund på något annat sätt än så här. Så därför blir det nu att vi bygger ett hägn till, vår andra flock. Så båda flockarna får denna frihet, utrymme och livskvalité. Projektet påbörjas i  maj, jag längtar.
 
Intressant är att matningen i hägnet, där det nu bor nio hundar går så mycket smidigare och framför allt tystare än matningen i de mindre gårdarna. Man skulle kunna tycka att få mat så många i grupp skulle skapa stress och mycket skällande, men i själva verket är det tvärtom. För mig säger det allt. Hundar behöver utrymme, då finns plats för att samsas och vara harmoniska.
 
Här kan ni se ett klipp från matning i hägnet: http://www.youtube.com/watch?v=Rn3l97rUpGY&feature=youtu.be

Mobilisering

Kommer blir en spännande polardistans känner jag. Lite för spännande. Vi har dessutom idag 9 plusgrader och snön bokstavligen försvinner framför ögonen på oss. Så himla märkligt! Så blir nog tunga och bristande spår på tävlingen.

 Från en dagstur i fantastiskt vår väder, i februari!!
 Lunchpaus

Min största oro är ändå mitt något förvirrade spann. Har faktiskt ingen aning om nyrekryterade ledarhunden Idita kommer fixa att göra jobbet de hela 160 kilometrarna, och de hela hänger faktiskt lite på henne.

Jag har flera hundar som kan gå framme, men ingen annan än henne som kan ta ansvaret som ledarhund. För den o-insatta kan de kanske verka som att det inte vore någon skillnad. Men oj det är det. Att springa bredvid någon som leder är stor skillnad från att springa själv med ansvaret. I dagens läge är det bara Idita som har det i sig att leda och utan Canada så blir hon ensam i rollen, även om hon har någon springande rent fysiskt bredvid sig.

Jag smörjer henne allt jag kan, lyfter henne, peppar henne. Hon får alla privilegier tänkas kan för att öka sitt självförtroende. Hon är mjuk som bomull och det är lite silkeshandskar som gäller med henne för att hon inte ska bli osäker på dina avsikter och hon behöver spannet bakom sig trygga och balanserade för att göra ett bra jobb.

Den sista tiden som varit nu handlar inte om distanser mera, utan om harmoni, trygghet och relationer. Att ha riktigt roligt och gott tillsammans, att ladda upp tillsammans.

Tjugo hundar till trots är det bara sex individer jag har för prövningen. Många av våra hundar är för unga, några är för gamla och så har vi Canada med sin skada och Frost tå strular och hur gärna jag än vill så klarar han inte distansen. Is väljer jag att lämna hemma, då han och Sam fortfarande inte är helt trygga med varandra så vill jag inte utsätta dem, spannet eller mig för den stressen. Så Is får bli hemma denna tävling.

Laguppställningen ser ut så här då, framme har jag Idita och Nebraska, Modig och Himla bakom och Sam och Talila längst bak.

Det här får bära eller brista helt enkelt.

Ledarhund sökes

Hualien, vi sliter här. Canada har varit frånvarande spannet sedan 1 oktober och effekterna av hennes ledarskap avtar i rasande fart så här en bit in på säsongen.
De saknar sin ledare, den som visar utan tvekan vart man ska, den som sträcker upp linorna, den som bubblar över av passion att springa snabbt, den som håller ihop spannet, ryggraden. Canada är saknad av oss och allra mest av sitt spann. Vi går på sparlågor här och polardistans är bara två veckor bort.
Miss Idita har varit i träning som ledarhund med Canada, men när Canada ställdes av i höstas för sin skada så var Idita långt ifrån redo för det stora uppdraget ensam. Hon kämpar dock, det ska gudarna veta. Är nog en kombination av att spannet inte riktigt har samma respekt och förtroende för Idita ännu och det faktum att Idita inte riktigt är redo för uppdraget ensam i dagsläget. Så hundarnas träningsform har minst sagt varit varierad och inte utan en massa huvudbry om det hela.
Det är skrämmande att allt kan vila på en hund och att det är så vansinnigt vanskligt att hitta riktigt bra ledarhundar. Idita har potentialen, hon är bara inte född med det, hon behöver träning. Vi har även några av Canadas barn här hemma som nog kommer kunna axla rollen, men även de behöver träning och tid på sig.
Canada är och kommer alltid vara, min ”once in a lifetime dog” och hennes storhet slutar aldrig att förvåna mig och jag inser hur mycket jag fått gratis med henne. Hon är faktiskt något av ett underverk som från dag ett vetat precis vad hon ska göra, hur och när och så gör hon det med en eld och passion som skapar magi.
Canada
Så nu står vi här och Idita gör sitt allra bästa, hon har lärt sig väl av Canada och har utvecklats enormt denna säsong. Hon driver på, hon rätar upp dem, hon visar vägen, men hon blir trött och orkar inte riktigt hela vägen fram. Hon får överbevisa sin roll för spannet om och om igen och de köper ändå inte helt att springa för henne som hon ber dem. Hon orkar inte hålla passionen glödande konstant när spannet inte alltid är med henne.
Lärorikt är vad detta är. För alla iblandade, mig allra mest.
Miss Idita i front, en riktig kämpe, all respekt till henne, utan henne vet jag inte vart vi skulle varit den här säsongen.