Den som sade att man inte kan köpa lycka glömde av små valpar

Ett citat av Gene Hill som är nog så beskrivande. Våra små är nu fyra veckor gamla och pigga och alerta små varelser, de tar sig an livet med stor entuasm och bästa sättet att visa detta får bli genom bilder. 
 
 
 
Upplevelsebanor i valphagen låter valparna utforska och stimulerar deras nyfikenhet! Det skapar framåt och modiga valpar som inte räds det främmande utan uppskattar det.

De har nu kommit förbi sin "Pre-fear" period och träningen måste ske med mer försiktighet men en tydlig grund har nu lagt för livet som komma skall. Detta innebär alltså att man nu kan skrämma valparna och på så sätt också skada dem med obehagliga upplevelser.
Första gången i hundgården!
 
I "Pre-Fear" perioden kan man inte skrämma valparna (men dock stressa, så ett varningens finger ändå för att överdriva träningen) och under den tiden vänja dem vid en hel del som de sedan ska klara av i vuxen ålder, man får då träningen mer eller mindre gratis. Valparna vänjer sig vid saker utan inlärning  utan bara genom att uppleva dem och associera det till helt normala ting = ingen träning på det behövs sedan längre fram OCH valparna lär sig hantera okända saker/miljöer tack vare att de i tidig ålder redan upplevt det utan att bli skrämda = bra accosiationer. Många "likamed" blev det här, men är så enkelt egentligen, de ena leder till det andra. Bra ringar på vattnet.

De har bland mycket under denna period åkt en del bil, något vi lagt ner mer tid på tidigt än med Canadas valpar. Canadas valpar fick åka bil första gången vid fem veckors ålder, då de redan utvecklat möjligheten att bli rädda. De första turerna var med pipiga och skrikande valpar, men som dock lugnande sig med tid. Nebraskas valpar som fick börja åka bil i ”Pre-fear” perioden har nu efter att kunnat uppleva rädslor fortsatt varit helt tysta vid bilfärder – ett roligt litet kvitto på hur väl ”pre-fear” träningen fungerar.

 
 
 
 
ALLT vi lär dem kan ju inte vara "bra" lite bus behöver man också!
 

Kärlek

Få saker är skadligare i umgänge med hundar, än att sätta gränser för deras förmågor
 
Älskade tokiga Timbuktu är nu fyra månader gammal. 
    
 
Få saker är skadligare i umgänge med hundar, än att sätta gränser för deras förmågor. Snälla ta dig tid att ta in den meningen, känn den, förstå den. Se dess oändliga storhet. Det är det viktigaste och finaste rådet jag kan ge dig och din hund i hela världen.
 
Mitt älskade Jämtland är så vacker i sin höstskrud. September solens strålar skapar guldskimmer i skog och mark och får dig att tappa andan samtidigt som du känner dig mer jordad än någonsin. Bilden är från igår kväll, tagen på vår gräsmatta utanför huset, älskar den här platsen. Mitt hem, min borg, min källa till kraft.
Nu tar vi helg, fast jag ska förstås föreläsa hela helgen. Om inlärningspsykologi, arv och mijö, beteende ekologi och passivitetsproblem, roligt roligt. Happy september weekend to you all!

Alltings början

Små pillimariska ögon. Stadigare ben. Nyfikna nosar. Sakta, men ändå rasande fort vidgar sig världen.  Nu är alltings början för sju stora själar.
  
 
 
Första måltiden riktig mat
 
Jag ätit? Näää..
 
 Möte med Lycka
 
En liten rymling från hagen, hittade Nebraska och valpen såhär igår kväll. Tänk att Nebraska bar på sådanna moderligheter, min tokfia som bara vill springa!
 
 
 
Och så blir man väldigt trött, väldigt snabbt. Det tar på krafterna att växa. Där blev jag sittande, för vem skulle kunna resa på sig då?
 
......................................................................................................................................
I går gick  författaren och journalisten Kristian Gidlund bort, gick bort, konstig formulering, han gick nog knappast. Han somnade in, och med det gick många vackra texter som aldrig fick skrivas, oss förlorat. Jag har följt hans blogg en lång tid och hans sätt att skriva är omöjligt att inte påverkas av. När jag fick beskedet att han inte längre fanns så infann sig en märklig känsla, en sorg över någon jag kände, men egentligen inte kände alls. Det är en stor förlust på många sätt och vis och då han både berört och påverkat mitt liv, kändes det inte mer än rätt att hylla honom här. Hans bok heter "I kroppen min -Resan mot livets slut och alltings början"