Frost

Frost, tänk att det snart är åtta år sedan jag hämtade honom i en mörk hundgård där han stod sex veckor gammal ensam med sina syskon och utan sin mamma. Det är en historia i sig, som vi sparar till en annan gång.

Men den där mörka januarikvällen då jag lyfte upp honom i min famn och han såg mig rakt i ögonen glömmer jag aldrig. Han såg rakt in i min själ och jag visste inte hur eller på vilket sätt, men jag visste att det här var en helt speciell liten kille.

Herrejösses vad jag har lärt mig av Frost, fylld av energi och engagemang tog han sig an livet och ingenting var omöjligt. I N G E N T I N G.

Hans påhitt och konster skulle kunna fylla en hel bok. Minns när han tömde kyl och frys på mat medan vi lämnat honom ensam hemma i 20 minuter, eller när han öppnade varenda låda och skåp i hela köket. Hur många gånger han har magpumpats vet jag inte längre, men många besök hos veterinär med en Frost som haft en sprickfärdig mage har det blivit. När jag jobbade på Hundens Hus i Stockholm så hittade jag honom i förrådet skrikande, för han hade så ont i magen. Tror ni han slutade äta? Nej han skrek och åt vartannat andetag. Bagarmossen nästa, magpumpning. Det här är killen som inte har några gränser.

Smartare än smartast har han följt mig Sverige runt på jobb, många mil i bil tillsammans har vi spenderat, rastplatser besökt och hotellrum övernattats i. Sen har han legat snällt framme vid skrivtavlan, visat övningar stolt när det varit dags för praktik. Han kan varenda skylt på Rallylydnadsbanan och tillsammans har vi utbildad Rallylydnadsinstruktörer över hela Norden. 

Frost och jag håller en Rallylydnadsinstruktörsutbildning i skåne
 
Frost fem månader, kunde redan då över 60 komandon. Ni vet vad de säger, gränsen mellan geni och galen är hårfin. Något som känns väldigt bekant med den här mannen.

Men stoltast någonsin gjorde han mig ändå på polardistans 2011, då han inte bara gick hela tävlingen utan han gick upp som ledarhund när ingen annan hund orkade den mentala bedriften att spåra framåt i ovädret. Att gå som ledarhund är en plats han långt ifrån är van att ha i spannet. Inte en gång slutade han att gå, inte en gång tvekade han. Som ett tåg tuffade han på genom storm och oväder  medveten om att jag fullkomligt var beroende av deras insats, av hans engagemang att fortsätta framåt. Hunden som är uppvuxen i en lägenhet, drillad i lydnad och van med att sova på soffan var nu en draghund av rang. Stolt så jag spricker.

Det finns hundar som kan se på en och förstå precis vad man menar, likväl som du kan se tillbaka på dem och veta exakt vad de tänker. Frost är en sådan hund, blickar räcker som kommunikation. Han vet precis vad jag vill och vad jag menar, vi är ett väloljat team där ord är överflödiga.

Han är lojal mot mig på ett mäktigt sätt, tror helt ärligt han skulle gå genom eld om jag bad honom. Har jag honom med känner jag mig alltid trygg, oavsett om jag är i en mörk gränd, ensam hemma, ute på fjället eller i en olustig situation. 

 Två gånger har Frost varit upp på Sveriges högsta berg Kebenekaise. 
 
 

Frost har varit allt annat än en dans på rosor med alla sina påhitt, en stökig unghundstid och stora problem med impulskontroll. Men han har lärt mig mer än kan beskrivas. Jag älskar honom mer än ord kan beskriva.

Frost, hunden som jag mötte i en mörk hundgård en rå januarikväll, som blev proffsig och allsidig instruktörshund och toppade sin karriär som pålitlig draghund. Lyckliga jag som fått ha honom hos just mig.

Nu har han hunnit bli åtta år, lite klokare, lite lugnare. Frisk och stark i kroppen men problem med en led i en av tårna. Vi har rehabat, simmat och vilat. Jag hoppas han ska kunna hänga med ett par år till med A-hundarna, tävlingspannet. Han vill utan tvekan, och glädjen i selen går inte att ta miste på.

Min allra första tävling och meritering var med Frost, han hängt med på mina första staplande steg på tävling till att genomföra polardistans

Han har nu blivit lite äldre och faktiskt lite klokare, den där impulskontrollen har han jobbat på och hävdelsebehovet är som bortblåst. Stjäla mat är hans specialitet men han gör det nu med lite finess och rensar inte hela bordet och lämnar hälften på golvet.  Hobbyn att skrämma de unga hundarna med sin kraft har han dragit ned på, men han kan inte alltid låta bli, det är ju så roligt att se dem fly. Han har en naturlig pondus och alla hundar på gården har stor respekt för honom, valparna tycks intuitivt veta att honom ska man hålla sig väl med, unghundarna vet att Frost bråkar man inte med och den äldre generationen, Maximus och Is talar respektfullt till honom. 

 

Tittar på honom, på Frost, lite grånad i färgen men med en stark och smäcker kropp, han har blivit åtta år. Åtta år. En lång väg har vi vandrat och tänk även han blev vuxen. En ung man vid namn Timbuktu verkar ivrig att föra fanan av ”galenskap” vidare och Frost, han verkar faktiskt nöjd med att lämna över den. Eller i alla fall ta in honom som lärling på posten.

Hjärtat spricker av kärlek. Frost, vilken tur jag har som fått ha dig i mitt liv.

 
Alaska och Frost tillsammans med mig på Gotland
 
  
 
#1 - - Carina:

Frost är utan tvekan en mycket intressant och underhållande bekantskap. Stor och stilig är han oxå. <3
Han var bara ett år när jag mötte honom och dig första gången på Hundmässan. Tror Storm och hans syskon föddes samma kväll?
Tiden går fort när man är i gott sällskap : )

Svar: Tack Carina =) Storm med syskon föddes morgonen efter. Minns vårt möte på mässan, tänk känns som en hel evighet sedan! Kram till dig!
Sandra

#2 - - Tobbe:

Underbart skrivet hjärtat. Minns första gången jag mötte Frost i en dörr till en lägenhet ni hyrde i Åre. Han var verkligen gigantisk då. Blivit lite mindre med bekantskapen. Oj, vad historier man kan berätta om den killen. Jag nöjer mig med att säga; jag minns den första mackan han snodde från mig;)

#3 - - Elisabeth:

Ja den vovven har verkligen underhållit och lärt oss massor och tärt på tålamodet bara ett liiiitet uns.... ;) men man kan ju inte annat än älska den hunden (oxå)

#4 - - Gudrun:

Ja Sandra, mitt riktiga första minne av Frost var när "tjejerna" samlades i Åre o vi gick nerför Åreskutan men först tillagade en oslagbar måltid på skutan. Frost sjöng för oss från första stund han insåg det var mat på G till sista tuggan var tagen (av honom själv)! Han är en Kramgo kille i mina ögon med världens pondus <3!
Kraaaaam

#5 - - Frida:

Grattis Frost!

Känner väl igen många beteende i Luna, de där med att skrämma den yngre, bara lite grann och på ett lekfullt sätt:-) Luna gör fortfarande de idag, och man ser hur hon tycker de är lite små kul hehe!
Och sno mat verkar gå i släkten:-)

#6 - - HP:

Tänk, hans "jobbighet" vände du till en tillgång.
Han kunde ha hamnat fel och blivit borttagen för det.
Kom ihåg som liten när jag läste om "Buck".

60 kommandon och fem månader gammal. Wow!