Frost

Frost, tänk att det snart är åtta år sedan jag hämtade honom i en mörk hundgård där han stod sex veckor gammal ensam med sina syskon och utan sin mamma. Det är en historia i sig, som vi sparar till en annan gång.

Men den där mörka januarikvällen då jag lyfte upp honom i min famn och han såg mig rakt i ögonen glömmer jag aldrig. Han såg rakt in i min själ och jag visste inte hur eller på vilket sätt, men jag visste att det här var en helt speciell liten kille.

Herrejösses vad jag har lärt mig av Frost, fylld av energi och engagemang tog han sig an livet och ingenting var omöjligt. I N G E N T I N G.

Hans påhitt och konster skulle kunna fylla en hel bok. Minns när han tömde kyl och frys på mat medan vi lämnat honom ensam hemma i 20 minuter, eller när han öppnade varenda låda och skåp i hela köket. Hur många gånger han har magpumpats vet jag inte längre, men många besök hos veterinär med en Frost som haft en sprickfärdig mage har det blivit. När jag jobbade på Hundens Hus i Stockholm så hittade jag honom i förrådet skrikande, för han hade så ont i magen. Tror ni han slutade äta? Nej han skrek och åt vartannat andetag. Bagarmossen nästa, magpumpning. Det här är killen som inte har några gränser.

Smartare än smartast har han följt mig Sverige runt på jobb, många mil i bil tillsammans har vi spenderat, rastplatser besökt och hotellrum övernattats i. Sen har han legat snällt framme vid skrivtavlan, visat övningar stolt när det varit dags för praktik. Han kan varenda skylt på Rallylydnadsbanan och tillsammans har vi utbildad Rallylydnadsinstruktörer över hela Norden. 

Frost och jag håller en Rallylydnadsinstruktörsutbildning i skåne
 
Frost fem månader, kunde redan då över 60 komandon. Ni vet vad de säger, gränsen mellan geni och galen är hårfin. Något som känns väldigt bekant med den här mannen.

Men stoltast någonsin gjorde han mig ändå på polardistans 2011, då han inte bara gick hela tävlingen utan han gick upp som ledarhund när ingen annan hund orkade den mentala bedriften att spåra framåt i ovädret. Att gå som ledarhund är en plats han långt ifrån är van att ha i spannet. Inte en gång slutade han att gå, inte en gång tvekade han. Som ett tåg tuffade han på genom storm och oväder  medveten om att jag fullkomligt var beroende av deras insats, av hans engagemang att fortsätta framåt. Hunden som är uppvuxen i en lägenhet, drillad i lydnad och van med att sova på soffan var nu en draghund av rang. Stolt så jag spricker.

Det finns hundar som kan se på en och förstå precis vad man menar, likväl som du kan se tillbaka på dem och veta exakt vad de tänker. Frost är en sådan hund, blickar räcker som kommunikation. Han vet precis vad jag vill och vad jag menar, vi är ett väloljat team där ord är överflödiga.

Han är lojal mot mig på ett mäktigt sätt, tror helt ärligt han skulle gå genom eld om jag bad honom. Har jag honom med känner jag mig alltid trygg, oavsett om jag är i en mörk gränd, ensam hemma, ute på fjället eller i en olustig situation. 

 Två gånger har Frost varit upp på Sveriges högsta berg Kebenekaise. 
 
 

Frost har varit allt annat än en dans på rosor med alla sina påhitt, en stökig unghundstid och stora problem med impulskontroll. Men han har lärt mig mer än kan beskrivas. Jag älskar honom mer än ord kan beskriva.

Frost, hunden som jag mötte i en mörk hundgård en rå januarikväll, som blev proffsig och allsidig instruktörshund och toppade sin karriär som pålitlig draghund. Lyckliga jag som fått ha honom hos just mig.

Nu har han hunnit bli åtta år, lite klokare, lite lugnare. Frisk och stark i kroppen men problem med en led i en av tårna. Vi har rehabat, simmat och vilat. Jag hoppas han ska kunna hänga med ett par år till med A-hundarna, tävlingspannet. Han vill utan tvekan, och glädjen i selen går inte att ta miste på.

Min allra första tävling och meritering var med Frost, han hängt med på mina första staplande steg på tävling till att genomföra polardistans

Han har nu blivit lite äldre och faktiskt lite klokare, den där impulskontrollen har han jobbat på och hävdelsebehovet är som bortblåst. Stjäla mat är hans specialitet men han gör det nu med lite finess och rensar inte hela bordet och lämnar hälften på golvet.  Hobbyn att skrämma de unga hundarna med sin kraft har han dragit ned på, men han kan inte alltid låta bli, det är ju så roligt att se dem fly. Han har en naturlig pondus och alla hundar på gården har stor respekt för honom, valparna tycks intuitivt veta att honom ska man hålla sig väl med, unghundarna vet att Frost bråkar man inte med och den äldre generationen, Maximus och Is talar respektfullt till honom. 

 

Tittar på honom, på Frost, lite grånad i färgen men med en stark och smäcker kropp, han har blivit åtta år. Åtta år. En lång väg har vi vandrat och tänk även han blev vuxen. En ung man vid namn Timbuktu verkar ivrig att föra fanan av ”galenskap” vidare och Frost, han verkar faktiskt nöjd med att lämna över den. Eller i alla fall ta in honom som lärling på posten.

Hjärtat spricker av kärlek. Frost, vilken tur jag har som fått ha dig i mitt liv.

 
Alaska och Frost tillsammans med mig på Gotland
 
  
 

Examen

Vår hundinstruktörsklass i Sulviken har haft examenshelg. Det är en speciell känsla att få dela någons resa, att få haft ett finger med i spelet för någons utveckling och att få ge kunskap. Jag har tveklöst världens bästa jobb!
Den här helgen var lite speciell då det var examen, mycket känslor och spänningar. 
Eleverna avlägger ett teoretiskt prov och ett praktiskt, de får även göra en 30 minuters redovisning på sitt examensarbete. Vi har examensmiddag och såklart, diplomcermoni. Roligt roligt och lite sorgligt, då man avslutar något och varje klass är unik. Även om man ofta får träffa sina elever många gånger igen, i olika sammanhang så blir det aldrig samma klass, energi och sammansättning igen. 
På youtube finns en liten video från den här klassens tid hos oss, kika gärna in och titta på den: http://www.youtube.com/watch?v=JRLq85zt20s&feature=youtu.be
Här kommer lite bilder från vår helg som inramades av stormen "Hilde", som verkligen tog oss med storm! Intet ont anande satt vi på Kall Auto Lodge på examensmiddagen, visst blåste de kraftigt ute men de är vi ändå vana vid här i fjällen. Men när det kring 01.00 var tid för hemresa möttes vi av "Hilde", hon hade fällt stora anrika granar som täckte hela vägen och vi med nöd och näppe tog oss hem. Längs med vägen var det träd som hängde över elledningarna, tak som blåsts av och småhus som blåst sönder. Hemma så hade många stora träd fallit som tändstickor och två stora björkar låg precis över infarten, landat en hårsmån framför en bil - Puh!
Takboxen hade blåst av biltaket och allt som inte satt fast någonstans var borta. Hundarna mådde dock bra och deras polaraegenskaper fick sättas på prov. Men de klagade inte de minsta, kurade bara ihop sig inne i kojorna. 
 
 
Fördrink och mingel i foajen
 
Examensmiddag på Kall Auto Lodge. Många skratt och en del tårar blev det. Tal hölls och utmärkelser delades ut

Timbaland

Flockens nykomling! Den här gången har vi valt valp helt tvärtemot vad vi brukar göra. Vi har valt den tjockaste, lataste och coolaste valpen i hela kullen.

Ja, hur tänkte vi då? Vi tänkte, vi har inte landat efter Timbuktus instormande i vårt liv, vi, flocken, behöver hämta andan. Timbuktu behöver så mycket mera extra träning och tid av oss.  Så då blev det den här lilla lättsamma tjockisen som redan är både självgående och naturligt följsam.

Han blir en bra vågskål för Timbuktu att växa upp tillsammans med. Lite ying och  yang.

Med Nebraska till mamma och Wolf till pappa, så har jag svårt att se att han skulle sakna dragviljan. Men någon ledarhund blir han nog inte, men en pålitlig wheeldog, alla gånger!

Han utmärkte sig tidigt i kullen som väldigt lugn och mysig med ett behagligt självförtroende. Men då tänkte vi, att den lilla coolingen passar inte oss, vi ska ha någon med mera fart. Sen tänkte vi helt ok. Och det känns ganska bra att våga testa nya saker, att överraska sig själv, att kliva utanför sina ramar.

Han är coolheten själv den här killen, tar allt med ro och jagar knappast upp sig i onödan. Han låter sig inte stressas och gör saker och ting i sin egen takt och har inga problem att ströva iväg själv.

Efter att våra sex senaste tillskott i flocken varit valda med fokus på högenergi och full fart så är nu Timbaland ett välkommet inslag i vår vardag. Både vi och hundarna uppskattar hans lugn och trygga sätt att vara. Han liksom bara är, hur självklar som helst. Med ett gott självförtroende redan på plats och ett inre lugn skrotar han runt här bland alla hundar och människor. Våg alldeles egna lilla nallebjörn.

Vem vet, han kanske överraskar oss alla och får världens bästa av och på knapp. Oavsett är han helt underbar!

Gissa vilken vi valde :)