Fröken Twaila

En liten fröken som charmar alla, människor som hundar. Hon har ett sådant där bedårande sätt som inte går att motstå. Hon har som inte ett ont ben i kroppen och de mest oskyldiga små ögon som ser på dig med största förtröstan.

Hon är rädd för allt nytt, hon rycker till för minsta lilla ljud, hon kryper fram med svansen mellan benen till okända, om hon vågar sig fram alls. MEN hon är så himla glad och positiv, att hela världen är läskig verkar inte göra henne något och hon gör framsteg varje dag. Hon vill gärna upptäcka, undersöka och utforska, men det måste gå i hennes takt, på hennes villkor. Hennes nyfikenhet är hennes största förtjänst.

En vacker tösa, Twaila

Hon håller nu på lära sig att ha halsband på, ett koppel är inte att tänka på, då lägger hon sig platt med svansen hårt mellan benen och ser på dig i ren skräck. Så vi tränar på att ha ett halsband på, och ibland tar vi i halsbandet och drar lite, berömmer för att hon inte kastar sig på rygg och släpper igen. Framstegen låter inte vänta på sig!

När vi tog hem henne tänkte vi att hon får givetvis först får bo inne, hon fick träffa Canada som älskar alla små och genast adopterade henne som sin egen. Miss Idita och Twaila fann också snabbt varandra. Miss Idita är mjuk som bomull och vill aldrig hamna i konflikt.

Sedan tänkte vi kanske hon kunde gå tillsammans med någon av de äldre trygga individerna i en av de mindre hundgårdarna. Att sätta henne i hägnet med ”Canada maffian” var otänkbart, de är så tajta och kan vara nog så tuffa i grupp.

Men där ser ni hade jag fel. Där hade Twaila en helt annan åsikt. Twaila har fått vara mycket lös här ute, så hon i lugn och ro får upptäcka gården och de andra hundarna. Hon sökte sig allt mer till hägnet (där Canada går med bland annat sina valpar), vi hittade henne allt oftare liggande tätt intill staketet, för att komma så nära de på insidan som möjligt. Trots att hon spenderade tid i en av de mindre hundgårdarna med Miss Idita valde hon att på morgonen efter att sovit inne alltid att springa till hägnet och hälsa på dem för att sedan hålla till i närheten av hägnet. Fast det mest naturliga borde varit att söka sig till den andra hundgården där hon tillbringat tid.

Här inne vill jag bo, med de här gänget!

Blev då snabbt uppenbart att hon ville bo med ”Canada maffian” och otroligt nog verkade även de acceptera henne. Och de inte bara accepterade henne, de välkomnade henne med öppna armar. Detta, samma gäng som jagat ut Miss Idita ur hägnet, samma gäng som har hormoner som sprutar ur dem, samma gäng som nu genomgår värsta slyngelåldern, de välkomnade denna lilla försynta fröken till deras flock. Ok, dåså. Så släppte vi in Twaila till dem.

För första gången sen hon kom hit reste Twaila svansen över ryggen och viftade glatt på den, hela hennes kroppshållning förändrades så snart hon kom in i hägnet och hon sprudlade av glädje. Är nog bland de häftigaste jag varit med om. Och Canadas valpar, ja de lät henne busa, rusa, slita och dra i dem, visade otroligt tålamod med hennes energi och busryck.

Vårt lilla energiknippe, fylld av positivitet och glädje, hennes personlighet får mig att tänka på Alaska <3

Twaila hör hemma med dem och det var så läckert att se hur de tydligt talade om det, jag fick bara snällt lyssna. Jag tror och hoppas att Twaila är lösningen för Miss Idita att komma tillbaka i flocken med lite tid. Men just nu får hon gå utanför ett tag, så bitar får falla på plats. Ibland och oftast, är tid, den bästa lösningen för konflikter.

Förövrigt har alla hundarna, alla, tagit emot Twaila med öppna armar. Ingen har ”sagt” ett ont ord till henne och hon tycks charma varenda en. De tycker verkligen om henne, inte bara accepterar henne, utan uppskattar och gillar henne. Vi har trots allt 17 malamuter här på gården i varierande åldrar och kön.  Hon kryssar mellan hundarna när de står på stakeout och pussar på var och en av dem. Väldigt häftigt att se.

Twaila tredje hunden framifrån, framme och hälsar på Fröya. De står på stakeout i väntan på en träningstur och Twaila brukar gå från första hund till sista och hälsa på dem alla en efter en...

 

Framme vid Canada och Miss Idita i tiospannet, snart har vi tänkt att hon ska få springa med lös vid sidan av en kortare tur.

 

Jo, jag skulle varit på polardistans nu. Skulle startat idag. Men nu blev det inte så. För några av hundarna har hostat tidigare, och jag vågade inte och ville inte chansa med deras hälsa, så vi fick stå över. Hur jobbigt beslut det var för mig att ta? Otroligt jobbigt. Man nästan lever för polardistans, man tränar i sex månader för det, det är höjdpunkten på säsongen. Och nu fick vi stanna hemma. Det är sjukt jobbigt, men nu är det så.

 

 Får "nöja oss" med körning hemmavid =) Tobbe med ett tiospann idag

#1 - - Elisabeth:

Om Du någon gång känner för att sadla om kan du alltid satsa på fotografering. Du får fram de mest fantastiska bilder, jag blir lika imponerad varje gång.

Svar: Tack snälla =)
Sandra