Soliga dagar

Vi har haft några helt underbara soldagar här, men först kom det närmar EN meter snö, EN METER. Förstår ni hur mycket snö det är? Det blev en väldigt massa polgande och skottande här hemma i alla fall. Nu känner vi oss ganska nöjda med snötillgången :)
 
 
 
Vår gräsmatta, altan och poolområdet som det finns ett staket runt, syns inte riktigt nu
Stora hundgården  och dess hundhus i vinterskrud
När det snöat, stormat och blåst i några dagar så kom solen fram, temperaturen sjönk till 26 minus och det var magiskt ute. När det är så kallt ute så knarrar snön på ett alldeles speciellt sätt och den låter så högt att man har svårt att gå och prata samtidigt. En lyckokänsla sprider sig i kroppen, och man funderar lite på hur kyla och snö kan göra en så lycklig. Men det kan det.
Såklart blir det en massa extra hundkörning när vädret bjuder till och då vi har lite skador på tävlingshundarna så fick de yngre visa framfötterna. Vi körde ett tio spann med alla sex unghundarna och så tre tävlingshundar. De imponerade, Canadas valpar är suveräna, kan inte säga tillräckligt många gånger hur glad jag är att vi behöll 4 stycken.
Canada valpar, Leya och Fröya
Idita som går i träning fram som ledarhund med Canada fick själv axla ansvaret med Modig eller Trym bredvid. Hon är ju så himla go den hunden, skulle inte göra en fluga förnär. Hon har av Canada lärt sig hur man jobbar fram, hon vet vad som förväntas av henne. Men så har hon inte riktigt självförtoendet att alltid genomföra det.
 
Hon jobbar på bra, tar de rätta besluten och men så har hon brosan Modig bredvid sig som bestämmer sig för att dyka ned i lössnön på sidan, eller stanna och nosa på ett ledkryss, eller som inte förstår att det är dags att svänga. Så hon försöker, på ett mjukt, försiktigt Miss Idita sätt att få upp Modig rätt på spåret och i arbete, men han varken hör eller ser henne. Men hon vet liksom vad hon ska göra, hon vill, men har som sagt inte riktigt självförtoendet att styra upp det hela. Men för att vara 1,5 år tycker jag hon gör ett fint jobb som ledarhund fram i ett tio-spann. Hon behöver bara tid och erfarenhet.
 
Hon har faktiskt växt dessa dagar när hon fått vara ledarhund utan Canada och vid några tillfällen tog hon i och drog upp Modig ur sin doftvärld och satte honom på spåret igen. Vår lilla Idita, då blir man så stolt att man spricker. 
 
Miss Idita fram i tiospann med Trym bredvid sig  
Twaila  längst fram på bilden. Hon följde med på sin första tur, sprang löst bredvid spannet. Men spenderade ganska mycket tid i spannet ändå, bland hundar, linor och totalt orädd för spannet. Spannet visade stort tålamod med henne. Bådar gott!
I fredags körde vi upp hundarna på fjället, grävde oss en grop och grillade korv i solskenet.
Jag och Jonna i vår solgrop i väntan på korvgrillning
Medan vi åt korv, tog hundarna vila. Bra träning för de unga hundarna att ligga still i selar och i linor.
 
Från turen i lördags
 

Fröken Twaila

En liten fröken som charmar alla, människor som hundar. Hon har ett sådant där bedårande sätt som inte går att motstå. Hon har som inte ett ont ben i kroppen och de mest oskyldiga små ögon som ser på dig med största förtröstan.

Hon är rädd för allt nytt, hon rycker till för minsta lilla ljud, hon kryper fram med svansen mellan benen till okända, om hon vågar sig fram alls. MEN hon är så himla glad och positiv, att hela världen är läskig verkar inte göra henne något och hon gör framsteg varje dag. Hon vill gärna upptäcka, undersöka och utforska, men det måste gå i hennes takt, på hennes villkor. Hennes nyfikenhet är hennes största förtjänst.

En vacker tösa, Twaila

Hon håller nu på lära sig att ha halsband på, ett koppel är inte att tänka på, då lägger hon sig platt med svansen hårt mellan benen och ser på dig i ren skräck. Så vi tränar på att ha ett halsband på, och ibland tar vi i halsbandet och drar lite, berömmer för att hon inte kastar sig på rygg och släpper igen. Framstegen låter inte vänta på sig!

När vi tog hem henne tänkte vi att hon får givetvis först får bo inne, hon fick träffa Canada som älskar alla små och genast adopterade henne som sin egen. Miss Idita och Twaila fann också snabbt varandra. Miss Idita är mjuk som bomull och vill aldrig hamna i konflikt.

Sedan tänkte vi kanske hon kunde gå tillsammans med någon av de äldre trygga individerna i en av de mindre hundgårdarna. Att sätta henne i hägnet med ”Canada maffian” var otänkbart, de är så tajta och kan vara nog så tuffa i grupp.

Men där ser ni hade jag fel. Där hade Twaila en helt annan åsikt. Twaila har fått vara mycket lös här ute, så hon i lugn och ro får upptäcka gården och de andra hundarna. Hon sökte sig allt mer till hägnet (där Canada går med bland annat sina valpar), vi hittade henne allt oftare liggande tätt intill staketet, för att komma så nära de på insidan som möjligt. Trots att hon spenderade tid i en av de mindre hundgårdarna med Miss Idita valde hon att på morgonen efter att sovit inne alltid att springa till hägnet och hälsa på dem för att sedan hålla till i närheten av hägnet. Fast det mest naturliga borde varit att söka sig till den andra hundgården där hon tillbringat tid.

Här inne vill jag bo, med de här gänget!

Blev då snabbt uppenbart att hon ville bo med ”Canada maffian” och otroligt nog verkade även de acceptera henne. Och de inte bara accepterade henne, de välkomnade henne med öppna armar. Detta, samma gäng som jagat ut Miss Idita ur hägnet, samma gäng som har hormoner som sprutar ur dem, samma gäng som nu genomgår värsta slyngelåldern, de välkomnade denna lilla försynta fröken till deras flock. Ok, dåså. Så släppte vi in Twaila till dem.

För första gången sen hon kom hit reste Twaila svansen över ryggen och viftade glatt på den, hela hennes kroppshållning förändrades så snart hon kom in i hägnet och hon sprudlade av glädje. Är nog bland de häftigaste jag varit med om. Och Canadas valpar, ja de lät henne busa, rusa, slita och dra i dem, visade otroligt tålamod med hennes energi och busryck.

Vårt lilla energiknippe, fylld av positivitet och glädje, hennes personlighet får mig att tänka på Alaska <3

Twaila hör hemma med dem och det var så läckert att se hur de tydligt talade om det, jag fick bara snällt lyssna. Jag tror och hoppas att Twaila är lösningen för Miss Idita att komma tillbaka i flocken med lite tid. Men just nu får hon gå utanför ett tag, så bitar får falla på plats. Ibland och oftast, är tid, den bästa lösningen för konflikter.

Förövrigt har alla hundarna, alla, tagit emot Twaila med öppna armar. Ingen har ”sagt” ett ont ord till henne och hon tycks charma varenda en. De tycker verkligen om henne, inte bara accepterar henne, utan uppskattar och gillar henne. Vi har trots allt 17 malamuter här på gården i varierande åldrar och kön.  Hon kryssar mellan hundarna när de står på stakeout och pussar på var och en av dem. Väldigt häftigt att se.

Twaila tredje hunden framifrån, framme och hälsar på Fröya. De står på stakeout i väntan på en träningstur och Twaila brukar gå från första hund till sista och hälsa på dem alla en efter en...

 

Framme vid Canada och Miss Idita i tiospannet, snart har vi tänkt att hon ska få springa med lös vid sidan av en kortare tur.

 

Jo, jag skulle varit på polardistans nu. Skulle startat idag. Men nu blev det inte så. För några av hundarna har hostat tidigare, och jag vågade inte och ville inte chansa med deras hälsa, så vi fick stå över. Hur jobbigt beslut det var för mig att ta? Otroligt jobbigt. Man nästan lever för polardistans, man tränar i sex månader för det, det är höjdpunkten på säsongen. Och nu fick vi stanna hemma. Det är sjukt jobbigt, men nu är det så.

 

 Får "nöja oss" med körning hemmavid =) Tobbe med ett tiospann idag

Bröllop!

Jaaaa! Vilken dag! Många var det som sa till mig innan att detta skulle bli den bästa dagen i mitt liv, så förväntningarna var inte små direkt. Trots det, överträffade dagen alla förväntningar. En helt otrolig dag! Håll i er, för nu kommer det bilder i massor!

Så stort, så maffigt, så roligt, så känslosamt. Med släkt och vänner från hela Sverige och Norge, som under dagarna tre roade sig kungligt i vårt sällskap kunde de inte gå fel. 70 gäster delades dessa dagar med oss och jag tror det som gjorde det så otroligt roligt var att varenda en var på strålande humör och laddade till tusen!

Ska man göra det, så ska man göra det ordentligt och för oss blev det självklart att det skulle vara en tredagars fest! Temat var givetvis vinter, gnistrande glitter och mörk blått. Planeringen var omfattande, vi har pysslat med detta de senaste sex månaderna och allt från vigselprogam till små personliga presenter till alla gästerna har gjorts. Detaljerna var viktiga och inget lämnades till slumpen.  Resan har varit otroligt rolig!

Vigselprogram och bubblor med snöflingor
 
Välkomstdrinken, bubbel med personlig ettiket
 
Placeringskorten
 
Personliga presentpåsar på allas platser

Vi började fredag 09.30 ute hos oss i Sulviken. Där lagtävlingar anordnades, det lektes, skrattades, fuskades, lunch bjöds på och såklart malamute mys för den som ville! Det var högt i tak och jag önskar jag kunnat frysa tiden en stund, för vi hade så roligt!

Teamwork på skidor av plankor, så mycket svårar än man kan tro!

En tävling som spårade ur något, då alla medel till slut var tillåtna och sabotagen för andra lagen växte sig stor. Skrattade så magen värkte, till slut låg alla från vänner, morföräldrar till släktingar i en stor hög.

Lekarna fortsatte efter lunch i vår utbildningslokal. Där dryckeslekar med levande ljus lockade fram barnasinnet i alla.....
 
Närmast på bild Tobbes två mostrar Sonja och Mona

Bröllopet hölls på Kall Auto Lodge, ett tjusigt hotell vackert beläget i Kallbygden, med utsikt över Åre skutan. De flesta gästerna bodde på hotellet, vilket skapade en fin samanhållning och många tillfällen för att lära känna varandra.

Där badades och bastades under fredag eftermiddag efter lagtävlingarna, det dracks och åts. Sedan blev det mingelkväll med bubbel och snittar. Roliga mingelaktiviter och prisutdelning från dagens lagtävlingar. Stämningen var på topp och luften vibrerade av förväntningar!

Bubbelbad, bastu och drinkar! Kan inte bli fel. I poolen här sitter jag, Tobbe, min pappa, min mamma, Michelle, Runar N och hans förtjusande flickvän Nathalie, Johanna och Beatrice.
 
När min mamma får för sig att rulla sig i snön, DÅ vet man att det är fest!
 
Spa följdes av mingekväll med snittar och bubbel, prisutdelning till lagtävlingen och annat spex
 

När den stora dagen kom, var det uppstigning strax efter 05.00 och några timmar på salong väntade, med champagne, goda ostar och choklad. Med mig var mina två tärnor och mamma såklart. Även blomsterflickan Jonna tittade in en stund.

Vigseln blev väldigt känslosam, pappa ledde mig fram till altaret där Tobbe stod och väntade mig. Känslan var översvämmande och tårarna gick inte att stoppa, var helt oförberedd på att jag skulle reagera så starkt. Men när Tobbe stod där, stiligare än någonsin, trygg och vacker, så bara brast det. Mannen i mitt liv, allt runt omkring försvann och hela jag fylldes av känslor större än livet. Det fanns bara vi två. Var det största ögonblicket i mitt liv.

 
 
 
 
Maximus var med i kyrkan som ringbärare, ett special uppsytt halsband med ringpåse hade han. Han sjung och ylade både i ton och takt i kyrkan.
 
 

Givetvis blev det hundspann från kyrkan, vår första tur med Siberian Huskys. En vän till oss körde oss, en adrenalinfylld tur där fotografens knä och utrustning var en hårsmån från katastrof. Men gick ju fint. Finns en härlig filmsnutt på detta, den kan ni hitta på facebook, om ni gillar "Sulviken upplevelser", så kan ni kika på den där"

 
 
 

 

Middagen! Allt klaffade, vi hade ett underbart värdpar, fantastiska toastmasters, maten var utsökt och de vackra talen avlöste varandra. Gästerna överraskade med ett Harlem Shake, och helst plötsligt dansade alla middagsgäster i fullt ös!  Mitt i ett lyckorus.

 
 
Tårtan hade Michelle gjort, gudomlig god!
 
 

Sedan var det dags för den gotländska traditionen ”Brudvisning” där bygden får komma och se brud. Bruden bjuder på salta kringlor och gotlands dricka. De brinner facklor och i vårt fall röktes även kubanska ciggarrer. Festen bubblade!

Vidare följde brudvalsen, dans älskare som vi båda är hade vi övat in en brudvals som mitt i bröts av med musik från Michael Jackson och vi släppte loss i en koreograferade dans till allas förtjusning – kul!

 
  
 
  

Nu var det klackarna i taket, herregud, fanns inget stop på festen och det dansades svettigt till allehanda takter. Gammal som ung! Vilken kväll!

 
 
 

 

Dagen efter var det gemensam brunch, en fin avslutning. Och när alla gäster åkt hem, adrenalinet lagt sig, så finns det bästa kvar. Jag har blivit Fru Tellström, Tobbe har blivit min man. 

Tack för all hjälp vi fått, som skapade en magisk helg för oss. Och tack alla för alla bildern vi fått av er, ni har förevigat vår dag!