Det var en kväll i juli

Hundarna har fått sitt kvällsmål, de har ylat in varandra, de slutar inte fören alla stämmor hörs. Lugnet har lagt sig. Temperaturen är fortfarande över tjugo sträcket och klockan är strax efter åtta.

Nöjda hundar sträcker ut sig på hundgårdstaken, låter brisen fläkta genom deras päls. Vid farstukvisten ligger Snö, hans alldeles egna plats.

Ytterdörren står öppen, en känsla av riktig sommar. Gränsen av inne och ute suddas lite ut. Maximus har gått på en tur, han gör så ibland. Förr blev jag orolig, nu ser jag det som ett friskhetstecken. Ser han genom köksfönstret lufsa in på gården igen, där möts han av en överförtjust grönlandshunds valp. Maximus skakar av sig vatten, han har badat. Det betyder att han gått hela vägen till båtplatsen, en kilometer bort.

Han kommer tillbaka lycklig, det syns på hela han.

Lycka ligger i gräset och tuggar på ett nyfunnet märgben, något malamuterna känt sig klara med ser hon som kvällens skatt. Timbak strosar runt, pendlar mellan att vara på upptäcksfärd och att söka de gamla herrarnas uppmärksamhet.

Maximus lägger sig på farstukvisten, iakttar Timbaks stora projekt. Det är tyst ute, vattnets styrka i forsen hörs på avstånd, några fåglar engagerar sig i sång.

Vi går in i en annan takt, i en stund avsaknad av livet utanför. För ett ögonblick känns det som bara här och nu finns.

Det är en kväll i juli och just precis nu är allting helt perfekt.

Maximus
 
Maximus och Snö
 
Hägnet där Canada och Is flock bor