Unghundens tid är här

Vi har sex unghundar här hemma, de börjar märkas. Canadas fyra valpar (Töya, Fröya, Leya, och Trym) börjar komma ikapp Modig och Miss Idita som egentligen bara är 6 månader äldre. De 6 månaderna börjas subbas ut.

Nu ska gränser testas, vingar testflygas och roller hittas. Vi tar ett djupt andetag och hoppas vi överlever det närmaste året.

Unghundar är underbara, de är så mycket liv, så stort engagemang, så mycket vilja. Men visst sex stycken samtidigt kan nog ta musten ur de flesta. Fast, oavsett om man har en eller tio unghundar, så är de samma regler som gäller, samma inställning. Att överleva. Lägg allt vad lydnad heter på hyllan, sänk alla kraven, se till att förbuden och nejen blir så få som möjligt. Kom ihåg att andas. Kom ihåg att du älskar din hund. Kom ihåg att ha roligt.

Jag har torkat många tårar på kursdeltagare på unghundskurs som tror de straffats för något i ett tidigare liv, ”hunden är galen, inget jag gör hjälper, all träning är som bortblåst”. Andas.

Unghundstiden blir faktiskt precis vad man gör den till. Den kan bli blod, svett och tårar, men den kan också bli spännande, humoristisk och till mycket glädje. Om du bara kan förstå, att din hund just nu inte kan lyssna, öronen fungerar inte. Den trotsar inte, den har också glömt nästan allt du lärt den, den struntar inte i det, men det kommer tillbaka. Och för allt i världen, förstå, att den försöker inte ta över. Den försöker bara navigera i en värld plötslig full av hormoner och vingarna bär knappt.

Kan du se så på din hund, då blir allt enklare. För det är inte lätt att vara hunden nu. Om du tycker det är tufft för dig, tänk dig då hunden. Som inte bara genomgår samma sak som du, den har dessutom en massa hormoner att hantera OCH en krävande konstant arg matte/husse. Hua.

Så andas, ta det för vad de är, ha förtröstan, tro och bara överlev. Ni kommer ut på andra sidan, jag lovar.

Några av huliganerna, Töya, Fröya, Modig och Leya
 

Is är utlånad denna vecka, han ska gå dragprov 60 med en annan tik vid namn Tikka i helgen. Så Maximus har fått kliva in i hägnet och vikariera som ledarhund. För de där busarna behöver minst två vuxna som håller ordning på dem. Han har varit med dem sedan i måndag och han börjar nog tröttna lite på pajas fasonerna men gör jobbet ändå bra. Han tycker nog det är skönt när Is kommer tillbaka och ta över igen. Så han kan återgå till pensionärslivet =)

 

På kö för att få pussa på Maximus. Den hunden har pondus som ingen annan.
 

Canadas valpar går numera under namnet ”Maffia”, för de tillsammans är inte att leka med. De tror nog seriöst de kan ta över världen, bara de är tillsammans. De tre tjejerna (Töya, Fröya och Leya) har insett att de tillsammans är mycket starkare än Miss Idita, och hon har klokt nog backat för de tre fröknarna. Hon är skön Miss Idita, hon har som inget hävdelsebehov alls och är bara nöjd med livet.

Trym och Modig, har ”showdowns” vid varje matning. På stela ben spanar de in varandra, ibland vågar de sig på ett morr, ibland blir de trångt och då drabbar de samman. Då kommer Canada eller Maximus som ett skott och talar om vart skåpet ska stå. Vi slåss inte. Skamset står de sedan och ber om ursäkt.

MEN vi matar de alla 8 lösa i hägnet, de samsas ännu imponerande bra sida vid sida när de äter.

Slicka varandras skålar, kontrollera så att verkligen varje foderkula är uppäten, är en del i rutinen =) 
Canada är en hängiven mamma, och lika mycket som hon myndigt uppfostrar dem så vörmar hon för dem och pysslar om den precis som när de var små. Det är häftigt att se hur både hon och valparna uppskattar de mysiga stunderna. På bilderna nedan så har Canada dock bestämt att nu är det dags för tvättstund för Trym. Han skulle helst leka med sina systrar, men vet att det är bäst att sitta still och vänta tills mamma är klar. Och hon, hon kan hålla på i 10-20 minuter med sitt tvättande! Underbart. Alla dessa relationer, samspelet, förståelsen - blir helt salig bara av att stå se på dem i hägenet.
  
 

Canada är underbar, hon har stenkoll på alla unghundarna. Hon tycks veta precis vem som måste hållas kort och hon håller bra ordning på dem. Men märker att ibland blir hon trött och då blir hon stressad av att inte kunna hantera dem. Så hon behöver komma in och ladda batterierna ibland.

 

Trym och Fröya (som är en liten kopia av sin far Cougar)
 
Fröya och Leya

Vi ska också köra dragprov 60 i helgen, till Lekvattnet ska vi, i Värmland. Men jag har inte så höga förväntningar, när jag körde hundarna idag gick de allt annat än bra. Uppladdningen uteblev. Kändes mer som att de var ute på solskens tur än ett träningspass. Så vi får väll se. Roligt blir det i alla fall!

 

Från dagens tur

 
 
 

Dogslead experience

Fyra dagar av hundkörning, turister och fantastiskt väder har passerat. Vi har haft något som heter ”Dogslead and wildlife experience – polar dog adventure”, där man får lära sig köra hundspann. Med på köpet får man även en storslagen naturupplevelse och minne för livet.

Förstå vad lyckligt lottad jag är som får jobba med detta och dela upplevelsen med andra.

Deltagarna fick varsitt 4-spann tilldelat sig första dagen, de fick sedan ombesörja för sitt spanns alla behov. Matning, vattning, snacks, klappar, kramar och körning. Ett utmärkt sätt att få pröva på hundkörar livet och samtidigt få lära sig allt om polarhundar och slädhundskörning.

Släden får man "klä" själv och packa med sin egen packning. Bra träning av utrustnings hantering

Deltagarna var superduktiga och tog in allt som sades och omvandlade de snabbt till praktisk erfarenhet. Sedan hör det väll till med några missar och så, som att tappa spannet i en nedförsbacke.  Vid ett tillfälle stod jag med mitt eget spann framför mig, och två spann i knävecken.  Imponerade med sitt tålamod för komplikationerna.

Canada som var min givna ledarhund och således även den som ledde alla fyra spannen, alltså jag säger det, den hunden. Om hennes valpar har fått 25% av hennes sätt att vara så är jag mer än nöjd. Hon är en once in a lifetime dog. Tror banne mig hon förstår allt som sker, allt som jag säger och räknar ut själv vad som krävs av henne. Hon ger mig rysningar den damen.

Cananda längst fram till vänster, Fröya hennes dotter går i led för första gången och verkar lovande. 16 Alaskan malamutes med på turen, en härlig imponerande syn

Deltagarna verkade väldigt nöjda och en ”Dogslead experience – advance” kommer till nästa år. Kul kul! Vi kommer ha några till sådana här turer under vintern, något jag verkligen ser framemot. De mesta är redan fullbokat, MEN nästa år kommer det igen och då kanske kan får träffa någon av mina bloggläsare på detta äventyret!?

Dagarna bjöd på både renmöten, norrsken och ett fantastiskt månsken. Här kommer lite bilder! (Vill ni se fler bilder, gilla "Sulviken Upplevelser" på facebook så hittar ni dem där)

Turdags, påselning
 
Uppe på fjället under solnedgången
 
Fika, varm choklad och kanelbullar
 
När solen gått ned blev det i skenet av pannlampa och månens ljus
 
En magisk kväll på fjället
 
På väg till Bringsvallen, en övernattningstur
 
Renmöte i spåret gav hundarna adrenalin :) 
 
 Renskavsgryta över öppen eld blev middagen
 
 

Godmorgon! Efter en natt under bar himmel för hundarna så är det dags för frukost, sedan påselning och så vidare hemåt
 
Vedeldade kåtan som vi sov i
 
Tid för mys, lära känna hundarna och pyssla om dem, innan start av dagens tur
 
Mina goa tjejer, Leya och Töya (Canadas valpar) på sin första turistkörning
 
 
Vackra duktiga, kloka, hundar, jag älskar dem så det gör ont

Vara precis just här och nu

Fingrar som borrar sig ned i tjock päls, en fuktig tunga mot min kind. Glada viftande svansar. Nyfikna blickar. Fullkomlig närvaro. Idag stannade jag upp, för en sekund, för en liten stund. Bara tog in. Känslan av kärlek kändes större än livet.

Vad jag gjorde? Matade hundarna, så som vi gör två gånger om dagen. En helt vanlig onsdag, i en helt vanlig vecka. Men av någon anledning kunde jag totalt hänge mig till känslan, av att det är detta livet handlar om. Måsten och krav var så långt borta att jag glömde bort dem.

Där stod de, åtta glada viftande svansar, med nyfikna blickar, förväntansfulla, vad ska vi göra nu matte? Så som de gör varje dag och missförstå mig inte, jag ser det, jag uppskattar det. Men idag var de som varje cell av min kropp kände det, allt annat försvann. Och jag ville bara krama dem alla så hårt att de pep. För känslan var överväldigande. Jag älskar dem så att det gör ont.

Hoppas att alla får uppleva det. Kärlek större än livet, sån kärlek som inte kan beskrivas i ord, som ibland är så stor att den gör ont – för den ryms inte i kroppen.

Vet inte vad det var som gjorde att jag just idag kunde öppna alla dörrar in i själen, kunde stänga dörren till alla måsten. Kunde vara precis bara just här och nu. Men vissa dagar så går det, och de är det bästa som finns.

Det gjorde hela min dag.

Modig