Tung och dräktig

Nebraska är en riktig hjältinna. Hon har så ont i ryggen nu att hon har svårt att gå. Ändå viftar hon på svansen, ändå ser man den där pillimariska blicken i hennes ögon.

Det kan visst bli så, att det blir för tungt för ryggen. Att de får låsningar. Att hela ryggen bara blir ett enda betongstelt parti som gör vansinnigt ont vid minsta rörelse. Det kom när magen ”droppade” när de flyttade sig längre bak och mer under kroppen, då sa hennes rygg ifrån. Helt plötsligt så skrek hon till när hon skulle resa sig, hon ville inte äta och hon ville inte röra sig. Skriken tilltog och det var ren och skär panik i rösten på henne.

Oroligt samtal till veterinären som berättar vad det är. Att det är inget man kan förutse, inget man kan förebygga. Det är bara olyckliga omständigheter. Att ibland blir det så här, precis som för människor har alla olika svåra graviditer. Hon är väldigt stor, jag menar väldigt stor. Så det är tungt för henne nu, hon rör sig så långsamt så långsamt. Hon kan bli stående helt fryst, rädd för att ett kliv till och smärtan hugger tag om hennes rygg. Hon har svårt att resa sig själv och har hon legat för länge låser sig hela ryggen och det följs av många och långa sekunder av höga skrik då vi bara kan hålla om.

Vi har hittat små lösningar, hon äter nu med god aptit från en ”matbar” då hon slipper böja ned huvudet till matskålen. Jag har flyttat ned i gästrummet med henne då hon inte får gå i trappor. Hon sover hyffsat ok omringad av inkilade kuddar som stödjer upp ryggen. Vi går små promenader inne i huset och på gårdsplanen för att öka blodcirkulationen. Hon söker upp massage många gånger om dagen. Hon vill vara nära nära och hon lämnar inte min sida. Maximus i sin tur lämnar inte hennes sida, ligger som den stora tryggheten han är bredvid henne i tyst samförstånd om hennes situation.

 
Omringade av kuddar som stödjer ryggen så kan hon sova i alla fall

Maktlöshet. Saknaden av ord att förklara att det kommer gå över. Kan bara massera, klappa, smeka, vara lugn i rösten. Säger att vi kommer ta oss igenom detta. Att hon är inte ensam.

Denna snabba, kvicka tjej är bytt mot total stelhet och slowmotion. Det gör ont att se. Men hon är ändå lugn, hon hanterar smärtan, hon viftar ofta på svansen och är vid gott mod. Hon bär sin stora mage majestätiskt. Hon imponerar.

Imorgon kommer världsbästa Frida från Årehundrebab på ett hembesök för att massera henne. Då hon inte får åka bil så nära inpå valpning så får helt enkelt massageterapeuten komma till henne =) Men då känns och märks det att man bor en hel evighet ifrån typ allt.

Valpningen kommer inte bli lätt, men jag tror på henne. Detta är fröken som haft ett brutet ben, det är tjejen som alltid jobbar i selen hur tungt eller långt hon än sprungit, det är fialottan som aldrig har en dålig dag. 

Tillsammans kommer vi ta oss igenom detta också.

 
#1 - - Elisabeth:

Många många långa hjärtekramar från mig.....