Ett årskalas

”Maffian” har fyllt ett år, ja de går under det namnet här hemma. De fyra valparna efter Canada som bor kvar här. De är ibland helt odrägliga, dryga, bångstyriga och alldeles alldeles underbara!
Canada med valparna, 3 dagar gamla

Klart, är man fyra syskon som växer upp tillsammans, då blir det lite maffia över det hela. Syskonkärlek på hög nivå. De bråkar, retas och råkar i luven på varandra, men jäklar du om någon ger sig på dem, tillsammans är de vrålstarka och de vet det om. Mycket väl.

Canada håller dem dock i bra ordning, hon styr med järnhand och mycket kärlek. De kan vara ack så tuffa, gå på stela ben och blåsa upp sig, men när mamma kommer så är det som någon sticker hål på en ballong och de blir så små så små. Faller som käglor framför hennes fötter och vill bara ha hennes uppmärksamhet och bekräftelse. Hon kan sedan lägga sig bredvid dem och slicka och slicka på dem, tvättar dem noggrant och de ligger där och njuter av hennes fulla uppmärksamhet.

Vid ett tillfälle såg jag på dem genom köksfönstret och det var Trym som låg och mottog Canadas dagliga översyn och genomgång. Han låg helt blixtstilla och Canada pysslade med honom länge. Efter 30 minuter började jag bli orolig, hade han tuppat av där ute, var han död!? Han rörde sig ju inte alls. Gick ut och möttes av en Trym som sömndrucket lyfte huvudet och såg frågande ut varför jag avbrutit hans mysstund med sin mamma.

Canada har stor känsla för rätt och fel och kan bestämt tala om för sina valpar när de hoppar upp på folk, att så gör man inte. Sedan hoppar hon gärna upp själv, men det är en annan sak. De ska veta sin plats. När Maximus gör besök i hägnet så låter inte hysterin vänta på sig, unghundarna älskar hans naturliga pondus och stora trygghet. De kryper fram till honom, ålar sig, pussar hysteriskt och vill gärna krama om honom med båda tassarna i sin iver att helst komma in under skinnet på honom. Då går Canada in och bryter dem, för Maximus hoppar man inte  upp på, man respekterar hans kroppzon. Tycker hon. Maximus hans står bara tålmodigt och väntar tills de är klara.

När det är ettårs kalas blir det givetvis älgben! I söndags delades det ut till 20 glada hundar!

Canada vaktar benen i väntan på utdelning
 
 
Vissa går undan för att äta sina ben... lilla Töya..
Andra går ännu längre bort.. smarta Leya...
Andra ligger gärna tillsammans.. Canada och Trym..

De är härligt positiva individer, alla har visat framtassarna i selen under vintern. Leya har gått fram en hel del i ett mindre spann och arbetat stenhårt. Töya har gått fram med mamma en del och jag tycker mig se Canada tendenser i henne, ledarhundsmaterial delux. Trym blir nog en bra teamddog, han arbetar på bra, alltid sträckt lina men har nog inte riktigt skärpan att gå fram, men man vet aldrig, egentligen alldeles för tidigt att säga. Lilla Fröya är den försiktiga av dem, hon saknar självförtroendet ibland att ta ifrån tårna. Ber gärna om ursäkt för sig själv, i förväg, utifall att någon skulle ha något emot henne. Mysiga lättsamma tjejen som bara behöver lite eget självförtroende.

Jag är så oerhört tacksam att det blev fyra valpar kvar från Canada. Hon är den absolut bästa draghunden vi har, hon har ett underbart sätt och de tycks hon fört vidare. Sedan är det en aldrig sinande kunskapskälla, att följa deras utveckling och dynamik är som att sitta med en jättestor godispåse framför sig hela tiden. Resan vi gjort tillsammans har bara börjat.

De var på ögonlysning i lördags och fick alla utan anmärkning på ögonen, vi mötte även Schitsa (lilla grönis) där med husse Göran. Även hon fick utan anmärkning på sina ögon. Två kullsyskon kvar och sedan är alla kollade.

Ögonlyste även Nebraska igen, inför planerad parning om en månad lite drygt (tror jag) och hon hade också utan anmärkning.