Att köra en Ferrari!

Att ha Canada i spannet, på sin givna plats som ledarhund, det är som att köra en Ferrari. Känslan är storslagen. Det går fort, smidigt och med väldigt liten styrning sveper man fram nästan en decimeter ovanför spåret. Det är sant. På riktigt.
Hon vet precis vad hon ska göra i varje given situation, hon får hela spannet att prestera sitt yttersta, hon är lyhörd för minsta vink hon kan mitt kroppspråk , hon agerar innan du hinner ge henne kommandot, , för hon vet. Hon är född till detta. Born to lead. Canada skulle nog kunna leda ut hela spannet på isflak om hon ville, de litar på henne så till pass. Hon styr dem med små medel och förtroendet är fullkomligt.
Det är nästan så man blir religiös på att köra en sådan här hund. Det är en upplevelse. Hon sätter tonen för hela teamet och får dem alla att ge sitt yttersta. Jag önskar att jag kunde ta på mig äran för Canadas otroliga förmåga, men hon är född sån. Hon har faktiskt inte fått någon träning alls, med åren har erfarenheten gjort henne tryggare. Men hon var 6 månader när hon ledde ett sexspann med vuxna hundar första gången och hon gjorde det med sådan självklarhet och utan tvekan att vi var helt lyriska!
Har jag berättat historian om Canada för er? Hon var 4 månader när hon gjorde sitt först utfall, attackerade Snö bakifrån, högg tag i hans nacke och hängde sig kvar. Nej det var inte gulligt, inte alls. Hon var fly förbannad, utan synbar orsak. Snö såg helt frågande ut med en hysteriskt vansinnig 4 månaders hängandes på ryggen.
Hon hittade egna sätt att hantera sina inre konflikter, stereotypiska beteenden heter det. Som att springa runt, runt poolkanten när Snö simmade. Till slut kunde jag inte ta med henne till Åre hundrehab då hon blev helt manisk i sitt springande runt poolen. Gick inte att bryta och fysiskt hindrade du henne så fick hon panik.
Beteendet både eskalerade och förvärrades, attacker bakifrån utan provokation, skadorna på de andra hundarna blev större. Man behöver inte vara en beteendevetare för att förstå att detta inte var normalt. Efter en sådan här ”attack” så blev hon helt förstörd, ledsen och uppgiven. Hela hon skrek efter hjälp och jag stod helt maktlös. Det var uppenbart att hon inte kunde styra sina impulser, att hon inte kunde låta bli, att hon var ett offer för sig själv.
Kunde hitta henne stirrandes in i väggen, tom i blicken. När jag tog på henne rykte hon till. Hon sökte upp ofta upp mig, borrade in sitt huvud mot mitt bröst, tankade energi och kärlek. Flydde från sig själv och världen en stund. Hon lärde sig att detta var enda sättet att få ro och sökte upp mig allt oftare för att för en stund få försvinna. Det var ofattbart jobbigt att vara henne och min maktlöshet lämnade mig sömnlös. Ingen beteendeterapi i världen hjälpte, gjorde allt. Precis allt.
Hjärntumör? Måste vara något i hjärnan som är fel. Pratade med Strömsholm, med många kunniga. Alla stod lika rådvilla. En hjärnröntgen var nästa steg. Men, först, ett sista halmstrå. En homeopat, som gjorde en grundläggande utredning på hennes liv och historia, hon var då 1,5 år gammal. Blev solklart, hur kunde jag missa det? Chock.
När hon var 10 veckor gamal voltade vi med bilen, hon och jag. Jag blev chockad och sjukskriven en tid. Canada var min stora tröst, hon låg på mitt bröst föga 10 veckor gammal, genom ångestattacker och dödsångest. Hon höll mig i handen genom hela min bearbetning. Men ingen höll henne, hon blev naturligtvis också chockad. Chock ändrar nervinpulser, det skapar obalans i serotonin, förändrar signalsubstanserna. Detta vet ju jag. Och visst gav jag henne en efterchocksbehandling där och då, för de visste ja jag att jag skulle. Men sen släppte jag det, glömde. Men hennes chock var så stor att det inte räckte med en vanlig simpel efterchocksbehandling. Hela hennes konstitution var ju förändrad.
Vi satte in en kraftig efterchocksbehandling på tre dagar. Sedan dess har hon inte haft en attack, inte en stirra i vägen, ingen ångest. Tänk va. Hon har istället blivit en av de mest stabila hundarna vi har, bråkar ogärna, bryter konflikter och skapar harmoni i flocken. Pålitlig, trygg och väldigt kärleksfull. Hon är fantastisk och jag är sååå glad för henne, hon tillför oss så mycket.
Hon är fortfarande känslig för stress och jag måste se till att hon får tid för återhämtning efter stress. En av sviterna från chocken vi inte slipper undan. Hon kommer fortfarande till mig när livet blir för mycket, borrar in sitt huvud, sitter alldeles stilla och tankar. Men nu är det inte ångest, utan bara kärlek och tacksamhet. Må kanske romantisera, men Canada vet att jag till slut hjälpte henne, hon har den där känsligheten, hon förstår saker.
Vi har gjort en resa tillsammans, vi förstår varandra utan ord. Har ett band till den här hunden som ord inte kan beskriva. Hon är helt fantastisk. 
Förra våren fick hon valpar och hon leder dem genom livet med sådan trygghet och självklarhet, älskar dem oändligt och försvarar dem när de behöver. Hon är hård men rättvis och är en underbar ledare i stora hägnet, hon sätter prägel på hela gruppen – i en väldigt positiv mening! 

Hennes valpar, de är mjuka som bomull, väldigt signalkänsliga, kloka och smarta. Härliga unghundar nu som testar sina vingar, allt medan övervakar på håll. Kan de leva upp till att vara hälften så bra hundar som sin mamma så är de otroliga :)

Canada med sina valpar förra våren, rollen som mamma trivs hon i och har långt ifrån släppt. Hon både fostrar och pysslar om sina valpar på daglig basis och de älskar sin mamma så. Är häfigt att få se ett så fint samspel. 
Canada med sin ena valp Leya
Canada var skadad två veckor i vintras, hejsan hoppsan, spannet föll i bitar. Vi satte fram andra hundar på hennes plats. Hundar som gått fram tillsammans med henne. Men utan henne var det helt lost. Visst gick de framåt (för de mesta) och tog väll höger och vänster efter lite uppmuntran, men spannets märg, själ, driv var borta. Det var fascinerande samtidigt som skrämmande att få svart på vitt att det var Canada som höll ihop hela spannet så pass.
 
Vi insåg att vi måste lära dem att gå utan henne, hon kommer inte alltid att finnas här. Så nu har några av hennes barn (Leya och Töya) fått gå i träning fram, utan sin mamma Canada och de stora stora kliv framåt. Spännande att se, om de en dag kan fyllas sin mammas skor, med dubbla strumpor och så förstås….
Det finns ledarhundar och det finns ledarhundar. De finns de som går längst fram i ett spann och kan höger och vänster och de finns de som leder sitt spann med både känsla och finess. De som nästan verkar ha ett sjätte sinne för det, de som är födda för att göra det.
#1 - - Gudrun:

I de bästas händer sker underverk <3

#2 - - lisa:

vilken härlig "framgångsaga" blir alldeles varm i själen när jag läser om canada, vilken hund!!

#3 - - Amanda:

Det är så häftigt att höra dig beskriva dina fina hundar med sådan inlevelse och vördnad!

#4 - - Elisabeth:

Så fint skrivet Sandra...
Love You!

#5 - - Ida :

Skulle du kunna berätta mer om själva tävlingarna? Hur allt går till och om hundarna går igenom en veterinär-koll först, de olika stoppen under tävlingen osv. Jag skulle bli jättetacksam om du skulle kunna skriva om det :)
Dessutom har du en hemskt fin hundar som pryder din blogg!
Tack på förhand! :)

Svar: Hej och tack! Oj det var ett stort ämne, man det skulle jag kunna göra =) Ska se till att komma ihåg det bara =) Tack för tipset!
Sandra

#6 - - Malin & Dylan:

Vilken fin historia!!

#7 - - Angie:

Häftigt!! Vad fick hon? Aconitum? ;)

Svar: Nej, faktiskt ett svartlistat preparat (starkt preparat) i Sverige som vi fick importera.
Sandra

#8 - - illika:

Har ni tänkt para henne igen?

Svar: Det hoppas jag att vi gör! Hon är min drömhund. Vi ska utvärdera valparna hon fick förra våren först och har de god hälsa så blir det utan tvekan en till kull på henne.
Sandra