Ett årskalas

”Maffian” har fyllt ett år, ja de går under det namnet här hemma. De fyra valparna efter Canada som bor kvar här. De är ibland helt odrägliga, dryga, bångstyriga och alldeles alldeles underbara!
Canada med valparna, 3 dagar gamla

Klart, är man fyra syskon som växer upp tillsammans, då blir det lite maffia över det hela. Syskonkärlek på hög nivå. De bråkar, retas och råkar i luven på varandra, men jäklar du om någon ger sig på dem, tillsammans är de vrålstarka och de vet det om. Mycket väl.

Canada håller dem dock i bra ordning, hon styr med järnhand och mycket kärlek. De kan vara ack så tuffa, gå på stela ben och blåsa upp sig, men när mamma kommer så är det som någon sticker hål på en ballong och de blir så små så små. Faller som käglor framför hennes fötter och vill bara ha hennes uppmärksamhet och bekräftelse. Hon kan sedan lägga sig bredvid dem och slicka och slicka på dem, tvättar dem noggrant och de ligger där och njuter av hennes fulla uppmärksamhet.

Vid ett tillfälle såg jag på dem genom köksfönstret och det var Trym som låg och mottog Canadas dagliga översyn och genomgång. Han låg helt blixtstilla och Canada pysslade med honom länge. Efter 30 minuter började jag bli orolig, hade han tuppat av där ute, var han död!? Han rörde sig ju inte alls. Gick ut och möttes av en Trym som sömndrucket lyfte huvudet och såg frågande ut varför jag avbrutit hans mysstund med sin mamma.

Canada har stor känsla för rätt och fel och kan bestämt tala om för sina valpar när de hoppar upp på folk, att så gör man inte. Sedan hoppar hon gärna upp själv, men det är en annan sak. De ska veta sin plats. När Maximus gör besök i hägnet så låter inte hysterin vänta på sig, unghundarna älskar hans naturliga pondus och stora trygghet. De kryper fram till honom, ålar sig, pussar hysteriskt och vill gärna krama om honom med båda tassarna i sin iver att helst komma in under skinnet på honom. Då går Canada in och bryter dem, för Maximus hoppar man inte  upp på, man respekterar hans kroppzon. Tycker hon. Maximus hans står bara tålmodigt och väntar tills de är klara.

När det är ettårs kalas blir det givetvis älgben! I söndags delades det ut till 20 glada hundar!

Canada vaktar benen i väntan på utdelning
 
 
Vissa går undan för att äta sina ben... lilla Töya..
Andra går ännu längre bort.. smarta Leya...
Andra ligger gärna tillsammans.. Canada och Trym..

De är härligt positiva individer, alla har visat framtassarna i selen under vintern. Leya har gått fram en hel del i ett mindre spann och arbetat stenhårt. Töya har gått fram med mamma en del och jag tycker mig se Canada tendenser i henne, ledarhundsmaterial delux. Trym blir nog en bra teamddog, han arbetar på bra, alltid sträckt lina men har nog inte riktigt skärpan att gå fram, men man vet aldrig, egentligen alldeles för tidigt att säga. Lilla Fröya är den försiktiga av dem, hon saknar självförtroendet ibland att ta ifrån tårna. Ber gärna om ursäkt för sig själv, i förväg, utifall att någon skulle ha något emot henne. Mysiga lättsamma tjejen som bara behöver lite eget självförtroende.

Jag är så oerhört tacksam att det blev fyra valpar kvar från Canada. Hon är den absolut bästa draghunden vi har, hon har ett underbart sätt och de tycks hon fört vidare. Sedan är det en aldrig sinande kunskapskälla, att följa deras utveckling och dynamik är som att sitta med en jättestor godispåse framför sig hela tiden. Resan vi gjort tillsammans har bara börjat.

De var på ögonlysning i lördags och fick alla utan anmärkning på ögonen, vi mötte även Schitsa (lilla grönis) där med husse Göran. Även hon fick utan anmärkning på sina ögon. Två kullsyskon kvar och sedan är alla kollade.

Ögonlyste även Nebraska igen, inför planerad parning om en månad lite drygt (tror jag) och hon hade också utan anmärkning.

 

Att köra en Ferrari!

Att ha Canada i spannet, på sin givna plats som ledarhund, det är som att köra en Ferrari. Känslan är storslagen. Det går fort, smidigt och med väldigt liten styrning sveper man fram nästan en decimeter ovanför spåret. Det är sant. På riktigt.
Hon vet precis vad hon ska göra i varje given situation, hon får hela spannet att prestera sitt yttersta, hon är lyhörd för minsta vink hon kan mitt kroppspråk , hon agerar innan du hinner ge henne kommandot, , för hon vet. Hon är född till detta. Born to lead. Canada skulle nog kunna leda ut hela spannet på isflak om hon ville, de litar på henne så till pass. Hon styr dem med små medel och förtroendet är fullkomligt.
Det är nästan så man blir religiös på att köra en sådan här hund. Det är en upplevelse. Hon sätter tonen för hela teamet och får dem alla att ge sitt yttersta. Jag önskar att jag kunde ta på mig äran för Canadas otroliga förmåga, men hon är född sån. Hon har faktiskt inte fått någon träning alls, med åren har erfarenheten gjort henne tryggare. Men hon var 6 månader när hon ledde ett sexspann med vuxna hundar första gången och hon gjorde det med sådan självklarhet och utan tvekan att vi var helt lyriska!
Har jag berättat historian om Canada för er? Hon var 4 månader när hon gjorde sitt först utfall, attackerade Snö bakifrån, högg tag i hans nacke och hängde sig kvar. Nej det var inte gulligt, inte alls. Hon var fly förbannad, utan synbar orsak. Snö såg helt frågande ut med en hysteriskt vansinnig 4 månaders hängandes på ryggen.
Hon hittade egna sätt att hantera sina inre konflikter, stereotypiska beteenden heter det. Som att springa runt, runt poolkanten när Snö simmade. Till slut kunde jag inte ta med henne till Åre hundrehab då hon blev helt manisk i sitt springande runt poolen. Gick inte att bryta och fysiskt hindrade du henne så fick hon panik.
Beteendet både eskalerade och förvärrades, attacker bakifrån utan provokation, skadorna på de andra hundarna blev större. Man behöver inte vara en beteendevetare för att förstå att detta inte var normalt. Efter en sådan här ”attack” så blev hon helt förstörd, ledsen och uppgiven. Hela hon skrek efter hjälp och jag stod helt maktlös. Det var uppenbart att hon inte kunde styra sina impulser, att hon inte kunde låta bli, att hon var ett offer för sig själv.
Kunde hitta henne stirrandes in i väggen, tom i blicken. När jag tog på henne rykte hon till. Hon sökte upp ofta upp mig, borrade in sitt huvud mot mitt bröst, tankade energi och kärlek. Flydde från sig själv och världen en stund. Hon lärde sig att detta var enda sättet att få ro och sökte upp mig allt oftare för att för en stund få försvinna. Det var ofattbart jobbigt att vara henne och min maktlöshet lämnade mig sömnlös. Ingen beteendeterapi i världen hjälpte, gjorde allt. Precis allt.
Hjärntumör? Måste vara något i hjärnan som är fel. Pratade med Strömsholm, med många kunniga. Alla stod lika rådvilla. En hjärnröntgen var nästa steg. Men, först, ett sista halmstrå. En homeopat, som gjorde en grundläggande utredning på hennes liv och historia, hon var då 1,5 år gammal. Blev solklart, hur kunde jag missa det? Chock.
När hon var 10 veckor gamal voltade vi med bilen, hon och jag. Jag blev chockad och sjukskriven en tid. Canada var min stora tröst, hon låg på mitt bröst föga 10 veckor gammal, genom ångestattacker och dödsångest. Hon höll mig i handen genom hela min bearbetning. Men ingen höll henne, hon blev naturligtvis också chockad. Chock ändrar nervinpulser, det skapar obalans i serotonin, förändrar signalsubstanserna. Detta vet ju jag. Och visst gav jag henne en efterchocksbehandling där och då, för de visste ja jag att jag skulle. Men sen släppte jag det, glömde. Men hennes chock var så stor att det inte räckte med en vanlig simpel efterchocksbehandling. Hela hennes konstitution var ju förändrad.
Vi satte in en kraftig efterchocksbehandling på tre dagar. Sedan dess har hon inte haft en attack, inte en stirra i vägen, ingen ångest. Tänk va. Hon har istället blivit en av de mest stabila hundarna vi har, bråkar ogärna, bryter konflikter och skapar harmoni i flocken. Pålitlig, trygg och väldigt kärleksfull. Hon är fantastisk och jag är sååå glad för henne, hon tillför oss så mycket.
Hon är fortfarande känslig för stress och jag måste se till att hon får tid för återhämtning efter stress. En av sviterna från chocken vi inte slipper undan. Hon kommer fortfarande till mig när livet blir för mycket, borrar in sitt huvud, sitter alldeles stilla och tankar. Men nu är det inte ångest, utan bara kärlek och tacksamhet. Må kanske romantisera, men Canada vet att jag till slut hjälpte henne, hon har den där känsligheten, hon förstår saker.
Vi har gjort en resa tillsammans, vi förstår varandra utan ord. Har ett band till den här hunden som ord inte kan beskriva. Hon är helt fantastisk. 
Förra våren fick hon valpar och hon leder dem genom livet med sådan trygghet och självklarhet, älskar dem oändligt och försvarar dem när de behöver. Hon är hård men rättvis och är en underbar ledare i stora hägnet, hon sätter prägel på hela gruppen – i en väldigt positiv mening! 

Hennes valpar, de är mjuka som bomull, väldigt signalkänsliga, kloka och smarta. Härliga unghundar nu som testar sina vingar, allt medan övervakar på håll. Kan de leva upp till att vara hälften så bra hundar som sin mamma så är de otroliga :)

Canada med sina valpar förra våren, rollen som mamma trivs hon i och har långt ifrån släppt. Hon både fostrar och pysslar om sina valpar på daglig basis och de älskar sin mamma så. Är häfigt att få se ett så fint samspel. 
Canada med sin ena valp Leya
Canada var skadad två veckor i vintras, hejsan hoppsan, spannet föll i bitar. Vi satte fram andra hundar på hennes plats. Hundar som gått fram tillsammans med henne. Men utan henne var det helt lost. Visst gick de framåt (för de mesta) och tog väll höger och vänster efter lite uppmuntran, men spannets märg, själ, driv var borta. Det var fascinerande samtidigt som skrämmande att få svart på vitt att det var Canada som höll ihop hela spannet så pass.
 
Vi insåg att vi måste lära dem att gå utan henne, hon kommer inte alltid att finnas här. Så nu har några av hennes barn (Leya och Töya) fått gå i träning fram, utan sin mamma Canada och de stora stora kliv framåt. Spännande att se, om de en dag kan fyllas sin mammas skor, med dubbla strumpor och så förstås….
Det finns ledarhundar och det finns ledarhundar. De finns de som går längst fram i ett spann och kan höger och vänster och de finns de som leder sitt spann med både känsla och finess. De som nästan verkar ha ett sjätte sinne för det, de som är födda för att göra det.

Vår bästa tid är nu!

Fantastisk april väder! Solen strålar från en klarblå himmel varenda dag, kylan håller snön i sitt grepp och vi njuter och åter NJUTER!
Tänk er själva, det bästa av två världar, vinter och alla dess aktiviteter, men med solens varma strålar, med vältränade hundar som vi bara nyttjar för solskens turer (då tävlingssäsongen är slut), kravlöst för oss likväl hundar. Vi delar gemenskapen och glädjen över snön och bara njuter av varandras sällskap! 
Härligt är att se hundarna utsträckta i snön efter en tur upp på fjället, kisande mot solen, sträcker ut sig, njuter. De tycks säga, det här gjorde vi bra, det blev en bra säsong, nu tar vi semester!
 
Töya i solskenet
Här komer bilder från turen i onsdags, en helt vanlig onsdags eftermiddag - tänk va! Man får nypa sig i armen att man har det så här himla bra. Kan fortfarande inte greppa att vi bor med dessa förutsättingar. Jag och Tobbe åkte ut tillsammans med en bekant till oss.
 Bilden är tagen några km från vår gård, vi har kört upp hit på mindre änn 30 minuter och är då helt omringade av fjäll. Detta är mitt hem, kan inte bli lyckligare!
Mitt spann främst med Canada och Nebraska (som börjat gå som ledarhund med stor framgång). Vill också tillägga att Nebraska för mindre än 3 månader sedan inte kunde se Canada utan att göra utfall. Nu går de tryggt sida vid sida OCH sammarbetar väldigt fint. Hemligheten? TID! Nebraska behövde bara landa från sin unghunds tid och inte pressas. En viktig läxa jag lärt mig, att när relationer knasar mellan hundar, ska man vara lika försiktig med att pressa fram en relation till att dömma ut en relation. Ofta behöver de bara få tid. Tid.
 
24 malamuter på tur, ganska häftigt faktiskt
 
Lycklig i hjärta och själ, på ett fjäll med mina hundar, min man och solsken. En helt vanlig onsdag. Livet är underbart.