Världens tuffaste tjej

I måndags morse åkte jag och Nebraska ned till Strömsholms djursjukhus för en bedömning av hennes vänstra bakben som hon bröt förra sommaren.
En tidig juni morgon låg hon och sov på kojtaket och rullade förmodligen i sömnen av taket och föll olyckligt på en sten och bröt benet  både på ett olyckligt sätt och på tre ställen. Efter en misslyckad operation på Strömsholm fick det göras en andra operation 2 veckor efter den första, sedan väntade röntgen varannan vecka i några månaders tid tillsammans med absolut bur vila och hon blev buren överallt.
Under semester i Visby, buren av husse
 
Nebraska nyopererad förra sommaren

Nu drygt ett år senare var de dags att följa upp. Målsättningen var att operera ut titanplattan och skruvarna, detta för att undvika köldskador vintertid av metallen i benet. Röntgen visade på att benet läkt bra och att en operation för att ta ut plattan och skruvarna var möjlig. Så vi fick en tid nästföljande morgon.

 
Titanplattan och skruvarna som ska opereras ut
 

Hon gör en liten vridning ut av tassen när hon rör sig, men benet i sig är rakt, så det är ett rörelsemönster hon lärt sig när benet varit gipsat. Detta ska vi nu försöka få bort.

Nebraska operades med framgång och jag fick hämta ut en något vinglig men positiv tjej i tisdag kväll. Med skruvarna och plattan i en påse åkte vi hem till min mamma för att spendera natten och sedan köra hem på onsdag morgon. Natten blev en tuff för henne, hon fick panik hur hon än låg och benet värkte ohyggligt. Jag sov på golvet med henne, kunde distrahera henne från smärtan korta stunder med kliande på de friska benet och mjuka ord och små sånger.

 

Plattan och skruvarna som opererats bort

Nebraska måste vara världens tuffaste tjej, hon har genomgått så mycket smärta, så många prövningar och utsatts för så många undersökningar – alltid med ett svansviftande. Hon var 8 månader när hon bröt benet och med så mycket energi i kroppen var det en prövning för både henne och oss att hålla henne mentalt frisk vid total stillhet under flera månader. Jag är så stolt över henne och hon har växt sig stor i mina ögon, att genomgå både mental såväl som fysisk smärta och ändå bibehålla en så positiv inställning till livet, omgivningen och människor är underbart. Så jag hoppas i framtiden kunna ta valpar på henne, men först ska vi höftledsröntga henne och senare dragmeritera henne.

Nebraska

På tal om tuffa tjejer, så var det oundvikligt att inte kastas omkull av sorg för Alaska. Att komma ned till Strömsholm var som att gå rakt in i en väg. Visste att det skulle påverka mig, men var helt oförberedd på att mattan totalt skulle dras under benen på mig vid bara åsynen av sjukhuset. Jag blev iskall i kroppen och tårarna kom omedelbart. På en sekund var jag tillbaka till de där dagarna, allt spelades upp framför mina ögon. Alaskas tyngda steg när vi gick in på sjukhuset, väntan på veterinären, hur jag lämnade henne där, helt ovetande att hon aldrig skulle lämna sjukhuset igen.

Tog mig en lång stund i bilen innan jag kunde samla mig och ens gå in i receptionen på sjukhuset. Det tog mycket på mig att spendera tid på Strömsholm, bilder fladdrade förbi ständigt förbi mitt inre och en obehaglig känsla lämnade mig inte. Tänkte på beslutat jag var tvungen att ta, henne sista timmar, och allra mest på de sista minutrarna i min famn.

Jag har kunnat förlika mig med en del gällande henne, att hon inte hade ett längre liv än så, att hon nog var ok med att gå vidare, att den tiden hon hade hos oss var större än livet själv har varit fina plåster på såren. Men något jag inte kan med, är att hon fick sluta så, på ett djursjukhus med massor av smärta. Att hon fick ha det så jobbigt i de sista, att jag inte förskonade henne det smärtar mig enormt.

Att jag inte kunde ge henne de fina avslut Fortezza faktiskt fick (med många farväl och kärleksförklaringar, lugn och ro och allt det goda i livet den sista tiden) är outhärdligt, hon förtjänade det och jag kunde inte ge henne det. Då jag visste att Fortezza gick slutet på sin tid till mötes samtidigt som Alaska hade sin brutna käke så var de oundvikligt att jag la med tid på Fortezza då. Minns hur jag strök Alaska över huvudet och sa tröstande till henne ”Du kommer få leva i alla fall, detta kommer vi ta oss ur”, med tanke på Fortezzas omöjliga situation. Den meningen förföljer mig.

Alaska

Bara tanken av att hennes sista natt i livet var i en bur och inte hos mig i en säng gör mer än ont än några ord ens i närheten kan beskriva. Alla dessa känslor och minnen slog emot mig med stor kraft igen, jag var inte alls beredd. Sorg är mäktigt.

Nu ligger Nebraska här bredvid, hon är i allra högsta grad precis lika tuff som Alaska. Jag ligger bredvid henne på golvet, när jag stryker henne över kroppen och hon borrar in huvudet under min haka så slutar hon att oroligt pipa. Det är en mäktig känsla, att vara någons stora trygghet, att vara den som kan plåstra på såren och få livet att kännas bättre. Att vara någons huvudperson och uppleva fullkomlig kärlek. Känner Nebraskas hjärta slå, hennes nos in borrad under min haka, tänker att det är väldigt mycket man får och där och då överskuggar det allt annat. Det är faktiskt värt det. Tusen gånger om.

För om man känner sorg, så har man älskat.

 

Fortezza tillsammans med mig några veckor innan hon somnade in
 
 
#1 - - Malin:

Känner så igen den obehagliga känslan i hjärtat...de kan konsten att beröra oss. Stor kram till er och lycka till Nebraska!! :)

#2 - - Carina:

Så skönt att allt gick bra med Nebraska, glad för er skull. Förstår hur du kände dig där på sjukhuset. Men jag vet oxå att Alaska hade världens bästa liv med dig, precis som Fortezza.
Stora kramar från mig och grabbarna

#3 - - Elisabeth:

Det gör fortfarande så ONT...