Höst

Sa till Michelle i förrgår, ”Jag är så himla glad att det är höst, jag går liksom bara runt och är lycklig över det.” Är det normalt? Tycker mig bara höra klagan om höstens antågande och lovprisande av sommaren.

Hösten bjuder på så ett så otroligt vackert färgskådespel, luften är krispig och frisk, på morgonen ligger ett tunt lager av gnistrande frost över gräsmattorna. Vad är inte att älska?

Åtta hundar redo för ett träningspass

Vi har äntligen kommit igång med körningen av hundarna på allvar, vi har ett 8-spann som vi hoppas ska gå 300km polardistans i februari och det kräver en hel del av både hundarna och mig. Det gäller att börja i rätt ända, att få hundarna i ett positivt läge, att känns sig trygga med varandra, med oss och i selarna. Sådant får man inte stressa.

Vi släpper ut alla de hundarna som ska gå i spannet (mellan 8-10 hundar) lösa, de får värma upp själva genom att traska runt på gården. Vi selar på dem en efter en och de får sedan springa lösa igen. På de viset får de även hälsa på varandra och bli avklarade med allt det sociala. Sedan sätter vi upp dem en efter en på stamlinan och när alla står redo är det uppvärmda, lugna och avslappnade hundar som sticker iväg när vi ger signalen.

Sam ligger och väntar på sin dragpartner och att komma iväg. Vi startar från vår gård, detta är nedan för hundgårdarna.

För mig är det viktigt att behålla en låg stressnivå och harmoniska hundar när man ska köra, detta minskar skaderisken och det utesluter överslagshandlingar på varandra. Eftersom hundarna ska jobba under 100 tals mil tillsammans under säsongen vore det rent dumt att inte ge dem tid i starten att bli ett bra team. Jag vill kunna lita på alla hundarna, tillsammans, att stå på fjället långt från civilisationen med hundar som det finns potentiell risk att de rycker ihop är inte ett alternativ. Det vill jag inte utsätta varken mig eller dem för. Så därför vill jag att alla hundarna ska kunna umgås lösa tillsammans först, sedan kan jag sela på dem och sätta upp dem på linan och allt är frid och fröjd.

 

Det tar lite längre tid kanske, men är väl värt det och dessutom roligt att se hundarna tillsammans. Blir en extra stund tillsammans och en del av arbetet, så de extra 15 minutrarna är faktiskt en bonus för oss alla.

Höstträningen innbär många stopp för vattning och kontroll av att alla mår gott

Nebraska kämpar på här hemma, med att vara stilla. Hon håller för de mesta på att krypa ur skinnet på sig själv – den tjejen har energi för ett helt kompani. Vi fick hennes röntgensvar och hon hade A-höfter och UA på armbågar, sååå gott att få veta! Så nu är det meritering för damen, planen är att hon ska gå dragprov 10 och dragprov 60, långdistanserna får hon stå över.

Miss Idita och Modig har fyllt 1 år, den 28 september. Helt otroligt vad fort tiden går!

Modig
 
Miss Idita

Världens tuffaste tjej

I måndags morse åkte jag och Nebraska ned till Strömsholms djursjukhus för en bedömning av hennes vänstra bakben som hon bröt förra sommaren.
En tidig juni morgon låg hon och sov på kojtaket och rullade förmodligen i sömnen av taket och föll olyckligt på en sten och bröt benet  både på ett olyckligt sätt och på tre ställen. Efter en misslyckad operation på Strömsholm fick det göras en andra operation 2 veckor efter den första, sedan väntade röntgen varannan vecka i några månaders tid tillsammans med absolut bur vila och hon blev buren överallt.
Under semester i Visby, buren av husse
 
Nebraska nyopererad förra sommaren

Nu drygt ett år senare var de dags att följa upp. Målsättningen var att operera ut titanplattan och skruvarna, detta för att undvika köldskador vintertid av metallen i benet. Röntgen visade på att benet läkt bra och att en operation för att ta ut plattan och skruvarna var möjlig. Så vi fick en tid nästföljande morgon.

 
Titanplattan och skruvarna som ska opereras ut
 

Hon gör en liten vridning ut av tassen när hon rör sig, men benet i sig är rakt, så det är ett rörelsemönster hon lärt sig när benet varit gipsat. Detta ska vi nu försöka få bort.

Nebraska operades med framgång och jag fick hämta ut en något vinglig men positiv tjej i tisdag kväll. Med skruvarna och plattan i en påse åkte vi hem till min mamma för att spendera natten och sedan köra hem på onsdag morgon. Natten blev en tuff för henne, hon fick panik hur hon än låg och benet värkte ohyggligt. Jag sov på golvet med henne, kunde distrahera henne från smärtan korta stunder med kliande på de friska benet och mjuka ord och små sånger.

 

Plattan och skruvarna som opererats bort

Nebraska måste vara världens tuffaste tjej, hon har genomgått så mycket smärta, så många prövningar och utsatts för så många undersökningar – alltid med ett svansviftande. Hon var 8 månader när hon bröt benet och med så mycket energi i kroppen var det en prövning för både henne och oss att hålla henne mentalt frisk vid total stillhet under flera månader. Jag är så stolt över henne och hon har växt sig stor i mina ögon, att genomgå både mental såväl som fysisk smärta och ändå bibehålla en så positiv inställning till livet, omgivningen och människor är underbart. Så jag hoppas i framtiden kunna ta valpar på henne, men först ska vi höftledsröntga henne och senare dragmeritera henne.

Nebraska

På tal om tuffa tjejer, så var det oundvikligt att inte kastas omkull av sorg för Alaska. Att komma ned till Strömsholm var som att gå rakt in i en väg. Visste att det skulle påverka mig, men var helt oförberedd på att mattan totalt skulle dras under benen på mig vid bara åsynen av sjukhuset. Jag blev iskall i kroppen och tårarna kom omedelbart. På en sekund var jag tillbaka till de där dagarna, allt spelades upp framför mina ögon. Alaskas tyngda steg när vi gick in på sjukhuset, väntan på veterinären, hur jag lämnade henne där, helt ovetande att hon aldrig skulle lämna sjukhuset igen.

Tog mig en lång stund i bilen innan jag kunde samla mig och ens gå in i receptionen på sjukhuset. Det tog mycket på mig att spendera tid på Strömsholm, bilder fladdrade förbi ständigt förbi mitt inre och en obehaglig känsla lämnade mig inte. Tänkte på beslutat jag var tvungen att ta, henne sista timmar, och allra mest på de sista minutrarna i min famn.

Jag har kunnat förlika mig med en del gällande henne, att hon inte hade ett längre liv än så, att hon nog var ok med att gå vidare, att den tiden hon hade hos oss var större än livet själv har varit fina plåster på såren. Men något jag inte kan med, är att hon fick sluta så, på ett djursjukhus med massor av smärta. Att hon fick ha det så jobbigt i de sista, att jag inte förskonade henne det smärtar mig enormt.

Att jag inte kunde ge henne de fina avslut Fortezza faktiskt fick (med många farväl och kärleksförklaringar, lugn och ro och allt det goda i livet den sista tiden) är outhärdligt, hon förtjänade det och jag kunde inte ge henne det. Då jag visste att Fortezza gick slutet på sin tid till mötes samtidigt som Alaska hade sin brutna käke så var de oundvikligt att jag la med tid på Fortezza då. Minns hur jag strök Alaska över huvudet och sa tröstande till henne ”Du kommer få leva i alla fall, detta kommer vi ta oss ur”, med tanke på Fortezzas omöjliga situation. Den meningen förföljer mig.

Alaska

Bara tanken av att hennes sista natt i livet var i en bur och inte hos mig i en säng gör mer än ont än några ord ens i närheten kan beskriva. Alla dessa känslor och minnen slog emot mig med stor kraft igen, jag var inte alls beredd. Sorg är mäktigt.

Nu ligger Nebraska här bredvid, hon är i allra högsta grad precis lika tuff som Alaska. Jag ligger bredvid henne på golvet, när jag stryker henne över kroppen och hon borrar in huvudet under min haka så slutar hon att oroligt pipa. Det är en mäktig känsla, att vara någons stora trygghet, att vara den som kan plåstra på såren och få livet att kännas bättre. Att vara någons huvudperson och uppleva fullkomlig kärlek. Känner Nebraskas hjärta slå, hennes nos in borrad under min haka, tänker att det är väldigt mycket man får och där och då överskuggar det allt annat. Det är faktiskt värt det. Tusen gånger om.

För om man känner sorg, så har man älskat.

 

Fortezza tillsammans med mig några veckor innan hon somnade in
 
 

Endorfiner

Vilken helg! Vilka människor! Vilka hundar!

Jag har haft en helt underbar helg! Vi har haft Musherskola på Hundsteg, i våra lokaler i Sulviken och det har varit strålande sol och minusgrader.

Musherskolan har innehållit allt från föreläsningar på hundens beteenden till dragträning, hundens fysik, valpens dragträning, utrustning till långdistanskörning. Såklart har det körts hund, grillats korv och skrattats en hel massa.

Schitsa med husse Göran. Extra roligt var att få återse en av Canadas valpar, som tillsammans med Husse deltog på Musherskolan. Schitsa som kallades "lilla grönis" hos oss, då hon liknade en grönlandshund i sin teckning på kroppen.

Det har varit en helt underbar grupp på ca 20 personer med hundar som deltagit och stämningen har varit härligt positiv. Främst har de varit polarhundar och dess ägare, men en del andra raser har också deltagit roligt nog! Flatcoated retriever, Puli, Laekenois, Groenendael, Schäfer till exempel.

Att få ägna en helg till att hjälpa andra utveckla sitt drag och sammarbete med sina hundar är en lyx och ett privilegium, jag har njutit av varje sekund. Så himla roligt och deltagarna har gett tillbaka så mycket med sin energi och vetgirighet. Så kul!

På gården har de bott folk i våra stugor, i tält och husvagnar, en go stämning på deltagarna och likaså hundarna. Är gott att se så många hundar samsas på samma yta och komma alldeles utmärkt överens, det mycket tack vare lugna och duktiga förare som hanterat dem på ett imponerande sätt.

Ja, jag är helt enkelt lyrisk över en helg fylld av allt de bästa i livet, solsken, minusgrader, hundar, trevliga och positiva människor och ämnet drag. Luften vibrerade av förväntningar från hundägarna och hundarna, jag njöt. Så stort tack till alla som kom och bidrog till en toppen helg!

Vi fick väldigt fin feedback och goda recensioner, många kom fram och gav oss lovord över vår utbildning och det var kalas fin grädde på moset på en sådan toppen helg.

Förutom jag själv som föreläst har vi haft toppklass föreläsare som deltagit under helgen och delat med sig av sin kunskap och erfarenhet.

 
Frida Lundin, Fysioterapeut från Åre Hundrehab berättade om hundens fysik, träning, massage, streching och vikten av balansträning för kordinationen och alla små muskler i kroppen - som draghunden har stor glädje av i sitt arbete i selen!
 
 
Frida visade en suveränt bra 3 minuters massage och streching att göra efter en dragtur
 
 
Karina Andreassen från kennel Night trail föreläste om utrustning och vikten av RÄTT utrustning. Men tydlighet och övertygelse lotsade hon deltagarna genom utrustningens jungel.
 
 
Givetvis blev det turkörning tillsammans och möjlighet att testa olika fordon som cykel, kickbike och trehjuling
 
 
Nisse Uppström och Fredrik Neiman föreläste om långdistans, men mycket humor en enorm erfarenhet och inlevelse fick deltagarna ta del av den facinerande träningsvärlden av ett långdistans spann
 
 

Så från 40 graders plusgrader och Las Vegas till fjällen och 2 minus – underbara kontraster. Nu kör barmarks träningen igång på allvar och jag är såå laddad!