Vad händer i Sulviken?

Just nu är det lite upp och ned vända världen här i Sulviken. Hundarna ligger i träning som planerat, men de bor inte där de brukar bo riktigt. Till exempel så har vi Frost med en trasig tass inne på heltid just nu.

Nebraska och Maximus bor i stora hägnet själva (där stora flocken annars brukar bo). Nebraska bor där för att hon ska börja röra på sig mera och träna sitt ben. Tillsammans med Maximus blir det inga häftiga lekar eller snabba svängar, men utrymmet finns för henne att öka sina rörelse på ett naturligt sätt under hela dagen. Det ger henne också mer sysselsättning än i en liten hundgård, då hon mer eller mindre varje dag får se spannet sticka iväg utan henne så kan man lugnt påstå att hon är frustrerad. Men i hägnet finns lite att sysselsätta sig med i alla fall.

Vi har kommit igenom de första kritiska 3 veckorna och får nu börja träna upp hennes ben, så första steget blir som skrivit att få henne att naturligt börja använda benet mera. I nästa vecka ska hon få börja lite cykelträning vilket kommer ge med statisk muskel träning. Jag hoppas att till jul ska hon kunna gå i spannet igen!

Nebraska och Maximus

Att ha 17 hundar är ett stort arbete, att ha hundar i flock är ett ständigt pågående arbete. Relationer förändras, omständigheter förändras, hundar förändras, det är så levande det kan vara att ha hundar i flock.  Man måste hänga med i förändringarna, man måste vara följsam i sina hundars utveckling, och man måste vara medveten om att man bara kan skapa förutsättningar för relationer att bildas. För om hundarna inte vill vara vänner, nej då blir det de inte.

Matdags i hägnet (bilden tagen tidigare när vi hade stora flocken i hägnet)

Tack vare vårt stora hägn kan vi faktiskt tänja på dessa gränser, för där finns plats att leva sida vid sida. Några av våra hundar fungerar ypperligt bra i stora hundhägnet men i en mindre hundgård fixar det de inte, för att de helt enkelt är för trångt för dessa två individer att leva tillsammans. Och det säger nästan sig självt, att om jag ska bo med någon som kanske inte är så lik mig eller min bästa vän, så kommer det fungera mycket bättre i en stor herrgård där vi kan leva sida vid sida men utan att behöva intensivt umgås. Då kan vi till och med vara vänner, för vi är inte påtvingade varandra. Men i en liten etta skulle vi helt säkert gå varandra på nerverna och bråka jämt.

Men nu kan även vänner få en fnurra på tråden och speciellt när man har hundar i flock som inte är familj (vilket egentligen är högst onaturligt för en hund), och när de faktiskt lever på en instängd yta och deras levnads situation är något som jag ändå skapat. Då blir det ibland fnurror på trådarna. Och då kan vi skapa förutsättningar för dem att lösa dem.

Utrymme är bland de viktigaste för att hålla hundar i flock

Just nu har vi en liten sådan situation. Talila började löpa och det ställde många saker på sin spetts. Talilas hormoner spillde över och hennes och Canadas relation tog mycket stryk av detta. Talila tyckte sig vara störst bäst och vackrast, provocerade Canada hårt och deras relation blev mycket spänd. Så vi valde att dela på dem under hennes höglöp och efterföljande veckor för att få hennes hormoner att lägga sig.

Tyvärr så lyckades de under den här tiden bygga upp en ganska stor frustration gentemot varandra och de visade tydligt sina känslor mot varandra på varsin sida av hundgårds staketet när tillfälle gavs att de ena eller andra var ute på gården lös.

Med tanke på att detta är våra två ledarhundar för säsongen så vore det ganska bra att få deras relation på banan igen. Men att bara släppa dem samman igen efter veckor isär och med uppbyggd frustration mot varandra kändes vågat, det skulle kunna gå men det skulle också kunna ödelägga deras relation för all framtid.

Vi satte dem i varsin hundgård, men i hundgårdar som angränsar till varandra med enbart ett staket. Canada fick vara i sin hundgård först tillsammans med sina valpar, vilket stärkte hennes känsla av boplats och samtidigt satte Talila i ett form av naturligt underläge. Talila fick även bo i sin hundgård tillsammans med Is som har en naturlig pondus och är tillsammans med Canada de äldsta i stora flocken, så detta hjälpte till att påminna Talila om sin gamla flocksituation och plats i den.

När vi släppte in Talila i hennes del av hundgårdenn så tittade hon snabbt åt Canada och konstaterade att hon var där, men undvek tydligt konfrontation med henne. Ganska intressant med tanke på när hon varit i eller lös utanför hundgården (med Canada i hundgården) har gjort fullskaliga utfall och varit helt hysterisk. Det var tydligt att nu var det andra regler som gällde.

Så småningom så blev det en viss ”showdown” vid staketet, där båda stod på stela ben och morrade dovt till varandra. Det här beteendet kom och gick under följande dagar, men minskade i intensitet och man riktigt kunde se hur de accepterade varandra igen, blev påminda om att de faktiskt tyckte om varandras sällskap.

Talila till vänster, Canada längst till höger med två av sina valpar (svårt att fota dem utanför hundgården, de blir så uppspelta)

Under tiden de bor så här så får de givetvis mat och det sker påselning och dragträning. Situationer som är väldigt intensiva och med stresspåslag, situationer som lätt utlöser aggression. Men de fungerar väldigt fint och de har släppt sitt agg mot varandra.

Vi bytte även plats på dem i dessa hundgårdar, för att de inte skulle bli för stationerade i en av hundgårdarna och därför kunna börja uppvisa revirhävdande beteenden men framför allt för att de skulle leva på varandras boplatser och bland varandras dofter hela tiden.

Detta innebär att alla dessa individer som nu går i tre hundgårdar bredvid varandra är de som ingår i den stora flocken. Nästa vecka ska vi placera tillbaka dem i hägnet och förhoppningsvis lägger sig lugnet i Sulviken igen.

 
 
 
 
#1 - - Emma:

Det är väldigt spännande att läsa om gruppdynamiken i er flock må jag säga!