Modita!

Modig och Miss Idita, ler och långhalm. Då de två aldrig tycks lämna varandras sida så kallar vi dem ofta Modita, går liksom fortare att säga än Modig och Miss Idita, eftersom man alltid nämner de två samtidigt.

De är våra små maskrosbarn, de kom i en minst sagt rörig tid. Under deras första 6 månader så flyttade vi till gården, Fortezza fick cancer och lämnade oss, Alaska bröt käken och lämnade oss. Jag brände ut mig. Det var väldigt mycket som skedde runt ikring och de två fick inte riktigt den träning som våra valpar annars brukar få. Men oroa er inte, kärlek fick de, i överflöd, förmodligen av just samma anledningar.

Vi brukar skämta och säga att de är våra ”hippie barn”, för de växte upp i ständig förändring och med få regler eller ramar. De lullade runt här på gården under vintern tillsammans och sysselsatte sig själva alldeles ypperligt i snön. De bodde inte i hundgård fören de var 6 månader, all tid ute spenderade de

Utanför vårt köksfönster i vintras

De lärde sig aldrig att man inte fick hoppa på folk, inte heller att man skulle sitta när man fick mat, de fick ingen ensamhetsträning och oavsett hade de ju alltid varandra, de brast i deras miljöträning och de märks på dem idag när det är 1 år gamla och inte riktigt hanterar förändringar och nya miljöer särskilt bra.

Juldagen! Miss Idita vid vårt vildmarkscamp, trötta och nöjda ihopullade bredvid varandra efter en stunds bus på isen. Hit kom de på skoter, medans de övriga hundar drog släden hit.
 
Senare samma kväll framför badtunnan. De var och är verkligen som ler och långhalm och även om de saknade miljöträning och lydnadsträning så var de alltid med när vi var på tur och alltid lösa. Ganska fin uppväxt ändå =)
 
MEN de är världens goaste, finaste individer och har en underbar ”free spirit” mentalitet.  De är så sköna tillsammans, tror de kommer gå genom hela livet och hålla varandra i handen. Modig med sitt stora nallebjörn lika utseende och Miss Idita som den näpna och smäckra varelsen hon är. Modig är nog världens snällaste hund, finns inte ett ont ben i honom och han älskar att vara nära och mysa. Miss Idita är lite mera vass, mera tjej om man vill, hon har lite skinn på näsan och får hon chansen att bestämma lite över valparna så gör hon det gärna. Men båda är väldigt mjuka och följsamma, språksäkra och oerhört lätta att ha göra med i flocken.

Nu håller vi på efter bästa förmåga att kompensera för deras minst sagt fria uppfostran. Det tar lite längre tid att träna bort invanda beteenden, men så sakteligen lär dig sig att inte hoppa på människor, att sätta sig när man kommer med maten och att möta världen med trygghet.

Modig i lördags, innan de for ut på en 3.5 mila tur. Modig blir nog ingen ledarhund, men en lojal teamdog helt säkert. Lite lugnare än sin syster men med god arbetsvilja
 
Idita i lördags innan turen. Hon har redan trots sin unga ålder ibland redan fått gå som ledarhund bredvid Canada och hon har imponerat på oss alla. Den här tjejen har nog det där lilla extra. Ska bli spännande att se henne utveckling som ledarhund.
 
 
 
 
 
 
 
 

9 mil, minusgrader och en del snö

I onsdags började de första stora flingorna singla ned, det var 5 minusgrader och snart lade det sig ett tjock vitt täcke över marken. Allt blev vitt gnistrande vackert!

Sedan i torsdag så har jag haft instruktörseleverna i Sulviken, ämnena har varit raskunskap och etologi.  En härlig klass med glimten i ögat! Snön har fortsatt vräka ned och det har känts mer som december än oktober. På fredagen drog en storm in och snön drev till ordentligt, det blåste så man knappt kunde gå upprätt och att vara inne vid öppen spis och föreläsa kändes gott. Tack vare snöovädret fick vi en extra övernattande elev som blev insnöad, vägen till hennes stuga stängdes på grund av snö och blåst. En annan av våra elever fick hyra en bil då husbilen de hade med sig hade sommardäck.

En bild från de hundmöten eleverna fick observera (Ängla 8,5 år och Balder 1 år)

Hundarna fick gå på snö för första gången och de kalla minusgraderna gjorde sig helt klart uppenbara med pigga och ivriga hundar. Under helgen kördes hundarna 9 mil och det är vår hittills längsta genomkörare. Ängla blev halt tyvärr (mellanhänderna som tar stryk) och Tö tyckte det var lite väl långt sista milen och ville inte mera, så han fick springa bredvid spannet. Övriga hundar jobbade på utan problem och med glädje.

Resultatet av dessa två hundar var inte helt oväntat, Ängla är 8,5 år och jag vet att hon kommer kräva extra omvårdnad för att hennes kropp ska tåla en hård träningssäsong, vi ger henne alla förutsättningarna så får vi se vart det slutar. Att hon vill är det ingen tvekan om, sin ålder till trots så är hon en av de mest motiverade och arbetssamma hundarna i spannet.

Tö, ja Tö, han är nog ingen långdistansare i blodet. Han har inte riktigt det ”draghuvudet” och  det heller inte i sig att gå och gå och gå. Så han till skillnad från Ängla har en utmärkt fysik men jag vet inte om han rent mentalt kommer tåla en hård träningssäsong och att gå 30 mil på ett par dygn. Men precis som Ängla så ger vi han pepp och förutsättningarna, men sen måste han vilja själv.

Vi är i början av säsong och träning, med ännu mycket tid att jobba med hundarna både fysiskt och mentalt.

Påselning på lördag, med oss var Rasmus och Karina från Night trail med 11 hundar och så SuperSven med sina två. Fint väder, bra underlag och minusgrader.

Så framtiden får utse om det blir ett 300 eller 160 vi startar på polardistans. För att få starta i 300 krävs åtta hundar och för det behöver jag både Ängla och Tö på startlinjen.  Jag har siktet inställt på det och målmedvetet jobbar mot det, men skulle det bli att vi får starta med 6 hundar på 160 så är det helt ok. Vi tar igen det nästa säsong i så fall, då vi kommer ha både Idita och Modig med i spannet (då har de åldern inne) och vem vet kanske till och med Nebraska =)

Två frågetecken i spannet överskuggar långt ifrån de övriga 6 hundar i året tävlings spann. Canada, vår fantastiska ledarhund stod vid start och bokstavligen vibrerade av förväntan innan hon fick sätta av i spåret. Talila skriker i högan sky av glädje och Himla ylar i solig sång, Is står stadigt på marken och vet vad som förväntas av honom och han levererar alltid – lojal och pålitlig.

Innan start i fredags eftermiddag (Canada till vänster och Idita till höger, hon en mycket lovande ledarhund!)

Siktet är ännu fullt inställd på 300 och träningen fortsätter!

 
 
 
 

Vad händer i Sulviken?

Just nu är det lite upp och ned vända världen här i Sulviken. Hundarna ligger i träning som planerat, men de bor inte där de brukar bo riktigt. Till exempel så har vi Frost med en trasig tass inne på heltid just nu.

Nebraska och Maximus bor i stora hägnet själva (där stora flocken annars brukar bo). Nebraska bor där för att hon ska börja röra på sig mera och träna sitt ben. Tillsammans med Maximus blir det inga häftiga lekar eller snabba svängar, men utrymmet finns för henne att öka sina rörelse på ett naturligt sätt under hela dagen. Det ger henne också mer sysselsättning än i en liten hundgård, då hon mer eller mindre varje dag får se spannet sticka iväg utan henne så kan man lugnt påstå att hon är frustrerad. Men i hägnet finns lite att sysselsätta sig med i alla fall.

Vi har kommit igenom de första kritiska 3 veckorna och får nu börja träna upp hennes ben, så första steget blir som skrivit att få henne att naturligt börja använda benet mera. I nästa vecka ska hon få börja lite cykelträning vilket kommer ge med statisk muskel träning. Jag hoppas att till jul ska hon kunna gå i spannet igen!

Nebraska och Maximus

Att ha 17 hundar är ett stort arbete, att ha hundar i flock är ett ständigt pågående arbete. Relationer förändras, omständigheter förändras, hundar förändras, det är så levande det kan vara att ha hundar i flock.  Man måste hänga med i förändringarna, man måste vara följsam i sina hundars utveckling, och man måste vara medveten om att man bara kan skapa förutsättningar för relationer att bildas. För om hundarna inte vill vara vänner, nej då blir det de inte.

Matdags i hägnet (bilden tagen tidigare när vi hade stora flocken i hägnet)

Tack vare vårt stora hägn kan vi faktiskt tänja på dessa gränser, för där finns plats att leva sida vid sida. Några av våra hundar fungerar ypperligt bra i stora hundhägnet men i en mindre hundgård fixar det de inte, för att de helt enkelt är för trångt för dessa två individer att leva tillsammans. Och det säger nästan sig självt, att om jag ska bo med någon som kanske inte är så lik mig eller min bästa vän, så kommer det fungera mycket bättre i en stor herrgård där vi kan leva sida vid sida men utan att behöva intensivt umgås. Då kan vi till och med vara vänner, för vi är inte påtvingade varandra. Men i en liten etta skulle vi helt säkert gå varandra på nerverna och bråka jämt.

Men nu kan även vänner få en fnurra på tråden och speciellt när man har hundar i flock som inte är familj (vilket egentligen är högst onaturligt för en hund), och när de faktiskt lever på en instängd yta och deras levnads situation är något som jag ändå skapat. Då blir det ibland fnurror på trådarna. Och då kan vi skapa förutsättningar för dem att lösa dem.

Utrymme är bland de viktigaste för att hålla hundar i flock

Just nu har vi en liten sådan situation. Talila började löpa och det ställde många saker på sin spetts. Talilas hormoner spillde över och hennes och Canadas relation tog mycket stryk av detta. Talila tyckte sig vara störst bäst och vackrast, provocerade Canada hårt och deras relation blev mycket spänd. Så vi valde att dela på dem under hennes höglöp och efterföljande veckor för att få hennes hormoner att lägga sig.

Tyvärr så lyckades de under den här tiden bygga upp en ganska stor frustration gentemot varandra och de visade tydligt sina känslor mot varandra på varsin sida av hundgårds staketet när tillfälle gavs att de ena eller andra var ute på gården lös.

Med tanke på att detta är våra två ledarhundar för säsongen så vore det ganska bra att få deras relation på banan igen. Men att bara släppa dem samman igen efter veckor isär och med uppbyggd frustration mot varandra kändes vågat, det skulle kunna gå men det skulle också kunna ödelägga deras relation för all framtid.

Vi satte dem i varsin hundgård, men i hundgårdar som angränsar till varandra med enbart ett staket. Canada fick vara i sin hundgård först tillsammans med sina valpar, vilket stärkte hennes känsla av boplats och samtidigt satte Talila i ett form av naturligt underläge. Talila fick även bo i sin hundgård tillsammans med Is som har en naturlig pondus och är tillsammans med Canada de äldsta i stora flocken, så detta hjälpte till att påminna Talila om sin gamla flocksituation och plats i den.

När vi släppte in Talila i hennes del av hundgårdenn så tittade hon snabbt åt Canada och konstaterade att hon var där, men undvek tydligt konfrontation med henne. Ganska intressant med tanke på när hon varit i eller lös utanför hundgården (med Canada i hundgården) har gjort fullskaliga utfall och varit helt hysterisk. Det var tydligt att nu var det andra regler som gällde.

Så småningom så blev det en viss ”showdown” vid staketet, där båda stod på stela ben och morrade dovt till varandra. Det här beteendet kom och gick under följande dagar, men minskade i intensitet och man riktigt kunde se hur de accepterade varandra igen, blev påminda om att de faktiskt tyckte om varandras sällskap.

Talila till vänster, Canada längst till höger med två av sina valpar (svårt att fota dem utanför hundgården, de blir så uppspelta)

Under tiden de bor så här så får de givetvis mat och det sker påselning och dragträning. Situationer som är väldigt intensiva och med stresspåslag, situationer som lätt utlöser aggression. Men de fungerar väldigt fint och de har släppt sitt agg mot varandra.

Vi bytte även plats på dem i dessa hundgårdar, för att de inte skulle bli för stationerade i en av hundgårdarna och därför kunna börja uppvisa revirhävdande beteenden men framför allt för att de skulle leva på varandras boplatser och bland varandras dofter hela tiden.

Detta innebär att alla dessa individer som nu går i tre hundgårdar bredvid varandra är de som ingår i den stora flocken. Nästa vecka ska vi placera tillbaka dem i hägnet och förhoppningsvis lägger sig lugnet i Sulviken igen.