Kärlek

Maximus lägger sitt tunga huvud på mina ben, sluter ögonen och drar ett djupt andetag. Hans andhämtning är tung, det har den alltid varit när han vilar. Vi ligger i sängen och ska till och sova. Mina tankar får fritt vandra…
På mina ben i sängen, en söndagskväll i november..

Tänker på att Maximus är som en bro till Fortezza, att hans närvaro påminner om hennes. De växte upptillsammans, de delade en livstid tillsammans. När han är nära, är hon också lite nära.

Bilder flyter förbi för mitt inre, på allt vi delat, på alla hinder vi överkommit, alla utmaningar vi klarat. Måste anstränga mig för att minnas hans utfall som ung hund, hans osäkerhet, vår idoga träning för att bli kvitt osäkerheten och det utåtagerande beteendet. De känns nästan overkligt. För här på mina ben ligger världens coolaste, lugnaste och tryggaste individ. Han jag litar på med alla andra hundar, i alla lägen, han som med varsam hand uppfostrat våra valpar, han som vänder andra kinden till trotsiga unghundars utmaningar och bestämda tikars uppmaningar. Han behöver inte, för han är så trygg i sig själv och sin plats här hemma. Tänk om någon berättat det för mig då när jag stod där med lite kunskap, en stor stark hund och svettiga händer med tårar i ögonen…  Att allt han behövde var tid.

 

Det är skönt att känna någon innan och utantill, veta exakt hur de reagerar i vilken given situation som helst, känna igen alla små signaler, kommunicera utan ord. År av sammarbete mynnar ut i en tyst förståelse, där vi kan varandra, en blick räcker - kan säga så mycket. Invanda rutiner gör att saker flyter på utan att man ens tänker på det, han vet vad jag vill i varje situation, jag vet hur han vill ha det, i varje situation. Det är en skön känsla. Det är kärlek, det är år av samförstånd.

Maximus blir 9 år i januari. Tanken slår mig iskall när han ligger där på mina ben, att hans tid börjar rinna ut. Att vi närmar oss ett slut. Jag väljer att slå bort ångesten. Jag väljer att njuta av vårt samförstånd, njuta av att vi är just där vi är nu.

En konstig känsla av hyllande kommer över mig, firande av ett liv så stort och vackert. Att han har fått leva precis så här länge är fantastiskt, att han får bli gammal är underbart. Att han nu får njuta av hela sin livserfarenhet, får vara pensionär, får vara gammal – det är ju egentligen någonting oerhört fint.

Maximus kan ha 1 månad kvar att leva eller 4 år, det är det som är med gamla hundar. Man vet inte riktigt och tur är väll det.  Därför är det så himla viktigt att man tar tillvara på varendaste dag. Att man gör den viktig och att den räknas.

En dag ska han lämna mig och det kommer göra oerhört ont. Men nu ska vi glädjas av vår tid tillsammans, njuta av tyst samförstånd och skörda av en livstid av sammarbete…

Sommaren 2011 vid Kallsjön
 
 
 
 
#1 - - Carina:

Vackra, goa Max! Hela han utsrålar vishet och livserfarenhet.
Att möta blicken i sin bästa väns ögon och känna det där totala samförståndet och den oändliga kärleken är värt allt som man gått igenom tillsammans. Stora kramar till er <3

#2 - - Elisabeth:

Han har en innestående "retreat"vistelse här hos oss. Han är hjärtligt välkommen när det passar.
Love, Mom

#3 - - Husse:

Vad finns mer att säga om Maximus? En otrolig individ. Vi har många hundar, alla med sina speciella egenskaper. Maximus är liksom bara vis, väldigt vis. Och trygg. Man ser verkligen hur valparna älskar att vara med honom.

#4 - - Mona:

Så himla fint skrivet! Och så himla fin blogg! Jag blir ofta tårögd när jag läser dina inlägg, du kan verkligen konsten att beskriva vilka känslor man kan ha för sin hund/hundar! :-)

Svar: Tack snälla =)
Sandra