De vankas bröllop

Den 23 februari ska Tobbe och jag gifta oss. Det är stort, jätte stort för mig. Jag är den där tjejen som planerat sitt bröllop typ hela sitt liv. Den som nu ser framemot att få orkestrera sitt livs planerande i tre dagar. För bröllopet ska vara i tre dagar, dumt vore de annars, att bara få en dag, av sitt livs största dag.

Inbjudningarna är gjorda och med det temat och tonen för bröllopet. Det är vinter, vinter, vinter och mera vinter. Gnistrande snö, vitt, och massa glitter. Bröllopsklänningen är inköpt, brudtärnornas beställda. Michelle ska givetvis göra bröllopstårtan och provbaken har blivit många! Maximus blir ringbärare givetvis och ett specialhalsband håller på sys upp till honom och den stora dagen.

Första provbaket gjordes i augusti

Organisatör som jag är så frodas jag bland planering och strukturering. Det är ju så himla roligt! In i minsta detalj planeras allt från vigselblad till dukning och färg på blomsterflickans korg. Det pysslas hejvilt här hemma och bättre medicinering för min utbrändhet finns inte, jag kopplar av, kroppen producerar en massa endorfiner och samtidigt skapar jag vackra ting. Bättre blir de ju inte ;)

Mina brudtärnor på planeringsmöte i höstas. Det dracks bubbel och planerades bröllop i dagarna två! Visst ser de flitiga ut =)

Men de bästa av allt, det är att jag får Tobbe som min man. Världens bästaste, finaste, snällaste Tobbe. Vårt sista år fyllt av utmaningar, sorg, framsteg och stora beslut har övertygat mig mer än någonsin, att han är mannen i mitt liv. Det vi gått igenom skulle nog kunna driva många isär, men istället har vi blivit allt mer nära och trygga med varandra. Så jag riktigt längtar till att få stå där, klädd i vitt och säga ”Ja!” till världens bästa man.

 

 

 
 
 
 

Kärlek

Maximus lägger sitt tunga huvud på mina ben, sluter ögonen och drar ett djupt andetag. Hans andhämtning är tung, det har den alltid varit när han vilar. Vi ligger i sängen och ska till och sova. Mina tankar får fritt vandra…
På mina ben i sängen, en söndagskväll i november..

Tänker på att Maximus är som en bro till Fortezza, att hans närvaro påminner om hennes. De växte upptillsammans, de delade en livstid tillsammans. När han är nära, är hon också lite nära.

Bilder flyter förbi för mitt inre, på allt vi delat, på alla hinder vi överkommit, alla utmaningar vi klarat. Måste anstränga mig för att minnas hans utfall som ung hund, hans osäkerhet, vår idoga träning för att bli kvitt osäkerheten och det utåtagerande beteendet. De känns nästan overkligt. För här på mina ben ligger världens coolaste, lugnaste och tryggaste individ. Han jag litar på med alla andra hundar, i alla lägen, han som med varsam hand uppfostrat våra valpar, han som vänder andra kinden till trotsiga unghundars utmaningar och bestämda tikars uppmaningar. Han behöver inte, för han är så trygg i sig själv och sin plats här hemma. Tänk om någon berättat det för mig då när jag stod där med lite kunskap, en stor stark hund och svettiga händer med tårar i ögonen…  Att allt han behövde var tid.

 

Det är skönt att känna någon innan och utantill, veta exakt hur de reagerar i vilken given situation som helst, känna igen alla små signaler, kommunicera utan ord. År av sammarbete mynnar ut i en tyst förståelse, där vi kan varandra, en blick räcker - kan säga så mycket. Invanda rutiner gör att saker flyter på utan att man ens tänker på det, han vet vad jag vill i varje situation, jag vet hur han vill ha det, i varje situation. Det är en skön känsla. Det är kärlek, det är år av samförstånd.

Maximus blir 9 år i januari. Tanken slår mig iskall när han ligger där på mina ben, att hans tid börjar rinna ut. Att vi närmar oss ett slut. Jag väljer att slå bort ångesten. Jag väljer att njuta av vårt samförstånd, njuta av att vi är just där vi är nu.

En konstig känsla av hyllande kommer över mig, firande av ett liv så stort och vackert. Att han har fått leva precis så här länge är fantastiskt, att han får bli gammal är underbart. Att han nu får njuta av hela sin livserfarenhet, får vara pensionär, får vara gammal – det är ju egentligen någonting oerhört fint.

Maximus kan ha 1 månad kvar att leva eller 4 år, det är det som är med gamla hundar. Man vet inte riktigt och tur är väll det.  Därför är det så himla viktigt att man tar tillvara på varendaste dag. Att man gör den viktig och att den räknas.

En dag ska han lämna mig och det kommer göra oerhört ont. Men nu ska vi glädjas av vår tid tillsammans, njuta av tyst samförstånd och skörda av en livstid av sammarbete…

Sommaren 2011 vid Kallsjön
 
 
 
 

Tidningsreportage

Har ju helt missat att visa er tidningsartiklarna vi varit med i under hösten!

I somras ringde en reporter från Expressen mig och frågade om jag vill göra ett reportage i deras bilaga ”Din hund” om att gå fint i kopplet. Det skulle vara ett super pedagogiskt reportage med tydliga bilder och bra tips. Ja varför inte, kunde vara roligt!

Då de ville ha en hund av medel storlek fick jag ringa in en då våra knappast passar in i den mallen. Fick bli en gammal elev och numera även god väns hund, Kora. En spansk gatuhund.

En varm augusti dag träffade vi reporter och fotograf i Stockholm och det blev ett idogt arbete, med en minst sagt svårflirtat Kora. Men det var roligt att få ”svettas” lite, inte helt enkelt dock att se till att hunden ser ut som fotografen önskar, att jag gör det som ska tydligt framställas på bilderna och samtidigt se avslappnad ut, hua! Men allt som allt var det roligt och både reporter och fotograf var förstående med det faktum att man skulle jobba med djur.

Blev ett bra reportage, fick väldigt fin feedback och bilderna blev till slut riktigt bra! Bilagan kom ut i slutet på september och såldes rikstäckande, kul!

 

Färdigt repotage!
 
Många pedagoiska bilder =)

 

Värnamo nytt!

När vi var nere i Vaggeryd på malamute specialen kom Värnamo Nytt dit för att göra ett reportage om träffen och rasen. Trevlig reporter och fotograf igen och såklart ställde vi upp intervju och fotografering. Lilla Trym hamnade till och med på första sidan!

Trym på förstasidan