Klassbyte på Polardistans

Jag bytte klass för en tid sedan, från 300km till 160km. Bytet gjorde att det på polardistans hemsida stod 160 på mig istället för 300. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Lite roligt faktiskt att de kan engagera så många.

Beklagande och medlidande fick jag. Grejen är bara den att jag varken tyckte synd om mig själv eller var besviken. Jag visste när jag anmälde mig till 300 att det var en chansning med det spannet jag har i år. Och visst hade jag kunnat anmäla mig till 160 och sedan eventuellt bytt upp till 300, och då hade alla dessa människor inte behövt engagera sig i mitt ”misslyckande” men nu gjorde jag så här. För jag tycker det är ganska kul att kasta sig ut och se om de håller eller brister. Men inte trodde jag att reaktionen skulle bli den när jag bytte till 160. De allra flesta utgick från att det var ett misslyckande och ett nederlag, och ja jo på ett sätt kan man väll se det så. Fast jag gör faktiskt inte det. Vi testade och de gick inte, vi har inte tillräckligt med hundar som klarar av 300km, men nu vet jag det och jag visste ju nästan det innan. Men jag måste ju pröva i alla fall!

 Laddade! Canada och Miss Idita främst, sedan Is och Talila, Tö ensam bakom och längst bak Himla och Ängla

Så här ligger det nämligen till. För att få starta i 300km klassen så kräver arrangörerna att man har 8 hundar i sitt spann, det är en ren säkerhetsfråga. Jag har i år 8 hundar som går som A-hundar (Ängla, Frost, Himla, Is, Tö, Canada, Sam, Talila). De övriga är antingen under 2 år och får inte tävla, Nebraska har sitt ben och Maximus & Snö som är pensionerade.

Två av dessa åtta var vi lite osäkra på om de skulle klara den träningsmängden det krävs för att klara ett sådant här lopp. Det kräver nämligen disciplinerad träning och enormt många mil i benen på hundarna, det är långt ifrån alla hundar som klarar den påfrestningen och träningsmängden.

Ängla, som är 8.5 år gammal vill så gärna. Men hennes handleder säger ifrån, hon blir stel och halt efter mängdträning. Skulle man fråga henne själv skulle hon nog säga, nej nej, ingen fara – för hon vill såååå gärna. Men då har vi ett ansvar, och ingen hund ska ha ont av att träna, punkt.

Ängla (mor till Snö och Himla)

Tö, älskade nallenbjörnen Tö. Han har en underbar fysik och skulle nog kunna springa runt jorden, men han har inte huvudet för det. När det gäller långdistans är det mer de mentala än de fysiska som sätts på prov, märkligt nog, och då kan man få sig en aning om hur stor den mentala påfrestningen faktiskt är. Och Tö, nej han vill helst lukta på blommorna och bli kliad på magen. Han går några mil men sen räcker det gott och väl tycker han. Visst skulle jag kunna släpa runt honom på polardistans, men varför?

Nallebjörnen Tö

Så det innebär att jag bara har sex A-hundar i år och då får det bli 160, och vem vet det kanske finns en annan dam här hemma som då kan gå med… kanske kanske….

Så satsar vi på 300 nästa år när Miss Idita och Modig tillkommer spannet. Jag hade en ganska bra föraning att det skulle bli så, men vi måste ju testa för att veta.

Och är ok med mig, helt ok, jag lovar. Så tänk inte mera på det nu ;)

#1 - - Anna:

Det är ju hundarna som räknas!
Skit i alla dumma kommentarer. Hellre lyckliga hundar som drar än hundar som inte riktigt kan eller vill men kör endå.

Lycka till! :)

Svar: Tack!
Sandra