Julen kom och gick

För oss var det en väldigt lugn jul här ute i Sulviken. Vi tog en hel dag att vara totalt lediga, förmodligen första på hela 2012. Vi bara var, åkte pulka, umgicks med hundarna och åt god mat.

Det blev lite av en smärtsam jul också, oförberedd vad jag på alla känslor som kom från ingenstans. Hade ända fram till dagen före julafton nog förträngt förra julens många sorger. Men dagen innan jul så kom minnet brutalt tillbaka. Alaskas brutna käke, all den smärta hon hade, min maktlöshet och en resa som slutade med att hon inte kom med mig hem igen. I mellandagarna förra året fick jag också besked om Fortezzas cancer och min livskamrat sedan nästa 10 år tillbaka visade sig då bara 1,5 månad kvar i livet.  

Så julafton blev smärtsam, många tårar fälldes och smärtan från förra julen kom tillbaka. Jag upplevde sorgen som brutalt färsk och ny, tårarna ville inte sluta komma. Det kändes som jag gick sönder om igen. Tänk så kroppen fungerar. Och jag var inte alls beredd.

Men vi har haft riktigt fina dagar till trots, väldigt fina dagar tillsammans med hundarna i snön. Kört släde och myst en väldig massa.

Julaftonsmorgon!
 
Lyckliga hundar försvinner i ett snömoln
 
 
Åka pulka med husse
 
Leya med mamma Canada
  
 
 
 Töya 

I natt kom det en storm, med besked, ”klass 2” varning. Det kändes. Trodde taket skulle lyfta på huset och utanför fönstret kunde jag inte ens se trädet som stod 2 meter bort. Låg inne i sängen och hörde blåsten träffa huset med all kraft och gardinerna fladdrade på insidan av fönstret. Fönstren vibrerade och det dundrade ut i träden.

Ni må tro jag oroade mig för hundarna där ute i hundgårdarna och gick upp ur sängen var och varannan sekund kändes de som, gick från fönster till fönster och tittade ut, vankade av och an. Tobbe var ut några gånger och såg till dem också.  Men inga hundar syntes till, för de låg och kurade i sina väl isolerade kojor, en nos här och där kunde man se titta ut. De verkade helt bekymmerslösa över ovädret och några till och med tycktes mysa av att få ligga inne i sina kojor och titta ut på spektaklet. Jaja, ja VET, vi har polarhundar – gjorde för att klara av just det där. Men nu blev jag mer av en vanlig orolig hundägare än en polarhundsägare och helst ville jag ta in dem allesammans, fast jag visste att det inte alls behövdes.

Våra stora tak som är över de flesta hundgårdarna oroade oss också, skulle de stå pall? De gjorde det, puh!

I morse kom vi knappt ut. Snön låg så tjock och kraftig kring ytterdörren att vi fick med våld trycka oss ut. Plumsade ut i midjedjup snö och insåg utmaningen framför oss. Skotta, skotta, skotta. Men vi ringde faktisk in snöröjnings hjälp för gårdsplanen – för det var omänskligt att ge sig på.

Fick klättra in i hundgårdarna, för att sedan skotta oss ut. Hundarna krälade runt i snön som de på vissa ställen inte ens bottnade på. Blev en skön dag med mycket utomhusaktivitet – såklart! Å nu har vi snö så att det räcker och blir över =)

 

Sådär ja!
 
 
 
 

Klassbyte på Polardistans

Jag bytte klass för en tid sedan, från 300km till 160km. Bytet gjorde att det på polardistans hemsida stod 160 på mig istället för 300. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Lite roligt faktiskt att de kan engagera så många.

Beklagande och medlidande fick jag. Grejen är bara den att jag varken tyckte synd om mig själv eller var besviken. Jag visste när jag anmälde mig till 300 att det var en chansning med det spannet jag har i år. Och visst hade jag kunnat anmäla mig till 160 och sedan eventuellt bytt upp till 300, och då hade alla dessa människor inte behövt engagera sig i mitt ”misslyckande” men nu gjorde jag så här. För jag tycker det är ganska kul att kasta sig ut och se om de håller eller brister. Men inte trodde jag att reaktionen skulle bli den när jag bytte till 160. De allra flesta utgick från att det var ett misslyckande och ett nederlag, och ja jo på ett sätt kan man väll se det så. Fast jag gör faktiskt inte det. Vi testade och de gick inte, vi har inte tillräckligt med hundar som klarar av 300km, men nu vet jag det och jag visste ju nästan det innan. Men jag måste ju pröva i alla fall!

 Laddade! Canada och Miss Idita främst, sedan Is och Talila, Tö ensam bakom och längst bak Himla och Ängla

Så här ligger det nämligen till. För att få starta i 300km klassen så kräver arrangörerna att man har 8 hundar i sitt spann, det är en ren säkerhetsfråga. Jag har i år 8 hundar som går som A-hundar (Ängla, Frost, Himla, Is, Tö, Canada, Sam, Talila). De övriga är antingen under 2 år och får inte tävla, Nebraska har sitt ben och Maximus & Snö som är pensionerade.

Två av dessa åtta var vi lite osäkra på om de skulle klara den träningsmängden det krävs för att klara ett sådant här lopp. Det kräver nämligen disciplinerad träning och enormt många mil i benen på hundarna, det är långt ifrån alla hundar som klarar den påfrestningen och träningsmängden.

Ängla, som är 8.5 år gammal vill så gärna. Men hennes handleder säger ifrån, hon blir stel och halt efter mängdträning. Skulle man fråga henne själv skulle hon nog säga, nej nej, ingen fara – för hon vill såååå gärna. Men då har vi ett ansvar, och ingen hund ska ha ont av att träna, punkt.

Ängla (mor till Snö och Himla)

Tö, älskade nallenbjörnen Tö. Han har en underbar fysik och skulle nog kunna springa runt jorden, men han har inte huvudet för det. När det gäller långdistans är det mer de mentala än de fysiska som sätts på prov, märkligt nog, och då kan man få sig en aning om hur stor den mentala påfrestningen faktiskt är. Och Tö, nej han vill helst lukta på blommorna och bli kliad på magen. Han går några mil men sen räcker det gott och väl tycker han. Visst skulle jag kunna släpa runt honom på polardistans, men varför?

Nallebjörnen Tö

Så det innebär att jag bara har sex A-hundar i år och då får det bli 160, och vem vet det kanske finns en annan dam här hemma som då kan gå med… kanske kanske….

Så satsar vi på 300 nästa år när Miss Idita och Modig tillkommer spannet. Jag hade en ganska bra föraning att det skulle bli så, men vi måste ju testa för att veta.

Och är ok med mig, helt ok, jag lovar. Så tänk inte mera på det nu ;)

Hur får jag hunden att sluta med det oönskade beteendet?

Michelle (systra min) och jag har tillsammans skrivit en artikel om oönskade beteenden. De är fråga som aldrig upphör att komma och vi tänkte vi skulle gå till botten med det en gång för alla. Varför uppstår beteendet och framför allt varför kan de vara så svårt, om inte omöjligt att bli av med det? Trots träning!
Michelle började skriva artikel och jag fick den sedan och har fyllt ut dem med exempel och egna tankar. Så håll till godo, och se nu till att få bort det där oönskade beteenderna era hundar har!
 Michelle på kontoret, där det diskuteras flitigt, planeras, läser elevers inlämningsuppgifter och flamsas en del. Men allra mest gör vi storverk, såklart ;)
 

Hur får jag hunden att sluta med det oönskade beteendet?                                                                 Om man går till grunden med hur beteende formas så är det genom förstärkning och bestraffning (det limbiska systemet påverkar beteenden genom att göra det som stimulerar välbehag och undvika sådant som skapar obehag).

Med det i åtanke så får hunden någon form av förstärkning när den gör de oönskade beteendet. Vi kan ta skällande som exempel (men du kan ersätta skällandet med vilket beteende som helst egentligen, som förekommer upprepande gånger).

Så om vi nu säger att du har en hund som okynnes skäller, exempelvis för uppmärksamhet eller tristess. Det kan vara ditt handlande (att hunden får någon som helst form av uppmärksamhet av dig och då räknas även negativ in till detta), eller du kanske omedvetet gör något som förstärker hundens beteende, att du tittar mer på hunden och så vidare.

Hundar är duktiga på att läsa oss och våra signaler och även lägga märke till kedjor. Du har kanske tidigare när hunden börjar skälla först försökt ignorera, sen blir du irriterad och börjar sucka, sätta handen för ansiktet, kasta mer blickar på hunden, muttra och sen säga till hunden. Så kan det vips för hunden numera vara försärkande bara att du börjar sucka när den skäller. För då vet hunden att du är på rätt väg och att dennes beteende tillslut kommer löna sig. Dina signaler blir helt enkelt sekundära förstärkare (sådant som talar om att den primära/väsentliga förstärkaren är på väg). Och då fortsätter hunden eftersom du hela tiden talar om ”snart, snart så ska jag förstärka dig på riktigt”.

Men givetvis kan beteenden också vara självförstärkande. Att hunden tycker det är roligt att skälla eller att den får utlopp för något inneboende hos hunden.

Så viktigt är att se till att hunden får lagom mycket stimulans och sysselsättning. Så den är tillfreds och inte har för mycket energi som inte har fått utlopp eller att hunden har fått förmycket stimulans och sysselsättning som faktiskt stressar. Det är lika vanligt om inte mer vanligt med hundar som faktiskt är överstimulerade och fel stimulerade och det stressar mer än att vara understimulerad.

Se över din hunds liv och dess aktiviteter. Viktigt är att hunden har minst en riktig vilodag i veckan, gärna två. Då är det bara korta rastningspromenader som gäller och annars bara slappa hemma. Sedan är ett arbete viktigt, någon som tröttar ut hunden rejält, som att spåra, gå kurs, valla, dra, träna lydnad, agility, jaga. Det ska hunden göra 1-2 gånger i veckan och bra är att lägga vilodagen efter en arbetsdag – så hunden får möjlighet att återhämta sig.

Att en hund har ett oönskat beteende är ofta en följa av flera saker, förstärkning och konsekvens av beteenden men även hur hunden mår och fungerar i vardagen.  Så se över helheten i hundens liv och åtgärda om de är för lite eller för mycket vila kontra aktivitet.


Nu tillbaka till de oönskade beteendet, i det här exemplet skällande.  Har beteende pågått under en längre tid och du kanske har försökt släcka ut det (ignorera hunden) men inte ignorerat hunden varje gång beteendet förekommer så har den fått oregelbunden förstärkning. Oregelbunden förstärkning är det svåraste hindret när man ska släcka ut ett beteende. För vad hunden faktiskt har lärt sig är att vara grymt uthållig i sitt beteende! Du har förstärkt det oregelbundet och ibland kanske det tagit lång tid innan du har förstärkt det (läs i början på texten om du behöver påminnas om vad förstärkning är), så har du om du tänker efter lärt hunden att det bara är att fortsätta sitt beteende och vara uthållig, så till slut så kommer de löna sig! Varför tror ni beteendet att tigga sitter som berget i hunden fast den sällan får slicka några tallrikar? Du har tränat den omedvetet med oregelbunden förstärkning genom att ibland ge vika och låta hunden få mat från bordet, hunden har lärt sig ett starkt och uthålligt beteende – att tigga! Tänk om du kunde få samma resultat på andra beteenden, som du faktiskt vill ha! Det går, bara att tänka i samma banor med oregelbunden förstärkning och sekundära förstärkare.

Ett annat vanligt problem folk har är hundar som hoppar, men hos oss har vi gjort de enkelt - de får göra det ;) Andra vanliga problem är utfall i kopplet, tigga, stjäla mat, vakta och skälla.

Men tillbaka igen till vårt oönskade beteende. För att du ska kunna släcka beteende det måste du vara mer uthållig och VARJE gång (ingen uppmärksamhet alls) ignorera beteendet. Även om du egentligen inte har tid, tålamod eller ork just då.  Efter en liten stund när hunden har tystnad kan den få beröm eller uppmärksamhet. Men var försiktig så att du inte gör det för snabbt inpå när hunden slutar med beteendet. Så att hunden inte lär sig kedjan om jag skäller och sen tystnar får jag uppmärksamhet/kontakt (förstärkning).

När man jobbar med utsläckning är de viktigt att komma ihåg att de kan ta tid (speciellt om de är väl inlärda och förstärkta beteenden) och att det blir värre innan de blir bättre. Men att när de blir värre är man nära att lyckas, det kan hjälpa att tänka så! För ett beteende intensifieras innan det försvinner, en liknelse kan vara när vi inte får upp en dörr. Man trilskas och fortsätter, man blir mer intensiv i sitt handlande och kanske till och med lite aggressiv. Det sista man gör innan man ger upp (slutar med beteendet) är att ta i lite extra för att få upp dörren. Så med andra ord, när hundens beteende blir värre (och du har varit noga i din utsläckning), då är det nära att försvinna! Ha förtröstan!